Jag skrev faktiskt en text inspirerad av Tranströmer i våras. Publicerar den som en hyllning.
Att älska henne är som att springa uppför ett berg med en topp täckt av nysnö och aldrig komma upp.
Jag pulsar fram, det är tungt. När jag ibland stannar till, är det vackert, men långt kvar till toppen. Jag pulsar vidare, det börjar droppa från himlen och jag stannar för att skydda mig. Jag fryser och kurar ihop mig i sovsäcken. Tanken på att ge upp fladdrar förbi, men jag tar ett djupt andetag och blåser iväg den. Jag ska upp.
På bergsluttningen växer det ljung. Jag lägger mig i solen för att njuta, tittar ut över de upptinande sjöarna där nere i dalen.
torsdag 6 oktober 2011
måndag 4 juli 2011
söndag 3 juli 2011
En Lisa för själen
Det tomma word-dokumentet är vitt som ett nysytt segel. Det fylls sakta från vänster, svarta bokstäver – nu är snart en hel rad fylld. Det blinkande strecket hoppar ner ett steg och tillbaka till vänsterkanten. Det är en bra känsla när bokstäverna fyller det vita – tomma. Det ger en känsla av… sällskap, skulle Maria Montazami säga om jag fått regissera henne.
Jag vet inte vad det är jag försöker skriva. Texten lever sitt eget liv och jag kan bara följa med – en bra känsla det också. Att skriva när orden bara sprutar ur skallen och sprejar ner papperet på min skärm, den känslan är svårslagen. Det verkar som att det här blir en text om kärleken till skrivandet.
Många skribenter har tänkt ut en plan när de sätter sig ner för att skriva en text: en början, ett slut, en kropp, något sorts klimax och ett slut.
Så är det inte riktigt för mig. När jag sätter mig ner framför datorn för att skriva vet jag naturligtvis oftast vad texten ska handla om, men det finns ingen ritning i huvudet, sällan ens en skiss.
Skrivandet kan börja med en stunds apatiskt stirrande på ett tomt dokument, men när den första meningen väl sitter flyter det oftast bara på, papperet fylls snabbt av svärta, det blir ord och meningar - inklusive bisatser. Det blir en grund som efter några små ändringar funkar bra.
Det tyngsta med skrivandet är - som nog alla skribenter känner igen - att kapa texten efter utrymmet. Det finns till och med ett uttryck för det: "kill your darlings".
Varför skriver jag det här? Det vet jag inte riktigt egentligen. Jag vill skriva och känner att bloggen måste uppdateras men har inget vettigt att säga. Jag tycker ingenting om någonting (just i dag) så jag berättar för er hur det går till att fylla en sida med text. Spännande va? Jag tycker det, det spelar ingen roll för detta inlägg är för mig själv och ingen behöver läsa.
Jag har fått lära mig att man ska använda humor, retoriska frågor och egna erfarenheter när man skriver en text, har jag lyckats, svårt att säga – det är hur som helst inte riktigt syftet. Jag sa tidigare att det nog skulle bli en text om kärleken till skrivandet. Att skriva om att skriva är kanske inte så roligt men jag skriver ändå. Skriver om skrivande, om ord och meningar. Och nu ska jag nog skriva om bokstäver. Har alltid gillat bokstäver, min favoritbokstav är nog V, den är stilren, ståtlig och vacker på något vis, dessutom börjar mitt namn på den bokstaven. Y är också en snygg bokstav. K, F och R är fula bokstäver; hårda, kantiga och arga. V är vacker, vis och vemodig. Är det friskt och kan anses som normalt att diskutera huruvida bokstäver är snygga eller inte? Är jag dum i huvudet som skriver cirka 2700 tecken om att skriva? Bör jag gå i någon slags terapi om det här. Nej jag behöver inte det, varför? För att skriva är terapi. Den bästa av dem alla.
Jag vet inte vad det är jag försöker skriva. Texten lever sitt eget liv och jag kan bara följa med – en bra känsla det också. Att skriva när orden bara sprutar ur skallen och sprejar ner papperet på min skärm, den känslan är svårslagen. Det verkar som att det här blir en text om kärleken till skrivandet.
Många skribenter har tänkt ut en plan när de sätter sig ner för att skriva en text: en början, ett slut, en kropp, något sorts klimax och ett slut.
Så är det inte riktigt för mig. När jag sätter mig ner framför datorn för att skriva vet jag naturligtvis oftast vad texten ska handla om, men det finns ingen ritning i huvudet, sällan ens en skiss.
Skrivandet kan börja med en stunds apatiskt stirrande på ett tomt dokument, men när den första meningen väl sitter flyter det oftast bara på, papperet fylls snabbt av svärta, det blir ord och meningar - inklusive bisatser. Det blir en grund som efter några små ändringar funkar bra.
Det tyngsta med skrivandet är - som nog alla skribenter känner igen - att kapa texten efter utrymmet. Det finns till och med ett uttryck för det: "kill your darlings".
Varför skriver jag det här? Det vet jag inte riktigt egentligen. Jag vill skriva och känner att bloggen måste uppdateras men har inget vettigt att säga. Jag tycker ingenting om någonting (just i dag) så jag berättar för er hur det går till att fylla en sida med text. Spännande va? Jag tycker det, det spelar ingen roll för detta inlägg är för mig själv och ingen behöver läsa.
Jag har fått lära mig att man ska använda humor, retoriska frågor och egna erfarenheter när man skriver en text, har jag lyckats, svårt att säga – det är hur som helst inte riktigt syftet. Jag sa tidigare att det nog skulle bli en text om kärleken till skrivandet. Att skriva om att skriva är kanske inte så roligt men jag skriver ändå. Skriver om skrivande, om ord och meningar. Och nu ska jag nog skriva om bokstäver. Har alltid gillat bokstäver, min favoritbokstav är nog V, den är stilren, ståtlig och vacker på något vis, dessutom börjar mitt namn på den bokstaven. Y är också en snygg bokstav. K, F och R är fula bokstäver; hårda, kantiga och arga. V är vacker, vis och vemodig. Är det friskt och kan anses som normalt att diskutera huruvida bokstäver är snygga eller inte? Är jag dum i huvudet som skriver cirka 2700 tecken om att skriva? Bör jag gå i någon slags terapi om det här. Nej jag behöver inte det, varför? För att skriva är terapi. Den bästa av dem alla.
onsdag 15 juni 2011
Långpanna på Tennstopet
Har inte tid att skriva något vettigt i dag på grund av en planerad fisketur, men eftersom jag känner att det är dags att uppdatera bloggen så bjussar jag på ett reportage jag skrev i våras.
– Fyra kråka, två Rydberg
– Kommer om tre, svarar Sebastian ”Sebbe” Löfwenhamn som i kväll står i ”luckan” på Tennstopet vid Odenplan.
Det är tisdagskväll och det är tre kockar i köket som ska se till att cirka 350 tallrikar kommer ut till gästerna. Alla gäster vid ett bord ska få sin mat samtidigt, oavsett om det är sex personer som beställer helt olika rätter: en vill ha sin biff well done, en vill ha sin rare, två vill ha medium och två vill ha rimmad lax. Det gäller för de tre herrarna i kockrock, vit mössa och pepitarutiga byxor att hålla tungan rätt i mun. De hungriga matgästerna i den stora matsalen ska inte behöva vänta allt för länge på sin mat.
Max Bjurström springer runt vid sitt stekbord, rör lite i en rostfri kastrull, vänder en tjock skiva oxfilé skriker något om en kråka men skickar fram en stor portion Fläsk med löksås som Sebbe garnerar med en persiljekvist.
– Nya bongar! Två rimmad lax fram, Kråka på vänta, ropar Sebbe.
– Två rimmad fram, kråka på vänta. Tack, säger Max.
När kocken som står i luckan, i det här fallet Sebbe säger; två rimmad lax fram, och kråka på vänta. Betyder det att laxen ska fram till luckan, så att en kypare kan ta ut den till en hungrig gäst. Gästen som ska äta kråkan däremot ska förmodligen äta en förrätt först och sedan äta kråkan till varmrätt, därför ”vänta”.
Till vänster om Sebbes lucka springer Clas Myrenäs fram och tillbaka mellan kallskänken och kylrummet. Han komponerar en snygg förrätt, den heter Tre assietter och innehåller lite gubbröra, inlagd sill och en liten Toast Skagen. Han har precis blivit klar med två stycken portioner rimmad lax som ska till samma bord som varmkökets Fläsk med löksås.
– 35:an måste få sina råbiffar nu!, ropar en kypare redan i trappan ner mot köket.
– Jag behöver mina tre Kalvlever, säger en annan kypare.
En tredje kypare ber Clas om en dessert. De tre kockarna flyger runt i köket, Sebbe rör om i en gryta. Samtidigt häller han ner grädde i en kastrull och smör i en annan. Max har fullt upp med att steka kött och lägga kalvlever. Nu hinner inte Sebbe med att sköta luckan. Det är för många beställningar. Det beställs mest mat från varmköket och Clas kan lämna kallskänken för att ta över Sebbe i luckan.
– Vi måste prata med varandra grabbar! Ropar Clas.
Att kockarna kan göra så många olika rätter på samma gång och så fort beror på en bra mise-en-place, MEP. Mise-en-place är franska och betyder ungefär, iordningställande av kök och går ut på att hacka lök, förbereda såser, förkoka potatis och så vidare. En bra mice-en-place är nödvändig för att klara av en middagsrusch.
Vid tresnåret är köksmästaren Mattias Qvarfordt och Clas Myrenäs i full färd med att ”meppa”. Mattias tar cirka åtta rödlökar i varje hand och slänger ner i en stor puttrande gryta, han greppar den stora träsleven som står lutad mot grytkanten och rör om. Clas finhackar purjolök och morötter, till morötterna använder han ett verktyg som kallas mandolin. Den ser ungefär ut som en avlång spackelspade i svart plast, med ett sylvasst skärblad på mitten. Över detta blad dras moroten snabbt fram och tillbaka, ut kommer millimetertunna skivor. Han lägger morötterna och purjolöken i en plastbytta bredvid Skagenröran som redan står i diket. I en annan gryta puttrar lite grönsaker tillsammans med krås och ben från kråka. Det ska bli en fond.
– 35:an ryter igen, köttet var för stekt och ingen har frågat om det smakar bra, ska vi bjuda på dessert? Säger en av kyparna och torkar bort svetten i pannan med en handduk.
Klockan börjar närma sig åtta och Clas hjälper fortfarande Sebbe med beställningarna.
– Ja, det viktigaste är att de är nöjda, säger han.
Ur högtalarna hörs Keith Richards gnidande på sin gitarr, Rolling stones album Exile on main street är den senaste i raden av stonesplattor som snurrar i skivspelaren. Musik är väldigt viktigt för det här köket. Alla är musikintresserade och i hörnet vid stereon står elva backar med skivor uppradade. Slarvigt märkta med namn; det står Clas, Max, Mattias och så vidare.
– Det får aldrig vara tyst, säger Clas.
Runt halv nio har den värsta ruschen har lagt sig. En av kyparna kommer in och vilar lite i luckan. Clas retar honom lite grand.
– Skriv lite om mobbningen här! det är inte löken som gör att tårarna rinner, säger kyparen och skrattar.
– Viktor, kom hit så ska du få smaka på kråkan, ropar Max och Sebbe i kör.
Jag går genom köket, väldigt skeptisk, jag har fått höra att den ligger i lag i tre dygn för att köttet ska bli tillräckligt mört för att ätas. Jag förväntar mig, trots att köttet är mörkt att det ska smaka som någon fågel; typ kyckling eller kalkon, men det smakar lite som leverpastej, fast med en helt annan konsistens. Det är förvånansvärt gott.
Lite restaurangslang:
Bong: Kvitto på en beställning från ett bord
Meppa: att göra mise-en-place
Misselista: lista över vad som ska göras under mise-en-place
Dike: ser ut ungefär som ett dike, med i detta dike finns till exempel, hackad lök och färdig Skagenröra.
Lucka: En position i köket, han som står där får bongarna och är lite som en lagkapten i köket.
Släng: kökshandduk
Långpanna: jobba långt pass, både lunch och middag.
Ska försöka få ihop några till när jag får tag i någon av kockarna.
– Fyra kråka, två Rydberg
– Kommer om tre, svarar Sebastian ”Sebbe” Löfwenhamn som i kväll står i ”luckan” på Tennstopet vid Odenplan.
Det är tisdagskväll och det är tre kockar i köket som ska se till att cirka 350 tallrikar kommer ut till gästerna. Alla gäster vid ett bord ska få sin mat samtidigt, oavsett om det är sex personer som beställer helt olika rätter: en vill ha sin biff well done, en vill ha sin rare, två vill ha medium och två vill ha rimmad lax. Det gäller för de tre herrarna i kockrock, vit mössa och pepitarutiga byxor att hålla tungan rätt i mun. De hungriga matgästerna i den stora matsalen ska inte behöva vänta allt för länge på sin mat.
Max Bjurström springer runt vid sitt stekbord, rör lite i en rostfri kastrull, vänder en tjock skiva oxfilé skriker något om en kråka men skickar fram en stor portion Fläsk med löksås som Sebbe garnerar med en persiljekvist.
– Nya bongar! Två rimmad lax fram, Kråka på vänta, ropar Sebbe.
– Två rimmad fram, kråka på vänta. Tack, säger Max.
När kocken som står i luckan, i det här fallet Sebbe säger; två rimmad lax fram, och kråka på vänta. Betyder det att laxen ska fram till luckan, så att en kypare kan ta ut den till en hungrig gäst. Gästen som ska äta kråkan däremot ska förmodligen äta en förrätt först och sedan äta kråkan till varmrätt, därför ”vänta”.
Till vänster om Sebbes lucka springer Clas Myrenäs fram och tillbaka mellan kallskänken och kylrummet. Han komponerar en snygg förrätt, den heter Tre assietter och innehåller lite gubbröra, inlagd sill och en liten Toast Skagen. Han har precis blivit klar med två stycken portioner rimmad lax som ska till samma bord som varmkökets Fläsk med löksås.
– 35:an måste få sina råbiffar nu!, ropar en kypare redan i trappan ner mot köket.
