Det tomma word-dokumentet är vitt som ett nysytt segel. Det fylls sakta från vänster, svarta bokstäver – nu är snart en hel rad fylld. Det blinkande strecket hoppar ner ett steg och tillbaka till vänsterkanten. Det är en bra känsla när bokstäverna fyller det vita – tomma. Det ger en känsla av… sällskap, skulle Maria Montazami säga om jag fått regissera henne.
Jag vet inte vad det är jag försöker skriva. Texten lever sitt eget liv och jag kan bara följa med – en bra känsla det också. Att skriva när orden bara sprutar ur skallen och sprejar ner papperet på min skärm, den känslan är svårslagen. Det verkar som att det här blir en text om kärleken till skrivandet.
Många skribenter har tänkt ut en plan när de sätter sig ner för att skriva en text: en början, ett slut, en kropp, något sorts klimax och ett slut.
Så är det inte riktigt för mig. När jag sätter mig ner framför datorn för att skriva vet jag naturligtvis oftast vad texten ska handla om, men det finns ingen ritning i huvudet, sällan ens en skiss.
Skrivandet kan börja med en stunds apatiskt stirrande på ett tomt dokument, men när den första meningen väl sitter flyter det oftast bara på, papperet fylls snabbt av svärta, det blir ord och meningar - inklusive bisatser. Det blir en grund som efter några små ändringar funkar bra.
Det tyngsta med skrivandet är - som nog alla skribenter känner igen - att kapa texten efter utrymmet. Det finns till och med ett uttryck för det: "kill your darlings".
Varför skriver jag det här? Det vet jag inte riktigt egentligen. Jag vill skriva och känner att bloggen måste uppdateras men har inget vettigt att säga. Jag tycker ingenting om någonting (just i dag) så jag berättar för er hur det går till att fylla en sida med text. Spännande va? Jag tycker det, det spelar ingen roll för detta inlägg är för mig själv och ingen behöver läsa.
Jag har fått lära mig att man ska använda humor, retoriska frågor och egna erfarenheter när man skriver en text, har jag lyckats, svårt att säga – det är hur som helst inte riktigt syftet. Jag sa tidigare att det nog skulle bli en text om kärleken till skrivandet. Att skriva om att skriva är kanske inte så roligt men jag skriver ändå. Skriver om skrivande, om ord och meningar. Och nu ska jag nog skriva om bokstäver. Har alltid gillat bokstäver, min favoritbokstav är nog V, den är stilren, ståtlig och vacker på något vis, dessutom börjar mitt namn på den bokstaven. Y är också en snygg bokstav. K, F och R är fula bokstäver; hårda, kantiga och arga. V är vacker, vis och vemodig. Är det friskt och kan anses som normalt att diskutera huruvida bokstäver är snygga eller inte? Är jag dum i huvudet som skriver cirka 2700 tecken om att skriva? Bör jag gå i någon slags terapi om det här. Nej jag behöver inte det, varför? För att skriva är terapi. Den bästa av dem alla.
Visar inlägg med etikett essä. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett essä. Visa alla inlägg
söndag 3 juli 2011
fredag 18 mars 2011
Funderingar om en hemsk värld som blir allt hemskare
Stockholm
Står på tunnelbanan och tänker på vår hemska värld. Allt som händer i Japan, Libyen, Iran. Det som redan har hänt och fortfarande händer i Egypten och Tunisien. Det som hände lite tidigare i Thailand med först tsunami och sen strejk.
Nej jag ljuger, det jag tänker på är vad jag ska skriva min krönika om, hur jag ska klara min tenta och om AIK kan skrälla även mot Färjestad. Hur många followers jag har på twitter, att jag borde rensa bland dem jag själv följer. Kan jag verkligen ta bort Barack Obama, Mona Sahlin eller Carl Bildt för att Anders Timell är mycket intressantare trots att han skriver om att han ska åka till Söder för att barbera sig, eller om att det var trevligt på Riche ikväll när nämnda politiker skriver om revolution i Libyen och kärnkraftskatastrof i Japan.
Prioriteringarna funkar inte helt logiskt i mitt lilla huvud just nu. Blir bara deprimerad av att följa nyhetsflödet, det dör helt enkelt för många människor.