– Jag behöver mina tre Kalvlever, säger en annan kypare.
En tredje kypare ber Clas om en dessert. De tre kockarna flyger runt i köket, Sebbe rör om i en gryta. Samtidigt häller han ner grädde i en kastrull och smör i en annan. Max har fullt upp med att steka kött och lägga kalvlever. Nu hinner inte Sebbe med att sköta luckan. Det är för många beställningar. Det beställs mest mat från varmköket och Clas kan lämna kallskänken för att ta över Sebbe i luckan.
– Vi måste prata med varandra grabbar! Ropar Clas.
Att kockarna kan göra så många olika rätter på samma gång och så fort beror på en bra mise-en-place, MEP. Mise-en-place är franska och betyder ungefär, iordningställande av kök och går ut på att hacka lök, förbereda såser, förkoka potatis och så vidare. En bra mice-en-place är nödvändig för att klara av en middagsrusch.
Vid tresnåret är köksmästaren Mattias Qvarfordt och Clas Myrenäs i full färd med att ”meppa”. Mattias tar cirka åtta rödlökar i varje hand och slänger ner i en stor puttrande gryta, han greppar den stora träsleven som står lutad mot grytkanten och rör om. Clas finhackar purjolök och morötter, till morötterna använder han ett verktyg som kallas mandolin. Den ser ungefär ut som en avlång spackelspade i svart plast, med ett sylvasst skärblad på mitten. Över detta blad dras moroten snabbt fram och tillbaka, ut kommer millimetertunna skivor. Han lägger morötterna och purjolöken i en plastbytta bredvid Skagenröran som redan står i diket. I en annan gryta puttrar lite grönsaker tillsammans med krås och ben från kråka. Det ska bli en fond.
– 35:an ryter igen, köttet var för stekt och ingen har frågat om det smakar bra, ska vi bjuda på dessert? Säger en av kyparna och torkar bort svetten i pannan med en handduk.
Klockan börjar närma sig åtta och Clas hjälper fortfarande Sebbe med beställningarna.
– Ja, det viktigaste är att de är nöjda, säger han.
Ur högtalarna hörs Keith Richards gnidande på sin gitarr, Rolling stones album Exile on main street är den senaste i raden av stonesplattor som snurrar i skivspelaren. Musik är väldigt viktigt för det här köket. Alla är musikintresserade och i hörnet vid stereon står elva backar med skivor uppradade. Slarvigt märkta med namn; det står Clas, Max, Mattias och så vidare.
– Det får aldrig vara tyst, säger Clas.
Runt halv nio har den värsta ruschen har lagt sig. En av kyparna kommer in och vilar lite i luckan. Clas retar honom lite grand.
– Skriv lite om mobbningen här! det är inte löken som gör att tårarna rinner, säger kyparen och skrattar.
– Viktor, kom hit så ska du få smaka på kråkan, ropar Max och Sebbe i kör.
Jag går genom köket, väldigt skeptisk, jag har fått höra att den ligger i lag i tre dygn för att köttet ska bli tillräckligt mört för att ätas. Jag förväntar mig, trots att köttet är mörkt att det ska smaka som någon fågel; typ kyckling eller kalkon, men det smakar lite som leverpastej, fast med en helt annan konsistens. Det är förvånansvärt gott.
Lite restaurangslang:
Bong: Kvitto på en beställning från ett bord
Meppa: att göra mise-en-place
Misselista: lista över vad som ska göras under mise-en-place
Dike: ser ut ungefär som ett dike, med i detta dike finns till exempel, hackad lök och färdig Skagenröra.
Lucka: En position i köket, han som står där får bongarna och är lite som en lagkapten i köket.
Släng: kökshandduk
Långpanna: jobba långt pass, både lunch och middag.
Ska försöka få ihop några till när jag får tag i någon av kockarna.
torsdag 2 juni 2011
Åh Mauro!
Åh Mauro
Musik för nyskilda är en fin albumtitel som inte borde locka mig. Har aldrig ens tänkt på giftermål, men jag har varit kär, det har jag. Och Mauro Scoccos skiva är tankad med så mycket kärlek, kärlek till Stockholm, New York och så klart kärlek i klassisk bemärkelse. Sången: Jag saknar oss är ett kärleksbrev till en djupt saknad älskling. Det finns texter, många texter att känna igen sig i men den här slår allt. Det är så precis mitt i prick att Pippi Långstrump skulle känna sig dålig på pilkastning om hon skulle ha tävlat mot Mauro. Balladen Lilla stjärna är inspirerad av Eldkvarn och minst lika bra som när Plura öser på i de bästa Eldkvarnballaderna. Det är en bra skiva, men det är kanske några spår för mycket. Adrenalin är någon sorts blandning mellan en schlager och en Kent-låt, och inte alls särskilt bra. En döende sort har potential till att bli en riktigt bra låt men den når inte riktigt fram till mig – det kan hända att jag ändrar mig efter några till lyssningar, men den är nog för tjatig. Trots att jag tycker det är några halvdana låtar på skivan väger sånger som Ett julkort från New York, Jag saknar oss och In i djungeln igen upp det och skivan slutar som ett riktigt habilt album.
Det får V V V + (Jag saknar oss och Ett julkort från New York får klara femmor)
Musik för nyskilda är en fin albumtitel som inte borde locka mig. Har aldrig ens tänkt på giftermål, men jag har varit kär, det har jag. Och Mauro Scoccos skiva är tankad med så mycket kärlek, kärlek till Stockholm, New York och så klart kärlek i klassisk bemärkelse. Sången: Jag saknar oss är ett kärleksbrev till en djupt saknad älskling. Det finns texter, många texter att känna igen sig i men den här slår allt. Det är så precis mitt i prick att Pippi Långstrump skulle känna sig dålig på pilkastning om hon skulle ha tävlat mot Mauro. Balladen Lilla stjärna är inspirerad av Eldkvarn och minst lika bra som när Plura öser på i de bästa Eldkvarnballaderna. Det är en bra skiva, men det är kanske några spår för mycket. Adrenalin är någon sorts blandning mellan en schlager och en Kent-låt, och inte alls särskilt bra. En döende sort har potential till att bli en riktigt bra låt men den når inte riktigt fram till mig – det kan hända att jag ändrar mig efter några till lyssningar, men den är nog för tjatig. Trots att jag tycker det är några halvdana låtar på skivan väger sånger som Ett julkort från New York, Jag saknar oss och In i djungeln igen upp det och skivan slutar som ett riktigt habilt album.
Det får V V V + (Jag saknar oss och Ett julkort från New York får klara femmor)
onsdag 1 juni 2011
åhh hjälp, han skrek domarjävel!
I dag tänkte jag prata om sport, hoppas ni inte har något emot det.
AIK har blivit anmälda för att klacken hade en banderoll där det stod ”En jävinstans med beslut utan substans – Disciplinnämnden” skriver Aftonbladet.se. Det har också trillat in anmälningar mot att folk skrikit ”domarjävel” och ”SvFF – fotbollsmördare”. Även Djurgården blev anmälda och till och med dömda för kränkande ramsor för ett tag sedan. Att jag tycker detta är helt sinnesjukt förstår ni.
Vi kan ju börja med banderollen: alla har vi sett minst lika kränkande texter på olika plakat vid demonstrationer av olika slag. Ska vi förbjuda det också? Naturligtvis inte. Nu är inte jag utbildad jurist eller så, men det måste ju vara brott mot någon sorts lag att ens anmäla det här. Vi har yttrandefrihet i det här landet har jag för mig. Vi kanske ska ta tag i sakerna som är problem på riktigt, typ slagsmål, kastade saker in på planen och vandalisering av arenor? Eller har jag fel?
Skrika domarjävel har folk gjort i decennium som AIK Fotbolls ordförande Johan Strömberg sa till sportbladet: ”Det känns märkligt att vi kommit till en nivå när anmälningar mot klubbarna sker för saker som funnits på läktarna i 60-70 år”
Det är så urbota aslöjligt och naivt att anmäla sådana saker att jag blir mörkrädd. Det finns dårar som hoppar in i spelarbåsen på hockeymatcher, det kastas in smällare, mynt och liknande på domarna. Det springer in folk på arenorna och slår spelarna. Föräldrar som är rädda för att ta med sina barn på fotboll är knappast räddast för att barnen ska höra någon till synes väluppfostrad vuxen skrika domarjävel! eller sopa! åt motståndarmålvakten. Ännu mindre att ungen ska läsa banderoller som kritiserar ett enligt mig väldigt dåligt organ som disciplinnämnden. Vet inte varför men vårt samhälle har en tendens att fungera så här, man förtränger de egentliga problemen och tar tag i skitgrejer som är lättare att hantera.
Det måste bara hända något från statens sida som stoppar problemen med huliganism på våra arenor. Straffa individen, inför metalldetektorer och flygplansvisitation, gör vad fan ni vill men låt oss skrika ur oss lite vrede på fotbollsmatchen och kritisera styrande organ.
AIK har blivit anmälda för att klacken hade en banderoll där det stod ”En jävinstans med beslut utan substans – Disciplinnämnden” skriver Aftonbladet.se. Det har också trillat in anmälningar mot att folk skrikit ”domarjävel” och ”SvFF – fotbollsmördare”. Även Djurgården blev anmälda och till och med dömda för kränkande ramsor för ett tag sedan. Att jag tycker detta är helt sinnesjukt förstår ni.
Vi kan ju börja med banderollen: alla har vi sett minst lika kränkande texter på olika plakat vid demonstrationer av olika slag. Ska vi förbjuda det också? Naturligtvis inte. Nu är inte jag utbildad jurist eller så, men det måste ju vara brott mot någon sorts lag att ens anmäla det här. Vi har yttrandefrihet i det här landet har jag för mig. Vi kanske ska ta tag i sakerna som är problem på riktigt, typ slagsmål, kastade saker in på planen och vandalisering av arenor? Eller har jag fel?
Skrika domarjävel har folk gjort i decennium som AIK Fotbolls ordförande Johan Strömberg sa till sportbladet: ”Det känns märkligt att vi kommit till en nivå när anmälningar mot klubbarna sker för saker som funnits på läktarna i 60-70 år”
Det är så urbota aslöjligt och naivt att anmäla sådana saker att jag blir mörkrädd. Det finns dårar som hoppar in i spelarbåsen på hockeymatcher, det kastas in smällare, mynt och liknande på domarna. Det springer in folk på arenorna och slår spelarna. Föräldrar som är rädda för att ta med sina barn på fotboll är knappast räddast för att barnen ska höra någon till synes väluppfostrad vuxen skrika domarjävel! eller sopa! åt motståndarmålvakten. Ännu mindre att ungen ska läsa banderoller som kritiserar ett enligt mig väldigt dåligt organ som disciplinnämnden. Vet inte varför men vårt samhälle har en tendens att fungera så här, man förtränger de egentliga problemen och tar tag i skitgrejer som är lättare att hantera.
Det måste bara hända något från statens sida som stoppar problemen med huliganism på våra arenor. Straffa individen, inför metalldetektorer och flygplansvisitation, gör vad fan ni vill men låt oss skrika ur oss lite vrede på fotbollsmatchen och kritisera styrande organ.
måndag 30 maj 2011
Sex och sport
Det här med kjoltvång för tjejer som spelar badminton. Har vi inte kommit längre? Det är trots allt 2011. Hela grejen med att göra kvinnor till sexobjekt har ju diskuterats och kritiserats i alla tänkbara medier under de senaste åren.
Att marknadsföra kläder med sexuella undertoner tycker jag är helt okej (till exempel H&M:s julkampanjer). Jag väljer och köper kläder för att jag vill se bra ut – jag skulle se det som en komplimang om någon, mot förmodan sa att jag var sexig. Nu är jag man och kan ju aldrig veta hur tjejer tänker i den här frågan, men jag hoppas och tror att även kvinnor kan ta det som en komplimang.
Det är dock en viktig distinktion mellan att få komplimangen: ”du är sexig” och att bli behandlad som ett objekt – detta tror jag att de flesta är överens om. Även att marknadsföra till exempel filmer med sexuella anspelningar är i de flesta fall okej. Vi vet att sex säljer och så vidare. Det är bara på film och inte på riktigt, det är en ”saga”, och därför okej? Jag tycker det. Det är lite som i diskussionen om mangateckningarna för någon månad sedan; det finns en konstnärlig tanke bakom.
Men sport? Vad i helsike har sport med sex och sexighet att göra? Ingenting! Kjoltvång i badminton, reglerade mått på hur stora kläder man får ha i beachvolley. Det spelar ingen roll att kjoltvånget dragits tillbaka, bara att diskussionen kan finnas är helt sinnesjukt.
Det här skulle säkert ha kunnat bli en lite längre och bättre krönika än vad det blev. Men tyvärr funkar det inte för mig just nu. Det är nog inte tomt i skallen, men det känns så, hur som helst kommer det inte ner något vettigt på papperet. Jag bjussar på några bra låtar istället.
Fantastisk Maurolåt från nya skivan. Texten, arrangemanget, inlevelsen, känsan.
J Mascis, sångare och gitarrist i ett fantastiskt modernt gitarrrockband som heter Dinosaur jr. En helt fantastisk artist, en fantastisk låt.
Eddie Vedder på ukulele från skivan som tyvärr inte kommit ut än, men den ska vara bra enligt initierade källor (Virtanen på twitter) Den här låten är i alla fall en fantastisk fortsättning på hans helt otroliga soundtrack till Into the wild (även en väldigt bra film)
Här en häftig och aktuell låt – trots att den är från 1970. Han dog här om dagen till stor sorg bland musikälskare och många hip-hop artister som han har inspirerat.
Att marknadsföra kläder med sexuella undertoner tycker jag är helt okej (till exempel H&M:s julkampanjer). Jag väljer och köper kläder för att jag vill se bra ut – jag skulle se det som en komplimang om någon, mot förmodan sa att jag var sexig. Nu är jag man och kan ju aldrig veta hur tjejer tänker i den här frågan, men jag hoppas och tror att även kvinnor kan ta det som en komplimang.
Det är dock en viktig distinktion mellan att få komplimangen: ”du är sexig” och att bli behandlad som ett objekt – detta tror jag att de flesta är överens om. Även att marknadsföra till exempel filmer med sexuella anspelningar är i de flesta fall okej. Vi vet att sex säljer och så vidare. Det är bara på film och inte på riktigt, det är en ”saga”, och därför okej? Jag tycker det. Det är lite som i diskussionen om mangateckningarna för någon månad sedan; det finns en konstnärlig tanke bakom.
Men sport? Vad i helsike har sport med sex och sexighet att göra? Ingenting! Kjoltvång i badminton, reglerade mått på hur stora kläder man får ha i beachvolley. Det spelar ingen roll att kjoltvånget dragits tillbaka, bara att diskussionen kan finnas är helt sinnesjukt.
Det här skulle säkert ha kunnat bli en lite längre och bättre krönika än vad det blev. Men tyvärr funkar det inte för mig just nu. Det är nog inte tomt i skallen, men det känns så, hur som helst kommer det inte ner något vettigt på papperet. Jag bjussar på några bra låtar istället.
Fantastisk Maurolåt från nya skivan. Texten, arrangemanget, inlevelsen, känsan.
J Mascis, sångare och gitarrist i ett fantastiskt modernt gitarrrockband som heter Dinosaur jr. En helt fantastisk artist, en fantastisk låt.
Eddie Vedder på ukulele från skivan som tyvärr inte kommit ut än, men den ska vara bra enligt initierade källor (Virtanen på twitter) Den här låten är i alla fall en fantastisk fortsättning på hans helt otroliga soundtrack till Into the wild (även en väldigt bra film)
Här en häftig och aktuell låt – trots att den är från 1970. Han dog här om dagen till stor sorg bland musikälskare och många hip-hop artister som han har inspirerat.
tisdag 3 maj 2011
En lyckad häxblandning
Den här John Grant. En vän till en vän – som såg min skivsamling och genast började prata musik – tipsade om killen, efter att även Jan Gradvall den store nämnt honom i sitt twitterflöde var jag tvungen att kolla upp det hela.
Hans skiva Queen of Denmark har nu snurrat åtskilliga varv i mina lurar och i stereon där hemma. Jag har fortfarande inte förstått varför. Vad är det som är så fruktansvärt bra? Tror aldrig att jag har lyssnat på en så hattig men ändå så tajt platta. Det är lika förvånande kombinationer som häxblandningarna jag och mina vänner svängde ihop i smyg när vi var unga. Vi pratar alltså om blandningar som cognac, tequila, limoncello och en skvätt rödvin. Det är fantastiska ballader ovanpå stråkar som bryts av med pratsång och stönande kvinnoröster. Det är skruvat, vackert och känslofullt. Det är ungefär som tidigare nämnda häxa, cognacen är vacker, tequilan är skruvad och så får väl limoncellon vara känslosam, den är trots allt italiensk. Skillnaden mot våra experimentella cocktails på tidigt 00-tal är att på den här skivan gifter sig faktiskt ingredienserna och ger likt godis ett sug efter mera.
John Grant har tidigare grundat och spelat i Czars – som jag missat men förmodligen är ett fantastiskt bra band – det får bli nästa band att lyssna in tror jag. Vi ska inte heller glömma att han ackompanjeras av Midlake.
Bästa spår: Queen of Denmark, Thats the good news, I wanna go to Marz
Betyget är så nära en femma det kan komma utan att vara det, V V V V +
Hans skiva Queen of Denmark har nu snurrat åtskilliga varv i mina lurar och i stereon där hemma. Jag har fortfarande inte förstått varför. Vad är det som är så fruktansvärt bra? Tror aldrig att jag har lyssnat på en så hattig men ändå så tajt platta. Det är lika förvånande kombinationer som häxblandningarna jag och mina vänner svängde ihop i smyg när vi var unga. Vi pratar alltså om blandningar som cognac, tequila, limoncello och en skvätt rödvin. Det är fantastiska ballader ovanpå stråkar som bryts av med pratsång och stönande kvinnoröster. Det är skruvat, vackert och känslofullt. Det är ungefär som tidigare nämnda häxa, cognacen är vacker, tequilan är skruvad och så får väl limoncellon vara känslosam, den är trots allt italiensk. Skillnaden mot våra experimentella cocktails på tidigt 00-tal är att på den här skivan gifter sig faktiskt ingredienserna och ger likt godis ett sug efter mera.
John Grant har tidigare grundat och spelat i Czars – som jag missat men förmodligen är ett fantastiskt bra band – det får bli nästa band att lyssna in tror jag. Vi ska inte heller glömma att han ackompanjeras av Midlake.
Bästa spår: Queen of Denmark, Thats the good news, I wanna go to Marz
Betyget är så nära en femma det kan komma utan att vara det, V V V V +
måndag 2 maj 2011
Inställda hip-hop spelningar och censur
Min tanke var att skriva om det galna i att polisen ställer in hip-hop spelningar, en dag som denna måste jag bara nämna att Usama Bin Laden blivit mördad. Nu har jag gjort det.
Åter till musiken:
Texterna är för drogvänliga och förhärligar kriminalitet, sant? Absolut. Men alla rock- och poptexter då? Vi kan ta allas vår älskade Håkan Hellström som exempel:
”Pulver hjälpte mig, verkligen
Skriv det här i tidningen för jag var nere men uppe på fem (Aahahah)”
”Ta mig till kärlek ta mig till dans
Ge mig nåt som tar mig någonstans”
Ja, vad vet jag? Men det där känns ju ganska mycket som att det handlar om knark som ska ta honom någon annanstans. ”Pulver hjälpte mig” kan väl inte betyda någonting annat?
För att ta ett ännu tydligare exempel går vi tillbaka till 70-talet och den gamla proggen.
”Thinnertrasan vandrar mellan husen
thinnertrasan tänder alla ljusen
thinnertrasan tar mig till ett annat land
där jag kan vara en höghus baby
säga till tjejen att, maybe...
så kan vi segla på molnen tillsammans
come on my darling
vi glömmer allt annat!”
Visst, det var säkert moralpanikande politiker och poliser som klagade när det begav sig. Än dock får Nationalteatern spela sina låtar på Sveriges alla scener. De får till och med komma in på den högkulturella teaterscenen. Inget ont mot varken Håkan eller Ulf Dagebys fantastiska orkester. Var bara deras sånger jag kom att tänka på först.
Om inte det där är tydligt så vet jag inte vad jag ska ta för exempel för att förklara min tes. Detta rabblande av drogliberala pop- och rocktexter kan jag fortsätta med i några dagar, men besparar er från det tjatet. Det vore tråkigt om ni blev uttråkade av att läsa mina texter. Det finns enorma mängder av låttexter som förhärligar droger och kriminalitet. Men polisen ger sig på hip-hopen igen.
Denna, för fullt pågående inskränkningen av yttrandefriheten gäller inte bara raplåtar. Svt hade i helgen ett tv-program om censur. Jag missade det. Jag kan kolla på play tänkte jag. Det gick dock inte alls, programmet var censurerat!?
Varför söndertrasandet av yttrandefrihet fortsätter? Det har jag inget svar på, men urbota asdumt är det.
Åter till musiken:
Texterna är för drogvänliga och förhärligar kriminalitet, sant? Absolut. Men alla rock- och poptexter då? Vi kan ta allas vår älskade Håkan Hellström som exempel:
”Pulver hjälpte mig, verkligen
Skriv det här i tidningen för jag var nere men uppe på fem (Aahahah)”
”Ta mig till kärlek ta mig till dans
Ge mig nåt som tar mig någonstans”
Ja, vad vet jag? Men det där känns ju ganska mycket som att det handlar om knark som ska ta honom någon annanstans. ”Pulver hjälpte mig” kan väl inte betyda någonting annat?
För att ta ett ännu tydligare exempel går vi tillbaka till 70-talet och den gamla proggen.
”Thinnertrasan vandrar mellan husen
thinnertrasan tänder alla ljusen
thinnertrasan tar mig till ett annat land
där jag kan vara en höghus baby
säga till tjejen att, maybe...
så kan vi segla på molnen tillsammans
come on my darling
vi glömmer allt annat!”
Visst, det var säkert moralpanikande politiker och poliser som klagade när det begav sig. Än dock får Nationalteatern spela sina låtar på Sveriges alla scener. De får till och med komma in på den högkulturella teaterscenen. Inget ont mot varken Håkan eller Ulf Dagebys fantastiska orkester. Var bara deras sånger jag kom att tänka på först.
Om inte det där är tydligt så vet jag inte vad jag ska ta för exempel för att förklara min tes. Detta rabblande av drogliberala pop- och rocktexter kan jag fortsätta med i några dagar, men besparar er från det tjatet. Det vore tråkigt om ni blev uttråkade av att läsa mina texter. Det finns enorma mängder av låttexter som förhärligar droger och kriminalitet. Men polisen ger sig på hip-hopen igen.
Denna, för fullt pågående inskränkningen av yttrandefriheten gäller inte bara raplåtar. Svt hade i helgen ett tv-program om censur. Jag missade det. Jag kan kolla på play tänkte jag. Det gick dock inte alls, programmet var censurerat!?
Varför söndertrasandet av yttrandefrihet fortsätter? Det har jag inget svar på, men urbota asdumt är det.
torsdag 14 april 2011
Jag vill inte vara kriminell!
Det här med Spotifys nya restriktioner, det känns inte alls bra. Min redan ansträngda ekonomi tål inte detta.
Jag har samlat på skivor länge och när jag jobbade köpte jag 10-20 skivor i månaden. När jag återigen började studera i höstas var jag tvungen att sluta med det. Trots att jag köpte skivorna begagnade eller nya men då till reapris, blir det en del pengar. Jag måste ju prioritera lite och då hamnar snuset högst och som hedervärd, men delad tvåa, kommer mat och öl. På tredje plats kommer konserter. Där någonstans är mina pengar slut och skivorna hamnar – och jag är väldigt ledsen för det – utanför. Hittills har jag klarat mig bra ändå, tack vare Spotify. Jag kan ta lite reklam – det är det alla gånger värt för att kunna lyssna nästan obegränsat på musik. Men. Nu får jag tio, bara tio! timmar gratis och dessutom får jag bara lyssna på varje låt 5 gånger. Naturligtvis är det ohållbart. Visst kan 99 spänn i månaden låta ganska lite, men för en fattig student som jag är det en väldans massa pengar. För mycket.
Jag förstår ägarna, klart de vill tjäna pengar – som ni vet bygger allt människor gör på just det. Men, all reklam-tv samt reklam-radio är gratis och fritt för alla. Vad jag vet tjänade Jan Stenbeck ihop en hel del pengar på tv3. Varför kan inte spotify och för den delen även Wimp tjäna sina pengar på samma sätt? Jag avskyr reklamavbrotten, men för mig skulle det alla gånger vara okej med lite mer reklam om det fortfarande var gratis att använda tjänsten.
Visst, jag kan ladda ner min musik, men jag vill faktiskt vara en laglydig människa.
Jag hoppades och trodde att Spotify stod på min sida och ville erbjuda ett laglig och bra sätt att njuta av musik.
Jag har samlat på skivor länge och när jag jobbade köpte jag 10-20 skivor i månaden. När jag återigen började studera i höstas var jag tvungen att sluta med det. Trots att jag köpte skivorna begagnade eller nya men då till reapris, blir det en del pengar. Jag måste ju prioritera lite och då hamnar snuset högst och som hedervärd, men delad tvåa, kommer mat och öl. På tredje plats kommer konserter. Där någonstans är mina pengar slut och skivorna hamnar – och jag är väldigt ledsen för det – utanför. Hittills har jag klarat mig bra ändå, tack vare Spotify. Jag kan ta lite reklam – det är det alla gånger värt för att kunna lyssna nästan obegränsat på musik. Men. Nu får jag tio, bara tio! timmar gratis och dessutom får jag bara lyssna på varje låt 5 gånger. Naturligtvis är det ohållbart. Visst kan 99 spänn i månaden låta ganska lite, men för en fattig student som jag är det en väldans massa pengar. För mycket.
Jag förstår ägarna, klart de vill tjäna pengar – som ni vet bygger allt människor gör på just det. Men, all reklam-tv samt reklam-radio är gratis och fritt för alla. Vad jag vet tjänade Jan Stenbeck ihop en hel del pengar på tv3. Varför kan inte spotify och för den delen även Wimp tjäna sina pengar på samma sätt? Jag avskyr reklamavbrotten, men för mig skulle det alla gånger vara okej med lite mer reklam om det fortfarande var gratis att använda tjänsten.
Visst, jag kan ladda ner min musik, men jag vill faktiskt vara en laglydig människa.
Jag hoppades och trodde att Spotify stod på min sida och ville erbjuda ett laglig och bra sätt att njuta av musik.
onsdag 23 mars 2011
Movits - Ut ur min skalle
Ett nästintill maniskt namedroppande på Filip och Fredrik-nivå, helt galet sväng, en unik rap och amerikanska jazztakter med någon enstaka ska-influens. Ungefär så skulle jag beskriva Movits nya platta. De gör något så fantastiskt som att rappa fram Aristocats. Det är så mycket energi och rytm i låtarna att jag har stora problem att agera någorlunda normalt när jag sitter på tuben, det rycker i dans- och diggnerven och min vanligtvis lagom-tillbakalutad-och-ointresserad-häftig-stockholmare-look är svår att behålla och jag bjuder nästan upp tanten mitt emot till dans. Att försöka beskriva detta album utan att upprepa ordet svängigt allt för många gånger för att texten ska bli någorlunda läsbar är för mig omöjligt. Jag skulle kunna försöka hålla mig borta från själva soundet och försöka prata om texterna som bygger på de mest skilda referenser du kan tänka dig, från Carl Bildt via Luleå till Sammy Davis jr.
Med den här skivan kommer bandet att nå ut ännu lite längre och till fler genregrupper än med senaste plattan Äppelknyckarjazz. Jag tror att det är väldigt svårt att ogilla albumet, så lättlyssnat och trallvänligt som det är.
Det enda negativa med albumet är att det kanske blir lite tjatigt i längden, men tack vare inhopp från Promoe och Timbuktu klarar det sig ändå väldigt bra från att hamna i den fällan.
Bästa spår: Sammy Davis jr, Vad dom än säger och Baclavaboogie.
Starka V V V V
Köp!
Läs förresten krönikan under :)
Med den här skivan kommer bandet att nå ut ännu lite längre och till fler genregrupper än med senaste plattan Äppelknyckarjazz. Jag tror att det är väldigt svårt att ogilla albumet, så lättlyssnat och trallvänligt som det är.
Det enda negativa med albumet är att det kanske blir lite tjatigt i längden, men tack vare inhopp från Promoe och Timbuktu klarar det sig ändå väldigt bra från att hamna i den fällan.
Bästa spår: Sammy Davis jr, Vad dom än säger och Baclavaboogie.
Starka V V V V
Köp!
Läs förresten krönikan under :)
Rädda ängsliga Sverige
Chips ger cancer, cancer dör man av. Man får dvärgbandmask av att äta bär eller pussa hunden, dvärgbandmask dör man av.
Varje höst kommer det någon ny tokfarlig influensa. Senast i raden är svininfluensa om det nu har undgått någon. Om man inte spritar sina händer får man svininfluensa, om man inte vaccinerar sig får man svininfluensa, svininfluensa dör man av.
Nu kommer det strålning från Japan, i så små mängder att den modernaste mätutrustningen krävs för att ens se den. Då säljs Jod-tabletterna slut. Jod ska stoppa sköldkörteln från att ta upp den radioaktiva (farliga) typen av jod som kommer med strålningen från kärnkraftverken.
En annan potentiell dödsfälla är mobiltelefonen, om man har den mot örat får man hjärnskador, hjärnskador dör man av. Om man har den i fickan får man prostatacancer, prostatacancer dör man av. Den bärbara datorn blir anklagad för ungefär samma sak.
De senaste vintrarna har det varit stora mängder snö, då blir det istappar på taken, istappar kan man få i huvudet och just det, då dör man. Att det sedan är otroligt få som faktiskt får en istapp i huvudet spelar ingen roll, det står i varenda tidning och det pratas om det på radion och tv:n. Folk går livrädda längst ut på trottoaren och ramlar nästan ut bland bilarna för att de tittar upp på taken efter dessa mördarmaskiner.
Ungdomarna spelar spel som går ut på att slåss, mörda och knulla horor. Om gatorna befolkas av ungdomar programmerade att döda finns risken att man blir mördad, och blir man mördad, då dör man.
Jag har själv växt upp med dessa spel och filmer, väldigt roliga ibland ska ni veta. Trots detta har jag varken slagits, mördat eller idkat samlag med en prostituerad. De flesta undersökningar visar att bruket av våldsamma filmer och spel inte gör ungdomar mer våldsamma. Det är bara ännu en obefogad rädsla.
Statistik från försäkringsbolaget RSA visar att Sverige är det näst mest oroliga landet efter Kina.
Hur kommer det sig då att vi är så rädda i dagens samhälle, är vi avundsjuka på andra länder som har jordbävningar, tsunamis eller för den delen vilt krig på trappan.
På sin höjd har vi en storm som tar med sig några träd. Visst tar översvämningarna med sig några hus och gör livet jobbigt för de som drabbas, men det är inga som dör. De flesta har dessutom bra försäkringar i Sverige.
Har vi ett behov att skrämmas till livet någon gång i månaden, och därför skriver upp en skitgrej som att ofarlig strålning från ett kärnkraftverk på andra sidan jordklotet snart når Sverige. Var inte så förbannat rädda, njut av att vi har det så bra i Sverige istället. Nu tänker jag sätta mig i soffan för att äta chips, prata i mobilen och spela ett våldsamt dataspel på min laptop som jag kommer att ha i knät.
Varje höst kommer det någon ny tokfarlig influensa. Senast i raden är svininfluensa om det nu har undgått någon. Om man inte spritar sina händer får man svininfluensa, om man inte vaccinerar sig får man svininfluensa, svininfluensa dör man av.
Nu kommer det strålning från Japan, i så små mängder att den modernaste mätutrustningen krävs för att ens se den. Då säljs Jod-tabletterna slut. Jod ska stoppa sköldkörteln från att ta upp den radioaktiva (farliga) typen av jod som kommer med strålningen från kärnkraftverken.
En annan potentiell dödsfälla är mobiltelefonen, om man har den mot örat får man hjärnskador, hjärnskador dör man av. Om man har den i fickan får man prostatacancer, prostatacancer dör man av. Den bärbara datorn blir anklagad för ungefär samma sak.
De senaste vintrarna har det varit stora mängder snö, då blir det istappar på taken, istappar kan man få i huvudet och just det, då dör man. Att det sedan är otroligt få som faktiskt får en istapp i huvudet spelar ingen roll, det står i varenda tidning och det pratas om det på radion och tv:n. Folk går livrädda längst ut på trottoaren och ramlar nästan ut bland bilarna för att de tittar upp på taken efter dessa mördarmaskiner.
Ungdomarna spelar spel som går ut på att slåss, mörda och knulla horor. Om gatorna befolkas av ungdomar programmerade att döda finns risken att man blir mördad, och blir man mördad, då dör man.
Jag har själv växt upp med dessa spel och filmer, väldigt roliga ibland ska ni veta. Trots detta har jag varken slagits, mördat eller idkat samlag med en prostituerad. De flesta undersökningar visar att bruket av våldsamma filmer och spel inte gör ungdomar mer våldsamma. Det är bara ännu en obefogad rädsla.
Statistik från försäkringsbolaget RSA visar att Sverige är det näst mest oroliga landet efter Kina.
Hur kommer det sig då att vi är så rädda i dagens samhälle, är vi avundsjuka på andra länder som har jordbävningar, tsunamis eller för den delen vilt krig på trappan.
På sin höjd har vi en storm som tar med sig några träd. Visst tar översvämningarna med sig några hus och gör livet jobbigt för de som drabbas, men det är inga som dör. De flesta har dessutom bra försäkringar i Sverige.
Har vi ett behov att skrämmas till livet någon gång i månaden, och därför skriver upp en skitgrej som att ofarlig strålning från ett kärnkraftverk på andra sidan jordklotet snart når Sverige. Var inte så förbannat rädda, njut av att vi har det så bra i Sverige istället. Nu tänker jag sätta mig i soffan för att äta chips, prata i mobilen och spela ett våldsamt dataspel på min laptop som jag kommer att ha i knät.
fredag 18 mars 2011
Funderingar om en hemsk värld som blir allt hemskare
Stockholm
Står på tunnelbanan och tänker på vår hemska värld. Allt som händer i Japan, Libyen, Iran. Det som redan har hänt och fortfarande händer i Egypten och Tunisien. Det som hände lite tidigare i Thailand med först tsunami och sen strejk.
Nej jag ljuger, det jag tänker på är vad jag ska skriva min krönika om, hur jag ska klara min tenta och om AIK kan skrälla även mot Färjestad. Hur många followers jag har på twitter, att jag borde rensa bland dem jag själv följer. Kan jag verkligen ta bort Barack Obama, Mona Sahlin eller Carl Bildt för att Anders Timell är mycket intressantare trots att han skriver om att han ska åka till Söder för att barbera sig, eller om att det var trevligt på Riche ikväll när nämnda politiker skriver om revolution i Libyen och kärnkraftskatastrof i Japan.
Prioriteringarna funkar inte helt logiskt i mitt lilla huvud just nu. Blir bara deprimerad av att följa nyhetsflödet, det dör helt enkelt för många människor.
Efter det helt sinnesjuka beslutet om flygförbud över Libyen här om dagen blir det nästan säkerligen ett nytt Irakkrig och ännu ännu fler oskyldiga kommer att dö. I detta krig ska dessutom Sverige delta om Carl Bildt får bestämma, vilket han ju tyvärr får.
Men jag kan inte göra någonting åt det så jag återgår till att läsa Anders Timells tweets. Nu är han i Verbier och solar på uteserveringar. Spännande.
Står på tunnelbanan och tänker på vår hemska värld. Allt som händer i Japan, Libyen, Iran. Det som redan har hänt och fortfarande händer i Egypten och Tunisien. Det som hände lite tidigare i Thailand med först tsunami och sen strejk.
Nej jag ljuger, det jag tänker på är vad jag ska skriva min krönika om, hur jag ska klara min tenta och om AIK kan skrälla även mot Färjestad. Hur många followers jag har på twitter, att jag borde rensa bland dem jag själv följer. Kan jag verkligen ta bort Barack Obama, Mona Sahlin eller Carl Bildt för att Anders Timell är mycket intressantare trots att han skriver om att han ska åka till Söder för att barbera sig, eller om att det var trevligt på Riche ikväll när nämnda politiker skriver om revolution i Libyen och kärnkraftskatastrof i Japan.
Prioriteringarna funkar inte helt logiskt i mitt lilla huvud just nu. Blir bara deprimerad av att följa nyhetsflödet, det dör helt enkelt för många människor.
Efter det helt sinnesjuka beslutet om flygförbud över Libyen här om dagen blir det nästan säkerligen ett nytt Irakkrig och ännu ännu fler oskyldiga kommer att dö. I detta krig ska dessutom Sverige delta om Carl Bildt får bestämma, vilket han ju tyvärr får.
Men jag kan inte göra någonting åt det så jag återgår till att läsa Anders Timells tweets. Nu är han i Verbier och solar på uteserveringar. Spännande.
tisdag 15 mars 2011
Slut på vintersäsongens äventyr?
igår åkte vi en sväng i Hammarbybacken, åkte snowboard i en park för första gången på några år, övermodig som få, jag råkar nämligen vara världsmästare på ett plank i parken. Det slutade på Söderakuten och efter några timmars väntetid och två sessioner på röntgen fick jag åka hem med den stukade handleden lindad och lite smärtstillande i fickan.
Inget mer snowboardåkande eller telemarkande denna säsong troligen. Tråkigt.
När jag återigen kan skriva ordentligt och en text som denna inte tar 20 minuter att skriva ska ni får en liten mysig essä om gårdagskvällens äventyr.
Tack för ordet.
Inget mer snowboardåkande eller telemarkande denna säsong troligen. Tråkigt.
När jag återigen kan skriva ordentligt och en text som denna inte tar 20 minuter att skriva ska ni får en liten mysig essä om gårdagskvällens äventyr.
Tack för ordet.
måndag 14 mars 2011
Birro i radion...
Marcus Birro håller i veckans musikguiden i p3, han titulerar sig som poet och författare. Jag har ännu inte bestämt mig för om jag gillar honom eller inte. Efter alla dessa år som han hörts och synts har det blandats och givits så mycket. Dessutom är han så störande stolt över sig själv. Oavsett vad, så gör han nu ett bra program i radion. Just i detta nu spelar han den andra av två fantastiska sånger med Thåström, två Thåströmlåtar i ett och samma program kan naturligtvis inte misslyckas och slätar över Birros pretentiösa monolog om hur pretentiös han faktiskt är. Pretentiöst värre.
Nu måste jag dock dementera det jag precis skrev och hävda motsatsen, Han börjar prata mitt i brev från 10:e våningen, helgerån, mord, hädelse, usch tvi och blä. Ska man behva bli näthatare? vill ju så mycket hellre vara en nätälskare.
Att han spelar en fantastisk "pratlåt" av Ulf Lundell som jag inte hört tidigare räddar upp det hela lite grann och om vi bortser från låtmordet så får den gode Birro tre starka V av fem möjliga.
Han inspirerade mig dock till att börja skriva lite mer poesi, finns lite dikter m.m i mitt lilla hemliga mörka arkiv. Det är nog dags att fylla på det lite, vi får se. Kanske jag tar mig i kragen och vågar publicera något här i framtiden.
Nu måste jag dock dementera det jag precis skrev och hävda motsatsen, Han börjar prata mitt i brev från 10:e våningen, helgerån, mord, hädelse, usch tvi och blä. Ska man behva bli näthatare? vill ju så mycket hellre vara en nätälskare.
Att han spelar en fantastisk "pratlåt" av Ulf Lundell som jag inte hört tidigare räddar upp det hela lite grann och om vi bortser från låtmordet så får den gode Birro tre starka V av fem möjliga.
Han inspirerade mig dock till att börja skriva lite mer poesi, finns lite dikter m.m i mitt lilla hemliga mörka arkiv. Det är nog dags att fylla på det lite, vi får se. Kanske jag tar mig i kragen och vågar publicera något här i framtiden.
onsdag 9 mars 2011
Kort krönika om skrivkramp
Skrivkramp
Jag har en så fruktansvärd skrivkramp just nu. Det gör mig både ledsen och trött, jag vankar fram och tillbaka till kylskåpet och letar ännu en gång efter något gott att tugga på, hittar såklart ingenting då jag redan varit där och ätit upp köttet från helgen, glassen i frysen är slut. Jag går och kollar i skafferiet, trots att jag vet att där inte finns något som inte behöver tillagas, ser att jag faktiskt har ingredienser för en grymt god kaka eller för att baka lite bröd. Men tyvärr står inte orken till att baka att finna, hur djupt in i skallen jag än letar, för att inte tala om tiden som jag behöver för att bland annat skriva mitt reportage. Reportaget som för tillfället är roten till alla problem i mitt liv just nu. Jag har massor av researchmaterial och intryck men får inte ihop det till något spännande att läsa.
Min bästa medicin mot problem i skrivandet, kaffe, är slut men det är för långt att gå till affären. Jag förstår inte hur lite svårighet att få något på papperet kan gör att jag blir så orkeslös.
Att lyssna på the Smiths konstant i två dagar kanske har en lite negativ effekt på mitt humör, men vill inte tro att trots ett av världens mest deprimerade och melankoliska textarkiv inte ska göra mig deprimerad utan glad, det är ju faktiskt ett fantastiskt bra band med en fantastisk (kanske inte som människa… men som artist) sångare.
Det verkar som att denna väldigt bra ”krönikaidé” vill sluta sitt korta liv på det helt logiska och självklara snubbelsnöret oinspiration. Om jag bara skulle ha kunnat komma på något mer att skriva om i detta ämne hade det kanske blivit en skön extraklirr i min ekande spargris.
Över 1600 tecken om skrivkramp har jag skrivit, med en kanske avtagande skrivkramp. Hoppas.
Jag har en så fruktansvärd skrivkramp just nu. Det gör mig både ledsen och trött, jag vankar fram och tillbaka till kylskåpet och letar ännu en gång efter något gott att tugga på, hittar såklart ingenting då jag redan varit där och ätit upp köttet från helgen, glassen i frysen är slut. Jag går och kollar i skafferiet, trots att jag vet att där inte finns något som inte behöver tillagas, ser att jag faktiskt har ingredienser för en grymt god kaka eller för att baka lite bröd. Men tyvärr står inte orken till att baka att finna, hur djupt in i skallen jag än letar, för att inte tala om tiden som jag behöver för att bland annat skriva mitt reportage. Reportaget som för tillfället är roten till alla problem i mitt liv just nu. Jag har massor av researchmaterial och intryck men får inte ihop det till något spännande att läsa.
Min bästa medicin mot problem i skrivandet, kaffe, är slut men det är för långt att gå till affären. Jag förstår inte hur lite svårighet att få något på papperet kan gör att jag blir så orkeslös.
Att lyssna på the Smiths konstant i två dagar kanske har en lite negativ effekt på mitt humör, men vill inte tro att trots ett av världens mest deprimerade och melankoliska textarkiv inte ska göra mig deprimerad utan glad, det är ju faktiskt ett fantastiskt bra band med en fantastisk (kanske inte som människa… men som artist) sångare.
Det verkar som att denna väldigt bra ”krönikaidé” vill sluta sitt korta liv på det helt logiska och självklara snubbelsnöret oinspiration. Om jag bara skulle ha kunnat komma på något mer att skriva om i detta ämne hade det kanske blivit en skön extraklirr i min ekande spargris.
Över 1600 tecken om skrivkramp har jag skrivit, med en kanske avtagande skrivkramp. Hoppas.
fredag 4 mars 2011
måndag 21 februari 2011
Recension av Kleerups band Me and my armys album
Jag har inte hört så mycket av Andreas Kleerups musik förutom With every heartbeat som han gjorde tillsammans med Robyn och Longing for lullabies med Titiyo, väldigt trevliga melodier och ett grymt sound.
Nu släpper han ett kalasalbum med det nystartade bandet Me and my army. Det är mörkt och melankoliskt men på samma gång glatt och svängigt. Det är finstämt men ganska hårt. Alla band är svåra att placera i fack men med Me and my army är det omöjligt. Det är lite Depeche-känsla, det blåser in vindar av gammal amerikansk countrypop typ Graham Nash. Det enda bandet jag kan komma på som är något sånär likt är The National på sin senaste platta. Jag tror Me and my army kommer att bli populärt bland allt från mig och mina vänner av gammal 60- och 70-tals rock till klubbkidsen, när de vill lugna ner sig lite hemma på kammaren.
Efter all trallvänlig ”blahapop” på senaste, jag pratar alltså om Daniel Adams Ray, Oskar Linnros och till viss del Håkan Hellström som de gamla Snook-killarna lär ha lyssnat en del på innan de släppte sina skivor förra året så är det befriande med en lite annan ”approach” från den svenska förmodligen framtida, mainstream-musiken.
Betyg: V V V V
De spelar på Strand i Stockholm den 6 april, stor chans att se mig i publiken där. ;)
Förresten var jag flera dagar före Expressen som först idag berättade om Kalle Ankas bröllop, Expressen ska däremot ha "credd" för att de tog in en relationsexpert för att kommentera.
titelspåret:
Nu släpper han ett kalasalbum med det nystartade bandet Me and my army. Det är mörkt och melankoliskt men på samma gång glatt och svängigt. Det är finstämt men ganska hårt. Alla band är svåra att placera i fack men med Me and my army är det omöjligt. Det är lite Depeche-känsla, det blåser in vindar av gammal amerikansk countrypop typ Graham Nash. Det enda bandet jag kan komma på som är något sånär likt är The National på sin senaste platta. Jag tror Me and my army kommer att bli populärt bland allt från mig och mina vänner av gammal 60- och 70-tals rock till klubbkidsen, när de vill lugna ner sig lite hemma på kammaren.
Efter all trallvänlig ”blahapop” på senaste, jag pratar alltså om Daniel Adams Ray, Oskar Linnros och till viss del Håkan Hellström som de gamla Snook-killarna lär ha lyssnat en del på innan de släppte sina skivor förra året så är det befriande med en lite annan ”approach” från den svenska förmodligen framtida, mainstream-musiken.
Betyg: V V V V
De spelar på Strand i Stockholm den 6 april, stor chans att se mig i publiken där. ;)
Förresten var jag flera dagar före Expressen som först idag berättade om Kalle Ankas bröllop, Expressen ska däremot ha "credd" för att de tog in en relationsexpert för att kommentera.
titelspåret:
måndag 14 februari 2011
EXTRA Kalle Anka ska gifta sig!!!!!!!!! EXTRA
Kalle Anka ska gifta sig med sin Kajsa. Det skriver Ankeborgsposten i sitt senaste nummer. Det blir ett pompöst jättebröllop med mängder av celebriteter som gäster, bland annat kommer Prinsessan Kvacktoria med sin man Fåniel. Bloggerskorna Tjabba von Nordow och Brunett-Berta kommer. Zkatan Tjibrahimovic ska även han åka till Ankeborg för att hylla brudparet.
Det kan nog bli en riktig brakfest tror jag. Naturligtvis kommer Viktor söker sanningen bevaka detta bröllop med stort intresse.
Jag har febrilt sökt i Duckipedia efter tidigare bröllop utan resultat. Det kan alltså vara det första bröllopet någonsin i Ankeborg. Vi planerar nu att göra ett fullspäckat färgglatt bröllopsmagasin med allt ni behöver veta inför bröllopet. Ännu så länge är festkommittén förtegen om hur menyn ska se ut och var efterfesten ska hållas, men vi återkommer när vi vet mer.
Efter bröllopet skickar vi så klart ut en extrabilaga med alla bilder från bröllopet och den stora efterfesten.
Senare i höst kommer den officiella bröllopsservisen från Gustavsberg Porslinsfabrik att finnas till försäljning.
Hoppas bara inte att den där knölen Alexander Lukas lägger sin fula näbb i blöt och förstör hela kalaset.
bilden är från Kalle Ankas facebooksida
Det kan nog bli en riktig brakfest tror jag. Naturligtvis kommer Viktor söker sanningen bevaka detta bröllop med stort intresse.
Jag har febrilt sökt i Duckipedia efter tidigare bröllop utan resultat. Det kan alltså vara det första bröllopet någonsin i Ankeborg. Vi planerar nu att göra ett fullspäckat färgglatt bröllopsmagasin med allt ni behöver veta inför bröllopet. Ännu så länge är festkommittén förtegen om hur menyn ska se ut och var efterfesten ska hållas, men vi återkommer när vi vet mer.
Efter bröllopet skickar vi så klart ut en extrabilaga med alla bilder från bröllopet och den stora efterfesten.
Senare i höst kommer den officiella bröllopsservisen från Gustavsberg Porslinsfabrik att finnas till försäljning.
Hoppas bara inte att den där knölen Alexander Lukas lägger sin fula näbb i blöt och förstör hela kalaset.
bilden är från Kalle Ankas facebooksida
torsdag 10 februari 2011
Kort om Egypten
Enligt Expressen säger nu flera medier i Egypten att Mubarak kommer att avgå i kväll. Kanske får vi nu se vad kaos betyder i diktatorns vokabulär, ska det bli värre än nu. Knappast va. Vi får väl se, hur som helst är det ett glatt besked. Sjukhusstrejken var nog lite av droppen som fick bägaren att rinna över. Hoppas nu bara inte att detta är tomt snack. Man vet ju aldrig nuförtiden. Till exempel var ju Birros Italienresa redan inplanerad (som jag skrev här långt innan det avslöjades), sanningen var bara förvrängd av kvällstidningarna, som den tyvärr ofta är. Men, deras jobb är att sälja tidningar och det gör de uppenbarligen.
Protesterna i Egypten har pågått i 18 dagar och kaoset lär fortsätta ett tag, oavsett om Mubarak avgår eller inte.
Det var väl egentligen allt just nu från min just nu väldig slöa penna.
Protesterna i Egypten har pågått i 18 dagar och kaoset lär fortsätta ett tag, oavsett om Mubarak avgår eller inte.
Det var väl egentligen allt just nu från min just nu väldig slöa penna.
onsdag 9 februari 2011
inte det minsta matigt om Martin Timell
Kvällen har jag spenderat framför tv4. Tv-kvällen började med halv åtta hos mig, lite halvroligt men framför allt riktig klassisk "mys-tv". Efter det var det Sveriges mästerkock, Per Morberg är fantastsik, vilket kroppsspråk, vilken pondus, dessutom klär han sig snyggt. Själva programmet var alldeles för amerikaniserat för min smak, men helt okej tidsfördriv. Det skulle improviseras ihop en Italieninspirerad rätt. En av deltagarna kom på den geniala idén att göra Risotto för första gången i sitt liv, dessutom utan recept. Kaxigt, men gick naturligtvis åt helvete.
Efter den matiga inledningen på kvällen kom han, Martin Timell. Helt otrolig karaktär den killen, han är för härlig. I äntligen hemma tittar han lite på huset eller vad det nu är som ska ordnas, sen kommer det några hantverkare och gör jobbet. Timell kommer in lite då och då, ler lite och slår i en spik.
Programmet avslutas med att han dricker lite champagne med de otroligt "American Dream-glada" människorna han hjälpt, och i stort sett all "credd" går till Timell.
Han gör kanske mer, men min gissning är att det är allt han gör: Klär på sig de "sexiga snickarbyxorna och slänger upp en tapetbit.
Nu var det istället i Fuskbyggarna, här får han också vara lite tuff mot tjuvarna, men när det skulle intervjuas en fuskbyggare plockas skjutjärnsreporter, Lennart Ekdal in för grovjobbet.
Naturligtvis dricks det även lite bubbel här också.
Man blir ju helt matt. Det är svårt att hitta någon mer insmickrande smilfink i tv-världen.
Efter den matiga inledningen på kvällen kom han, Martin Timell. Helt otrolig karaktär den killen, han är för härlig. I äntligen hemma tittar han lite på huset eller vad det nu är som ska ordnas, sen kommer det några hantverkare och gör jobbet. Timell kommer in lite då och då, ler lite och slår i en spik.
Programmet avslutas med att han dricker lite champagne med de otroligt "American Dream-glada" människorna han hjälpt, och i stort sett all "credd" går till Timell.
Han gör kanske mer, men min gissning är att det är allt han gör: Klär på sig de "sexiga snickarbyxorna och slänger upp en tapetbit.
Nu var det istället i Fuskbyggarna, här får han också vara lite tuff mot tjuvarna, men när det skulle intervjuas en fuskbyggare plockas skjutjärnsreporter, Lennart Ekdal in för grovjobbet.
Naturligtvis dricks det även lite bubbel här också.
Man blir ju helt matt. Det är svårt att hitta någon mer insmickrande smilfink i tv-världen.
Fotografi och skrivkramp
Jag har en fruktansvärd skrivkramp just nu, men just nu leker jag fotograf i skolan. Det gör alltså inte så mycket, men tungt är det alltid. Ni får några bilder att titta på istället.
Är han inte snygg!
Är han inte snygg!
torsdag 3 februari 2011
Förslag på debattgrupp, lite musik och lite Egypten
Det är inte bara Bert Sundström som blivit allvarligt skadad i Egypten, även Washington Post och Al Jazeera har saknade reportrar enligt Washington Post. Obehagligt värre. Men ska inte fastna i det där, finns många andra som har betydligt mycket bättre koll på det än vad jag har. Har dessutom tittat på Debatt (apberget) och hört nog. Kul att höra Göran Greider köra över folk i alla fall. Han är bra häftig den snubben, kanske ett bra ämne som partiledare för Sossarna, men han lär inte släppa sitt jobb som journalist. Men kul skulle det vara, jag står på samma sida som de som tycker att alla debatter i Sverige bara skulle innehålla Carl Bildt, Göran Persson och Gudrun Schyman. Det kanske räcker så, men jag skulle släppa in Peter Wolodarski och Göran Greider i det sällskapet, vilka debatter det skulle bli. Debattörerna skulle i alla fall oftast få prata till punkt och det skulle sägas mycket bra saker.
Idag har jag skrivit klart mitt personporträtt, det blev nog ganska bra, jag är väldigt nöjd. Om ni har tur kanske det dyker upp (vad fel det är att säga dyker upp förresten, vem fan dyker uppåt? har jag aldrig tänkt på). Det flyger kanske upp här, vad tror ni? det är ett rätt skojigt uttryck, att flyga upp. Ja, smakar gott, flyger upp får det bli.
Avslutningsvis har jag så klart några musiktips, Adam Tenstas nya singel I'm a punk är stenhård, Johnossis nya är även den rätt trevlig, kanske kan tycka att den är lite småmesig, men fortfarande värd att lyssna lite på, har en känsla av att den kommer växa med tiden.
Slutlingen vill jag tipsa om Matti Whites krönika om manlig feminism, väldigt tänkvärt och bra:
Edit. Av någon konstig anledning kan jag inte länka till den, kanske inte Blogspot inte godkänner länkar till konkurrerande bloggportaler? vore ju pinsamt i så fall. provar så här: http://mattivx.wordpress.com/2011/02/02/att-vara-manlig-feminist/
Ni får kopiera länken istället, det orkar ni, det är texten värd!
Idag har jag skrivit klart mitt personporträtt, det blev nog ganska bra, jag är väldigt nöjd. Om ni har tur kanske det dyker upp (vad fel det är att säga dyker upp förresten, vem fan dyker uppåt? har jag aldrig tänkt på). Det flyger kanske upp här, vad tror ni? det är ett rätt skojigt uttryck, att flyga upp. Ja, smakar gott, flyger upp får det bli.
Avslutningsvis har jag så klart några musiktips, Adam Tenstas nya singel I'm a punk är stenhård, Johnossis nya är även den rätt trevlig, kanske kan tycka att den är lite småmesig, men fortfarande värd att lyssna lite på, har en känsla av att den kommer växa med tiden.
Slutlingen vill jag tipsa om Matti Whites krönika om manlig feminism, väldigt tänkvärt och bra:
Edit. Av någon konstig anledning kan jag inte länka till den, kanske inte Blogspot inte godkänner länkar till konkurrerande bloggportaler? vore ju pinsamt i så fall. provar så här: http://mattivx.wordpress.com/2011/02/02/att-vara-manlig-feminist/
Ni får kopiera länken istället, det orkar ni, det är texten värd!
söndag 30 januari 2011
Lite Egypten, lite Patti Smith och lite Settman
Vi lever mitt i våra framtida historieböcker, har ni tänkt på det?
Efter revolutionen i Tunisien kan oppositionspartierna nu hålla sina samlingar öppet säger Rapport, vilket så klart är fantastiskt. Vi får hoppas att det kommer något gott även ur demonstrationerna i Egypten. Det kommer det säkert att göra, hitintills har det i alla fall ur mina ögon sett ungefär likadant ut i Egypten som det gjorde i Tunisien för några veckor sedan.
Läskigt att det ska krävas döda människor, tårgas och plundringar för att ändra på samhället, men så har det tyvärr varit i alla tider. Intressant nu hur Barack Obama och USA kommer att göra med sitt stöd till Mubarak. Ännu så länge är stödet kvar. Jag skulle inte vilja sitta i Vita Huset i dessa tider och försöka bestämma vilket beslut som ska tas. Men om jag har förstått det rätt verkar det som att det enda rätta är att ta bort stödet. Att det aldrig kan vara rätt att stödja en diktator är min bestämda åsikt.
Jag kände mig tvungen att behandla detta lite kort. Nu är jag klar. Min dag har till största delen bestått av plugg, en kort paus för att fika med en polare. Under dagen har Patti Smiths fantastiskt tunga platta, Horses från mitten av 70-talet snurrat åtskilliga varv. Vilken röst, vilket sound. Rekommenderas skarpt.
Det är kul att hitta skivor här hemma som jag knappt lyssnat på, eller inte riktigt insett hur bra den faktiskt är. Horses är en av de jag inte hunnit lyssna på ordentligt, men nu tagit mig tid och återigen blivit överraskad över hur mycket bra musik som finns gömt i mina skivställ.
Minuten på tv:n nu, första gången jag ser på det, tror jag genast ska stänga av det. Peter Settman ska vara väldigt glad över att jag offrade 10 minuter av min dyrbara pluggtid på detta hemska program.
Efter revolutionen i Tunisien kan oppositionspartierna nu hålla sina samlingar öppet säger Rapport, vilket så klart är fantastiskt. Vi får hoppas att det kommer något gott även ur demonstrationerna i Egypten. Det kommer det säkert att göra, hitintills har det i alla fall ur mina ögon sett ungefär likadant ut i Egypten som det gjorde i Tunisien för några veckor sedan.
Läskigt att det ska krävas döda människor, tårgas och plundringar för att ändra på samhället, men så har det tyvärr varit i alla tider. Intressant nu hur Barack Obama och USA kommer att göra med sitt stöd till Mubarak. Ännu så länge är stödet kvar. Jag skulle inte vilja sitta i Vita Huset i dessa tider och försöka bestämma vilket beslut som ska tas. Men om jag har förstått det rätt verkar det som att det enda rätta är att ta bort stödet. Att det aldrig kan vara rätt att stödja en diktator är min bestämda åsikt.
Jag kände mig tvungen att behandla detta lite kort. Nu är jag klar. Min dag har till största delen bestått av plugg, en kort paus för att fika med en polare. Under dagen har Patti Smiths fantastiskt tunga platta, Horses från mitten av 70-talet snurrat åtskilliga varv. Vilken röst, vilket sound. Rekommenderas skarpt.
Det är kul att hitta skivor här hemma som jag knappt lyssnat på, eller inte riktigt insett hur bra den faktiskt är. Horses är en av de jag inte hunnit lyssna på ordentligt, men nu tagit mig tid och återigen blivit överraskad över hur mycket bra musik som finns gömt i mina skivställ.
Minuten på tv:n nu, första gången jag ser på det, tror jag genast ska stänga av det. Peter Settman ska vara väldigt glad över att jag offrade 10 minuter av min dyrbara pluggtid på detta hemska program.
lördag 29 januari 2011
Biltvätt och vinnarskallar
Den mörkblå gamla Volvon är lerig och dammig. Anna kör in den i den automatiska biltvätten. Bredvid infarten sitter en orange skylt där det står att man ska stänga fönstrena. Hon drar lite i veven på insidan av dörren. Det verkar vara stängt, bra. Hon skrattar lite åt sig själv för att hon är så nervös, hon kör in.
Hon tycker alltid att det är roligt att sitta inne i bilen när de stora färgglada borstarna snurrar fram över taket. Strax kommer de blöta borstarna rullande. Hon tänker på hur det var att som litet barn åka in i dessa tvättmaskiner, stora som hus, hur hon fortfarande känner den lite kittlande känslan i magen. Hennes telefon piper till och hon rycks ur sina tankar, ett sms. Hon har aldrig gillat den typen av kommunikation, hon tycker att man får ut mer av att prata. Tonläget, rösten och tempot gör det mer dynamiskt. Hon tar upp telefonen från passagerarsätet för att läsa meddelandet, hon hinner bara se att det är från Peter innan det iskalla vattnet forsar in genom takluckan, ner innanför blusen. Rysningen när det kalla vattnet rinner ner över ryggraden är hemsk och hon kastar sig över till passagerarplatsen. Chockad gräver hon fram ett paraply ur handskfacket som hon hastigt fäller upp. Helvete, vad ska jag göra tänker hon. Hon hittar en rulle hushållspapper i baksätet och hafsar ut det över förarstolen.
Anna och Peter heter egentligen något annat.
Denna lilla fadäs lyckades min kompis med idag, har bara lagt till lite för berättelsens skull.
Att käka chips och kolla på buttra vinnarskallar i fångarna på fortet är ju riktigt bra lördagsunderhållning. Vilka sjukt avancerade grenar de har. Har inga minnen från utmaningar som kräver simning, pussel och att såga under vattnet från 90-talets glansperiod.
ps. Förresten började Patrik Sjöberg följa mig på Twitter, LEGENDARY!. En dag att minnas.
Hon tycker alltid att det är roligt att sitta inne i bilen när de stora färgglada borstarna snurrar fram över taket. Strax kommer de blöta borstarna rullande. Hon tänker på hur det var att som litet barn åka in i dessa tvättmaskiner, stora som hus, hur hon fortfarande känner den lite kittlande känslan i magen. Hennes telefon piper till och hon rycks ur sina tankar, ett sms. Hon har aldrig gillat den typen av kommunikation, hon tycker att man får ut mer av att prata. Tonläget, rösten och tempot gör det mer dynamiskt. Hon tar upp telefonen från passagerarsätet för att läsa meddelandet, hon hinner bara se att det är från Peter innan det iskalla vattnet forsar in genom takluckan, ner innanför blusen. Rysningen när det kalla vattnet rinner ner över ryggraden är hemsk och hon kastar sig över till passagerarplatsen. Chockad gräver hon fram ett paraply ur handskfacket som hon hastigt fäller upp. Helvete, vad ska jag göra tänker hon. Hon hittar en rulle hushållspapper i baksätet och hafsar ut det över förarstolen.
Anna och Peter heter egentligen något annat.
Denna lilla fadäs lyckades min kompis med idag, har bara lagt till lite för berättelsens skull.
Att käka chips och kolla på buttra vinnarskallar i fångarna på fortet är ju riktigt bra lördagsunderhållning. Vilka sjukt avancerade grenar de har. Har inga minnen från utmaningar som kräver simning, pussel och att såga under vattnet från 90-talets glansperiod.
ps. Förresten började Patrik Sjöberg följa mig på Twitter, LEGENDARY!. En dag att minnas.
onsdag 26 januari 2011
Måste bara tipsa!
"Attackduvor" nya terrorgreppet?
Folk småspringer, de har take away-kaffekoppen i ena handen och portföljen i den andra, betonggolvet är blött av snöslask, jag halkar till lite när jag ska göra en omkörning av en gammal dam med rullator, jag får snabbt tillbaka balansen och fortsätter min beslutsamma rusch mot pendeltåget. Dörrarna ska precis till att stängas när jag graciöst vrider mig in i vagnen. Just när jag återfått balansen, händer det. En "attackduva" störtar flaxande fram, bara en decimeter framför mina vilt uppspärrade ögon. En ny dag och ett nytt äventyr uppenbarar sig.
Så började min dag. Den fortsatte med föreläsningar om berättande journalistik, därav den ovanligt litterära starten på detta inlägg. Att försöka skriva med ett målande språk och försöka spela upp en scen för läsaren är väldigt roligt och utmanande. Att läsningen under kursen innehåller en av mina favoritförfattare George Orwell och andra geniala skribenter gör inte livet sämre.
Just nu har jag inte mer att säga, avslutar med en uppmaning till mina vänner i Team Räknas. Jag vet att i alla fall delar av gänget läser detta, tack för det. Men nu börjar det bli dags för den utlovade årskrönikan. Det är inte liksom inte kutym att publicera årskrönikor i februari, så snabba på.
Så började min dag. Den fortsatte med föreläsningar om berättande journalistik, därav den ovanligt litterära starten på detta inlägg. Att försöka skriva med ett målande språk och försöka spela upp en scen för läsaren är väldigt roligt och utmanande. Att läsningen under kursen innehåller en av mina favoritförfattare George Orwell och andra geniala skribenter gör inte livet sämre.
Just nu har jag inte mer att säga, avslutar med en uppmaning till mina vänner i Team Räknas. Jag vet att i alla fall delar av gänget läser detta, tack för det. Men nu börjar det bli dags för den utlovade årskrönikan. Det är inte liksom inte kutym att publicera årskrönikor i februari, så snabba på.
tisdag 25 januari 2011
Stå på händerna om du är riktigt glad, eller oinsperad.
Efter påtryckningar på Facebook känner jag mig nu tvungen att skriva något här. Mitt svar, att jag är oinspirerad räckte tydligen inte för en av mina läsare. Hon rekommenderade att jag skulle ställa mig på händerna och då komma på något skojigt. Det tog ett litet tag att hitta en ledig vägg, bred nog för att rymma min muskulösa skribentkropp. Men jag hittade en. Nu sitter jag här med nackspärr, men jag klarade det. Förvånad.
Nu till problematiken, jag vet fortfarande inte vad jag ska skriva om. Att skriva om Marcus Birros dumma krönika skulle ju kunna vara en infallsvinkel, men allt för uttjatat.
Att vända på steken? och skriva om Magnus Betners och hatets lakejer, som fick Marcus Birro att sluta twittra (som Birro själv uttryckte det). Betner är i och för sig betydligt mycket intressantare, tänkte jag, men ångrar mig genast. Marcus Birro är ju minst lika intressant. Hur han kan skriva så dumt som han gjorde härom veckan. Det här betyder absolut inte att jag inte tycker att Marcus Birro är en bra skribent, han har skrivit många krönikor jag haft stor glädje av. Men den krönikan jag pratar om var både främlingsfientlig och utan några egentliga grunder till sina påståenden. Länk till den: http://www.expressen.se/kronikorer/1.2296622/marcus-birro-lardomar-lita-aldrig-pa-sma-flickor-i-rullstolar-som-ber-dig-om-nagot
Att gå in i diskussionen om mobbning och de olika anledningarna som Marcus Birro säkerligen har till att sluta twittra och känna sig mobbad vill jag inte göra, jag vet helt enkelt för lite. Jag tycker som de flesta andra att man borde få skämta om i stort sett allting.
Nu blev det lite om det där trots allt. Tänkte bjuda på en limerick också, men kom inte på något bra. Det får bli en annan gång.
Marcus Birro svarar med krönika:
http://www.expressen.se/kronikorer/marcusbirro/1.2300919/marcus-birro-jag-blev-frantagen-mitt-varde-mitt-kott-och-mitt-blod
Nu till problematiken, jag vet fortfarande inte vad jag ska skriva om. Att skriva om Marcus Birros dumma krönika skulle ju kunna vara en infallsvinkel, men allt för uttjatat.
Att vända på steken? och skriva om Magnus Betners och hatets lakejer, som fick Marcus Birro att sluta twittra (som Birro själv uttryckte det). Betner är i och för sig betydligt mycket intressantare, tänkte jag, men ångrar mig genast. Marcus Birro är ju minst lika intressant. Hur han kan skriva så dumt som han gjorde härom veckan. Det här betyder absolut inte att jag inte tycker att Marcus Birro är en bra skribent, han har skrivit många krönikor jag haft stor glädje av. Men den krönikan jag pratar om var både främlingsfientlig och utan några egentliga grunder till sina påståenden. Länk till den: http://www.expressen.se/kronikorer/1.2296622/marcus-birro-lardomar-lita-aldrig-pa-sma-flickor-i-rullstolar-som-ber-dig-om-nagot
Att gå in i diskussionen om mobbning och de olika anledningarna som Marcus Birro säkerligen har till att sluta twittra och känna sig mobbad vill jag inte göra, jag vet helt enkelt för lite. Jag tycker som de flesta andra att man borde få skämta om i stort sett allting.
Nu blev det lite om det där trots allt. Tänkte bjuda på en limerick också, men kom inte på något bra. Det får bli en annan gång.
Marcus Birro svarar med krönika:
http://www.expressen.se/kronikorer/marcusbirro/1.2300919/marcus-birro-jag-blev-frantagen-mitt-varde-mitt-kott-och-mitt-blod
söndag 23 januari 2011
Knasig kverulant
Nu tänkte jag skriva ett helt inlägg om att kverulera. Min tanke var då att vara lite snäll och klippa in en bild ur Svenska akademiens ordlista. Men för första gången på länge vill inte min dator samarbeta med mig. Ni får alltså vara utan, tråkigt. Jag avskyr datorer.
Så har jag redan börjat att kverulera.
Jag lärde mig detta helt fantastiska ord(du kan både vara kverulantisk, en kverulant och du kan kverulera) av Fredrik Virtanen, när han twittrade om hur dåligt Kebab house är. Han kallar sig "oxfilékverulant". Ett så "fulsnyggt" ord slipper inte förbi min språkhunger och jag var tvungen att kolla upp det. Det betyder om ni inte redan förstått det, att ständigt klaga eller klandra.
Jag är själv ett typexempel på en kverulant. Det är få saker som jag är i närheten av lika bra på som på att kverulera. Jag får ofta höra hur cynisk jag är och hur mycket jag klagar på saker och ting.
Min mamma har använt ord som klagomur, neggo (någon sorts förkortning hon hittat på för att vara negativ), cynisk och grinig. inget av dessa ord passar lika bra som kverulant.
Om jag skulle förklara varför jag klagar så mycket kan jag börja med att säga att jag inte ser världen ur ett negativt perspektiv, jag ser den som den är.
Att jag hittar saker att klaga på även i det helt vardagliga livet beror på att det även där finns så mycket saker att klaga på. Bara att till exempel att Hotmail inte går att synkronisera med min smartphone, det är så enkelt att fixa men det blir inte gjort, eller för den delen att Kronans snusdosor inte har något "bjudlock".
Att Stockholms gator inte blir plogade eller sandade snabbare är så klart sopigt, det är klart att det kostar pengar men att laga ett brutet ben kostar också samhället en massa pengar. I fallet med Stockholms gator är det ju skit bakom spakarna och allmän dumhet som är problemet. Varje år blir gatukontoret eller vem det nu är som sköter det där förvånade över att det kommer så mycket snö, "vi har inte maskiner så att det räcker". Lägg av. Köp fler.
Ja ni förstår, det är väl inte mitt fel att samhället är så värdelöst. Att politiker som svarar som Billström här om dagen; "jag kan inte kommentera källor från tredje hand" 19 gånger under samma intervju finns.
Det här är bara några saker som stör och gör att jag faktiskt måste klaga. Listan kan göras betydligt längre.
Det är tur att det finns bra musik som stoppar mig från att gömma mig i ett mörkt rum utan fönster och bara sura hela dagarna. Idag lyssnar jag på Albin Gromers låt från p3 guld igår, tyvärr hittar jag ingen film. Säkerts framträdande var också grymt.
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=3964&artikel=4306864&play=2863291&playtype=Ljudklipp
Så har jag redan börjat att kverulera.
Jag lärde mig detta helt fantastiska ord(du kan både vara kverulantisk, en kverulant och du kan kverulera) av Fredrik Virtanen, när han twittrade om hur dåligt Kebab house är. Han kallar sig "oxfilékverulant". Ett så "fulsnyggt" ord slipper inte förbi min språkhunger och jag var tvungen att kolla upp det. Det betyder om ni inte redan förstått det, att ständigt klaga eller klandra.
Jag är själv ett typexempel på en kverulant. Det är få saker som jag är i närheten av lika bra på som på att kverulera. Jag får ofta höra hur cynisk jag är och hur mycket jag klagar på saker och ting.
Min mamma har använt ord som klagomur, neggo (någon sorts förkortning hon hittat på för att vara negativ), cynisk och grinig. inget av dessa ord passar lika bra som kverulant.
Om jag skulle förklara varför jag klagar så mycket kan jag börja med att säga att jag inte ser världen ur ett negativt perspektiv, jag ser den som den är.
Att jag hittar saker att klaga på även i det helt vardagliga livet beror på att det även där finns så mycket saker att klaga på. Bara att till exempel att Hotmail inte går att synkronisera med min smartphone, det är så enkelt att fixa men det blir inte gjort, eller för den delen att Kronans snusdosor inte har något "bjudlock".
Att Stockholms gator inte blir plogade eller sandade snabbare är så klart sopigt, det är klart att det kostar pengar men att laga ett brutet ben kostar också samhället en massa pengar. I fallet med Stockholms gator är det ju skit bakom spakarna och allmän dumhet som är problemet. Varje år blir gatukontoret eller vem det nu är som sköter det där förvånade över att det kommer så mycket snö, "vi har inte maskiner så att det räcker". Lägg av. Köp fler.
Ja ni förstår, det är väl inte mitt fel att samhället är så värdelöst. Att politiker som svarar som Billström här om dagen; "jag kan inte kommentera källor från tredje hand" 19 gånger under samma intervju finns.
Det här är bara några saker som stör och gör att jag faktiskt måste klaga. Listan kan göras betydligt längre.
Det är tur att det finns bra musik som stoppar mig från att gömma mig i ett mörkt rum utan fönster och bara sura hela dagarna. Idag lyssnar jag på Albin Gromers låt från p3 guld igår, tyvärr hittar jag ingen film. Säkerts framträdande var också grymt.
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=3964&artikel=4306864&play=2863291&playtype=Ljudklipp
fredag 21 januari 2011
Var är min musa?
Detta går käpprätt åt...
Jag behöver en musa som kan ge mig lite inspiration, tvinga mig att ta tag i mitt pluggande och stoppa mig från att precis som idag göra alting, utom det jag borde (alltså plugga). Självklart ska hon också ge mig lite mer än så.
Sökes, en musa:
Hon ska vara minst lika vacker som Möja söderfjärd i solnedgången, hon ska älska att segla och kunna berätta fina berättelser om skärgården. Ett smått maniskt intresse för skidåkning är ett krav, helst ska hon kunna åka på skare med skärande telemarkssväng och knät nere på skidan. Alltså måste hon förmodligen vara norska, men eftersom detta med skärande telemarkssvängar inte är ett krav, kanske det går bra med en svensk tjej.
Dessa egenskaper är väl rätt vanliga och en tjej med dessa kunskaper är rätt lätt att hitta. Men räcker inte, ett intresse för musik och en skivsamling på några hundra skivor är även det viktigt för att inspirera mig tillräckligt så att min skoluppgift kan bli färdig i kväll.
För att inte sålla bort alla kvinnor är det inte ett krav att hon älskar blues och gammal gitarr-rock, men en klar fördel. Ett ingrott hat mot värdelösa 2000-tals remixer av klassiska låtar är däremot ett krav.
En fallenhet för det svenska språket skulle ju så klart vara bra och göra allt mycket enklare, men den lilla detaljen att jag behöver henne genast gör att jag kanske måste spara på några av kraven.
Eftersom det nu börjar mörkna utanför mitt fönster blir jag lite stressad, så du som känner igen dig i beskrivningen, känner någon som passar i den, eller bara känner sig sugen på att skriva en analys av boken Mediekultur och mediesamhälle på ca 6000 tecken hör av dig genast.
Jag behöver en musa som kan ge mig lite inspiration, tvinga mig att ta tag i mitt pluggande och stoppa mig från att precis som idag göra alting, utom det jag borde (alltså plugga). Självklart ska hon också ge mig lite mer än så.
Sökes, en musa:
Hon ska vara minst lika vacker som Möja söderfjärd i solnedgången, hon ska älska att segla och kunna berätta fina berättelser om skärgården. Ett smått maniskt intresse för skidåkning är ett krav, helst ska hon kunna åka på skare med skärande telemarkssväng och knät nere på skidan. Alltså måste hon förmodligen vara norska, men eftersom detta med skärande telemarkssvängar inte är ett krav, kanske det går bra med en svensk tjej.
Dessa egenskaper är väl rätt vanliga och en tjej med dessa kunskaper är rätt lätt att hitta. Men räcker inte, ett intresse för musik och en skivsamling på några hundra skivor är även det viktigt för att inspirera mig tillräckligt så att min skoluppgift kan bli färdig i kväll.
För att inte sålla bort alla kvinnor är det inte ett krav att hon älskar blues och gammal gitarr-rock, men en klar fördel. Ett ingrott hat mot värdelösa 2000-tals remixer av klassiska låtar är däremot ett krav.
En fallenhet för det svenska språket skulle ju så klart vara bra och göra allt mycket enklare, men den lilla detaljen att jag behöver henne genast gör att jag kanske måste spara på några av kraven.
Eftersom det nu börjar mörkna utanför mitt fönster blir jag lite stressad, så du som känner igen dig i beskrivningen, känner någon som passar i den, eller bara känner sig sugen på att skriva en analys av boken Mediekultur och mediesamhälle på ca 6000 tecken hör av dig genast.
Sova är inte alls nyttigt.
Ny dag mer plugg. Mitt sopiga plugghumör under "jullovet" har givit mig massa saker att fylla dagarna med, jag hann knappt fira att min mamma faktiskt fyllde år igår.
Jag åkte dit, gav henne en present och en stor kram, åt en utsökt middag, hällde i mig kaffet och åkte hem för att plugga.
När jag kom hem satte jag mig för att läsa i min sköna fåtölj med fotpall, skulle bara sluta ögonen för att ta mig mod att börja läsa den otroligt spännande boken Mediekultur och mediesamhälle, somnade naturligtvis genast och vaknade när min combo (fick lära mig att jag inte kan använda uttrycket sambo utan att bli klassad som bög när jag var uppe i Åre, ska tydligen använda uttrycket kombo (vet inte om det ska stavas med c eller k, så prövar båda alternativen, det känns fel men ser bättre ut med ett c). Jag vaknade i alla fall när han kom hem runt midnatt, trött som jag var gick jag naturligtvis och la mig i sängen istället.
Efter en natt med alldeles för mycket sömn är jag helt slut idag. Efter sex koppar kaffe börjar jag nu piggna till, tillräckligt för att blogga lite i alla fall, dock utan substans som ni märker. Har ni tur kanske det kommer upp något intressant lite senare under dagen...
Jag åkte dit, gav henne en present och en stor kram, åt en utsökt middag, hällde i mig kaffet och åkte hem för att plugga.
När jag kom hem satte jag mig för att läsa i min sköna fåtölj med fotpall, skulle bara sluta ögonen för att ta mig mod att börja läsa den otroligt spännande boken Mediekultur och mediesamhälle, somnade naturligtvis genast och vaknade när min combo (fick lära mig att jag inte kan använda uttrycket sambo utan att bli klassad som bög när jag var uppe i Åre, ska tydligen använda uttrycket kombo (vet inte om det ska stavas med c eller k, så prövar båda alternativen, det känns fel men ser bättre ut med ett c). Jag vaknade i alla fall när han kom hem runt midnatt, trött som jag var gick jag naturligtvis och la mig i sängen istället.
Efter en natt med alldeles för mycket sömn är jag helt slut idag. Efter sex koppar kaffe börjar jag nu piggna till, tillräckligt för att blogga lite i alla fall, dock utan substans som ni märker. Har ni tur kanske det kommer upp något intressant lite senare under dagen...
måndag 17 januari 2011
Äsch, vi kör ett inlägg om idrottsgalan också
Idrottsgalan var precis som vanligt rätt långtråkig och seg, men trots det svår att slita sig från. Allt som oftast är det väldigt mycket skidor inblandat bland pristagarna, så även i år.
Jag har inget emot skidåkning, i det här fallet "slättförs". Men Henrik Sedin vann Heart Memorial Trophy där bortom Atlanten, det är det finaste priset man kan få som individuell hockeyspelare. Han hamnar på sjunde plats i kampen om Jerringpriset. Hockey är en av våra populäraste sporter.
Zlatan var inte ens nominerad, det var däremot Frida Svensson som tydligen vunnit något kanotguld, men seriöst? hur många i Sverige bryr sig om kanot? Klart att det är imponerande men trots det. Ni som ärligt visste vem Frida Svensson var innan det började snackas om Jerringpriset kan ju få kommentera och berätta för mig.
Det var däremot kul att Therese Alshammar vann priset till slut.
Robin får fyra av fem Viktor som programledare. Per Andersson från Grotesco-gänget får även han fyra av fem Viktor för sin insats. Minuspoäng för att han heter Per Andersson, kommer verkligen aldrig ihåg vad han heter, men rolig är han allt.
Hela galan får faktiskt två Viktor. Brukar aldrig orka mig igenom ett helt program, men nu såg jag faktiskt nästan allt.
Jag har inget emot skidåkning, i det här fallet "slättförs". Men Henrik Sedin vann Heart Memorial Trophy där bortom Atlanten, det är det finaste priset man kan få som individuell hockeyspelare. Han hamnar på sjunde plats i kampen om Jerringpriset. Hockey är en av våra populäraste sporter.
Zlatan var inte ens nominerad, det var däremot Frida Svensson som tydligen vunnit något kanotguld, men seriöst? hur många i Sverige bryr sig om kanot? Klart att det är imponerande men trots det. Ni som ärligt visste vem Frida Svensson var innan det började snackas om Jerringpriset kan ju få kommentera och berätta för mig.
Det var däremot kul att Therese Alshammar vann priset till slut.
Robin får fyra av fem Viktor som programledare. Per Andersson från Grotesco-gänget får även han fyra av fem Viktor för sin insats. Minuspoäng för att han heter Per Andersson, kommer verkligen aldrig ihåg vad han heter, men rolig är han allt.
Hela galan får faktiskt två Viktor. Brukar aldrig orka mig igenom ett helt program, men nu såg jag faktiskt nästan allt.
Pluggflykt och trädkramar
Det var allt för längesedan jag skrev något här, jag vet. Men jag har varit uppe i Åre en sväng och åkt lite skidor. Under veckan har jag släppt allt som har med vardagen att göra och bara levt livet. Det var fantastiskt, nu känner jag att det faktiskt finns lite mer kraft att ta till trots pissvädret här i Stockholm.
Det var en bra vecka, kanske lite dåligt med sol men det var helt okej med snö, speciellt i skogen. Jag var uppe med ett gäng på åtta glada vänner, alla utom en pluggar till civilingenjör. Det låter väl kanske inte som världens skojigaste gäng. Men det pratades trots det väldigt lite om matte, eller vad nu civilingenjörer brukar prata om.
Vi fick fem molniga dagar och en helt fantastisk, efter snöfall hela natten och en vindstilla dag utan ett enda moln på himlen. Det var j*vligt bra skidåkning den dagen om man säger. Jag kom också hem rätt helskinnad denna gång, ett stort blåmärke över knäet, ont i tummen och lite stel ryggen efter att jag testat på livet som trädkramare en förmiddag.
Trots det något gråa vädret är det enda jag saknade under veckan förutom att stanna resten av säsongen en topptur, men det får bli senare i vår.
Dags att plugga igen lite nu, men bjussar på låten som spelades mest under veckan, vet inte varför den spelades så mycket men grym är den.
Det var en bra vecka, kanske lite dåligt med sol men det var helt okej med snö, speciellt i skogen. Jag var uppe med ett gäng på åtta glada vänner, alla utom en pluggar till civilingenjör. Det låter väl kanske inte som världens skojigaste gäng. Men det pratades trots det väldigt lite om matte, eller vad nu civilingenjörer brukar prata om.
Vi fick fem molniga dagar och en helt fantastisk, efter snöfall hela natten och en vindstilla dag utan ett enda moln på himlen. Det var j*vligt bra skidåkning den dagen om man säger. Jag kom också hem rätt helskinnad denna gång, ett stort blåmärke över knäet, ont i tummen och lite stel ryggen efter att jag testat på livet som trädkramare en förmiddag.
Trots det något gråa vädret är det enda jag saknade under veckan förutom att stanna resten av säsongen en topptur, men det får bli senare i vår.
Dags att plugga igen lite nu, men bjussar på låten som spelades mest under veckan, vet inte varför den spelades så mycket men grym är den.
torsdag 6 januari 2011
Jag hade fel...
Ni som läser den här bloggen någorlunda regelbundet såg mitt inlägg om Ipads och surfplattor. Om ni har glömt bort det, så berättade jag om hur onödig och överskattad den är. Efter att nu haft en smartphone ett tag har jag insett hur mycket jag faktiskt vill ha och behöver en surfplatta. Jag avskyr att ha fel och nu verkar det faktiskt som att jag hade det. Trots allt är det fortfarande en lyxprodukt, men oj vad jag vill ha en. Ni som har en smartphone och är trogna användare av framförallt Twitter borde förstå mig. Jag är förvånad över att inte fler kommenterade eller sa emot mig efter det inlägget.
Det var en person som sa emot (tack för det), vars låt Barbra Streissand nu spelas i p3.
Det kan för övrigt vara en av årets mest störande låtar.
Häromdagen gjorde förresten Hoffmaestro en grym cover på Håkan Hellströms fina melodi: Vid protestfabrikens stängsel. Det var i Filip och Fredriks årskrönika som jag ännu inte har sett, men jag ska ta tag i det när jag skrivit klart här.
Det har ju varit väldigt populärt att göra covers i år under och efter Så mycket bättre.
Det har kommit flera bra tolkningar ur det programmet: Lill Babs version av Så klart växer för varje lyssning, Petters versioner av både Dansa din djävul (Thomas Di Leva) och Stockholm i mitt hjärta (Lasse Berghagen) är trevliga. Pluras version av Det är så logiskt (Petter) är så mycket känsla och smärta i att jag får gåshud och ståpäls och allt vad det nu heter.
Läste också ett utdrag ur Alex Schulmans nya roman på hans blogg, kanske lite larvigt men oj vad bra han skriver.
Hoffmaestro - Vid protestfabrikens stängsel:
Det var en person som sa emot (tack för det), vars låt Barbra Streissand nu spelas i p3.
Det kan för övrigt vara en av årets mest störande låtar.
Häromdagen gjorde förresten Hoffmaestro en grym cover på Håkan Hellströms fina melodi: Vid protestfabrikens stängsel. Det var i Filip och Fredriks årskrönika som jag ännu inte har sett, men jag ska ta tag i det när jag skrivit klart här.
Det har ju varit väldigt populärt att göra covers i år under och efter Så mycket bättre.
Det har kommit flera bra tolkningar ur det programmet: Lill Babs version av Så klart växer för varje lyssning, Petters versioner av både Dansa din djävul (Thomas Di Leva) och Stockholm i mitt hjärta (Lasse Berghagen) är trevliga. Pluras version av Det är så logiskt (Petter) är så mycket känsla och smärta i att jag får gåshud och ståpäls och allt vad det nu heter.
Läste också ett utdrag ur Alex Schulmans nya roman på hans blogg, kanske lite larvigt men oj vad bra han skriver.
Hoffmaestro - Vid protestfabrikens stängsel:
tisdag 4 januari 2011
Twittersuport och en liten råtta
Igår klagade jag på HSB:S telefonkö på twitter. Idag fick jag ett meddelande från @hsbistockholm:
@viktorlindevall Hej Viktor! Jag hoppas du fick svar på ditt ärende. Hör av dig igen annars, @hsbisverige, så hjälper vi dig. Maria, HSB.
Det där måste man väl kalla service? trevligt och förvånande var det. Men bara för att de erbjuder hjälp via Twitter kan jag inte förlåta en telefonkö på 35 minuter. Skärpning.
Glöm retromöbler och hemtrevlighet, nya inredningstrenden är tydligen hotellkänsla. Hotellkänsla? det är ju sjukt, vem vill bo i ett sterilt rum utan möbler? sjukhusrummet är väl nästa steg antar jag.
Men det är inte det sjukaste, det är att så många människor kommer att följa trenden, bara för att det är en trend. Vad är grejen med alla dessa trender egentligen? varför ska vi alla se likadana ut? Det har väl i och för sig varit trendigt att just vara olika och unika. Men varför klär sig och möblerar folk som någon annan berättar att de ska göra. Det är helt galet att vi inte har någon egen vilja längre. Det är samma sak när jag skriver här, det handlar om precis samma sak som på i stort sett alla andra bloggar eller radioprogram. Det handlar nog om gemenskap, samma sak som gör snälla men dumma pojkar till fotbollshuliganer eller terrorister.
Jag försöker verkligen hitta på något annat att skriva om, men då krävs inspirationen: om den finns kan jag skriva ett helt blogginlägg om råttan jag såg springa in under Slussen i förmiddags. Det skulle bli en fin liten berättelse om hur han bor, vilka familjeförhållanden han har, var han käkar sin fredagsmiddag och sin söndagsbrunch.
Tror i alla fall att han har många kompisar att hänga med där inne under Slusstorget. Min gissning är att han äter lyxmiddagen uppe på Södra teatern, men då måste han ta risken att råka bli sugen på mat vid soptunnan nedanför trappan upp till Mosebacke, där är det nämligen råttgift utlagt. Han måste stå emot att äta den där goda bruna gamla banan-slatten. Men klarar han sig förbi det hindret och upp till deras soptunnor har han en brakmiddag att ta för sig av. Brunchen kanske han avnjuter vid Eken bar i Hiltonhotellet, där har han också en trevlig utsikt som hans date kanske uppskattar.
Hörde den här låten från i somras igår på radion, väldigt bra faktiskt
@viktorlindevall Hej Viktor! Jag hoppas du fick svar på ditt ärende. Hör av dig igen annars, @hsbisverige, så hjälper vi dig. Maria, HSB.
Det där måste man väl kalla service? trevligt och förvånande var det. Men bara för att de erbjuder hjälp via Twitter kan jag inte förlåta en telefonkö på 35 minuter. Skärpning.
Glöm retromöbler och hemtrevlighet, nya inredningstrenden är tydligen hotellkänsla. Hotellkänsla? det är ju sjukt, vem vill bo i ett sterilt rum utan möbler? sjukhusrummet är väl nästa steg antar jag.
Men det är inte det sjukaste, det är att så många människor kommer att följa trenden, bara för att det är en trend. Vad är grejen med alla dessa trender egentligen? varför ska vi alla se likadana ut? Det har väl i och för sig varit trendigt att just vara olika och unika. Men varför klär sig och möblerar folk som någon annan berättar att de ska göra. Det är helt galet att vi inte har någon egen vilja längre. Det är samma sak när jag skriver här, det handlar om precis samma sak som på i stort sett alla andra bloggar eller radioprogram. Det handlar nog om gemenskap, samma sak som gör snälla men dumma pojkar till fotbollshuliganer eller terrorister.
Jag försöker verkligen hitta på något annat att skriva om, men då krävs inspirationen: om den finns kan jag skriva ett helt blogginlägg om råttan jag såg springa in under Slussen i förmiddags. Det skulle bli en fin liten berättelse om hur han bor, vilka familjeförhållanden han har, var han käkar sin fredagsmiddag och sin söndagsbrunch.
Tror i alla fall att han har många kompisar att hänga med där inne under Slusstorget. Min gissning är att han äter lyxmiddagen uppe på Södra teatern, men då måste han ta risken att råka bli sugen på mat vid soptunnan nedanför trappan upp till Mosebacke, där är det nämligen råttgift utlagt. Han måste stå emot att äta den där goda bruna gamla banan-slatten. Men klarar han sig förbi det hindret och upp till deras soptunnor har han en brakmiddag att ta för sig av. Brunchen kanske han avnjuter vid Eken bar i Hiltonhotellet, där har han också en trevlig utsikt som hans date kanske uppskattar.
Hörde den här låten från i somras igår på radion, väldigt bra faktiskt
måndag 3 januari 2011
Marcus Birro, Virtanen och radiomongon
Nu var det längesedan jag skrev något igen. Det är inte av lathet som det varit så dåligt med uppdateringar. Det är på grund av dålig inspiration och mina egna krav på att det i alla fall ska finnas någon substans i mina inlägg. Idag läste jag två rätt bra och intressanta krönikor. Länkar nederst.
Marcus Birro skrev en känslosam och intressant text om fotboll, supportrar och huliganer. Det ligger mycket i det han skriver. Han är en klok man ibland. Läs den, speciellt ni som är intresserade av fotboll.
En av mina absoluta favoritkrönikörer: Fredrik Virtanen, har återigen prickat in en skojig vinkel; när polletten trillar ner. Att Jimi Hendrix också nämns ökar genast mitt intresse.
http://fotboll.expressen.se/nyheter/1.2276240/birro-lat-gora-2011-till-ett-hjartformat-tifo
http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/kronikorer/fredrikvirtanen/article8360040.ab
Nog med lästips. Senaste dagarna har jag lyssnat på Filip Hammar och Fredrik Wikingsons podcast. Visst har de skojiga och intressanta diskussioner men oj vilka översittarfasoner de har ibland. De pratar om the Beatles och känner sig skyldiga att berätta vilka det är och att de var ett engelskt popband. Okej, jag är också cynisk och tror att den största delen av de svenska ungdomarna är okunniga och korkade men the Beatles behöver ingen presentation. Beatles är bara ett exempel där de tror att lyssnaren inte förstår.
Att de också pratar för snabbt och i munnen på varandra från första stund, dessutom över länk gör det ju inte bättre. Men trots detta lyssnar jag, skrattar och tycker det är rätt bra. Programmet bygger också mestadels på skvaller som sällan intresserar mig nämnvärt. Jag förstår inte varför jag ens lyssnar. Det finns betydligt bättre radioprogram att lyssna på, tankesmedjan i p3 till exempel.
Efter en hel förmiddag i telefonkö är jag på sågningshumör. Jag skulle ringa till HSB eftersom jag inte fått någon faktura på hyran. Jag väntade i 35 minuter på att få prata med någon. Det första jag gjorde när jag kom fram, var att skälla ut den stackars tjejen i andra änden av linjen. Efter att hon lugnat ner mig lite grann berättade hon om varför problemet uppkommit, och bad om min mailadress för att skicka mig fakturan. Nu råkar mina mailadresser vara väldigt lika varandra, jag blandade ihop dem och gav henne naturligtvis en cocktail av de två adresserna. Var lagom förbannad när jag insåg det.
Filip och Fredrik är förresten ett programledarpar som hållit ihop en hel radda år. De har gjort låg humor och skvallrat om kändisar först på fyran och sedan några år på femman.
Tack för att ni lyssnat.
Det var längesen ni fick ett musiktips, här kommer ett:
Marcus Birro skrev en känslosam och intressant text om fotboll, supportrar och huliganer. Det ligger mycket i det han skriver. Han är en klok man ibland. Läs den, speciellt ni som är intresserade av fotboll.
En av mina absoluta favoritkrönikörer: Fredrik Virtanen, har återigen prickat in en skojig vinkel; när polletten trillar ner. Att Jimi Hendrix också nämns ökar genast mitt intresse.
http://fotboll.expressen.se/nyheter/1.2276240/birro-lat-gora-2011-till-ett-hjartformat-tifo
http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/kronikorer/fredrikvirtanen/article8360040.ab
Nog med lästips. Senaste dagarna har jag lyssnat på Filip Hammar och Fredrik Wikingsons podcast. Visst har de skojiga och intressanta diskussioner men oj vilka översittarfasoner de har ibland. De pratar om the Beatles och känner sig skyldiga att berätta vilka det är och att de var ett engelskt popband. Okej, jag är också cynisk och tror att den största delen av de svenska ungdomarna är okunniga och korkade men the Beatles behöver ingen presentation. Beatles är bara ett exempel där de tror att lyssnaren inte förstår.
Att de också pratar för snabbt och i munnen på varandra från första stund, dessutom över länk gör det ju inte bättre. Men trots detta lyssnar jag, skrattar och tycker det är rätt bra. Programmet bygger också mestadels på skvaller som sällan intresserar mig nämnvärt. Jag förstår inte varför jag ens lyssnar. Det finns betydligt bättre radioprogram att lyssna på, tankesmedjan i p3 till exempel.
Efter en hel förmiddag i telefonkö är jag på sågningshumör. Jag skulle ringa till HSB eftersom jag inte fått någon faktura på hyran. Jag väntade i 35 minuter på att få prata med någon. Det första jag gjorde när jag kom fram, var att skälla ut den stackars tjejen i andra änden av linjen. Efter att hon lugnat ner mig lite grann berättade hon om varför problemet uppkommit, och bad om min mailadress för att skicka mig fakturan. Nu råkar mina mailadresser vara väldigt lika varandra, jag blandade ihop dem och gav henne naturligtvis en cocktail av de två adresserna. Var lagom förbannad när jag insåg det.
Filip och Fredrik är förresten ett programledarpar som hållit ihop en hel radda år. De har gjort låg humor och skvallrat om kändisar först på fyran och sedan några år på femman.
Tack för att ni lyssnat.
Det var längesen ni fick ett musiktips, här kommer ett:
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)