Efter det helt sinnesjuka beslutet om flygförbud över Libyen här om dagen blir det nästan säkerligen ett nytt Irakkrig och ännu ännu fler oskyldiga kommer att dö. I detta krig ska dessutom Sverige delta om Carl Bildt får bestämma, vilket han ju tyvärr får.
Men jag kan inte göra någonting åt det så jag återgår till att läsa Anders Timells tweets. Nu är han i Verbier och solar på uteserveringar. Spännande.
Står på tunnelbanan och tänker på vår hemska värld. Allt som händer i Japan, Libyen, Iran. Det som redan har hänt och fortfarande händer i Egypten och Tunisien. Det som hände lite tidigare i Thailand med först tsunami och sen strejk.
Nej jag ljuger, det jag tänker på är vad jag ska skriva min krönika om, hur jag ska klara min tenta och om AIK kan skrälla även mot Färjestad. Hur många followers jag har på twitter, att jag borde rensa bland dem jag själv följer. Kan jag verkligen ta bort Barack Obama, Mona Sahlin eller Carl Bildt för att Anders Timell är mycket intressantare trots att han skriver om att han ska åka till Söder för att barbera sig, eller om att det var trevligt på Riche ikväll när nämnda politiker skriver om revolution i Libyen och kärnkraftskatastrof i Japan.
Prioriteringarna funkar inte helt logiskt i mitt lilla huvud just nu. Blir bara deprimerad av att följa nyhetsflödet, det dör helt enkelt för många människor.
Efter det helt sinnesjuka beslutet om flygförbud över Libyen här om dagen blir det nästan säkerligen ett nytt Irakkrig och ännu ännu fler oskyldiga kommer att dö. I detta krig ska dessutom Sverige delta om Carl Bildt får bestämma, vilket han ju tyvärr får.
Men jag kan inte göra någonting åt det så jag återgår till att läsa Anders Timells tweets. Nu är han i Verbier och solar på uteserveringar. Spännande.
onsdag 9 mars 2011
Kort krönika om skrivkramp
Skrivkramp
Jag har en så fruktansvärd skrivkramp just nu. Det gör mig både ledsen och trött, jag vankar fram och tillbaka till kylskåpet och letar ännu en gång efter något gott att tugga på, hittar såklart ingenting då jag redan varit där och ätit upp köttet från helgen, glassen i frysen är slut. Jag går och kollar i skafferiet, trots att jag vet att där inte finns något som inte behöver tillagas, ser att jag faktiskt har ingredienser för en grymt god kaka eller för att baka lite bröd. Men tyvärr står inte orken till att baka att finna, hur djupt in i skallen jag än letar, för att inte tala om tiden som jag behöver för att bland annat skriva mitt reportage. Reportaget som för tillfället är roten till alla problem i mitt liv just nu. Jag har massor av researchmaterial och intryck men får inte ihop det till något spännande att läsa.
Min bästa medicin mot problem i skrivandet, kaffe, är slut men det är för långt att gå till affären. Jag förstår inte hur lite svårighet att få något på papperet kan gör att jag blir så orkeslös.
Att lyssna på the Smiths konstant i två dagar kanske har en lite negativ effekt på mitt humör, men vill inte tro att trots ett av världens mest deprimerade och melankoliska textarkiv inte ska göra mig deprimerad utan glad, det är ju faktiskt ett fantastiskt bra band med en fantastisk (kanske inte som människa… men som artist) sångare.
Det verkar som att denna väldigt bra ”krönikaidé” vill sluta sitt korta liv på det helt logiska och självklara snubbelsnöret oinspiration. Om jag bara skulle ha kunnat komma på något mer att skriva om i detta ämne hade det kanske blivit en skön extraklirr i min ekande spargris.
Över 1600 tecken om skrivkramp har jag skrivit, med en kanske avtagande skrivkramp. Hoppas.
Jag har en så fruktansvärd skrivkramp just nu. Det gör mig både ledsen och trött, jag vankar fram och tillbaka till kylskåpet och letar ännu en gång efter något gott att tugga på, hittar såklart ingenting då jag redan varit där och ätit upp köttet från helgen, glassen i frysen är slut. Jag går och kollar i skafferiet, trots att jag vet att där inte finns något som inte behöver tillagas, ser att jag faktiskt har ingredienser för en grymt god kaka eller för att baka lite bröd. Men tyvärr står inte orken till att baka att finna, hur djupt in i skallen jag än letar, för att inte tala om tiden som jag behöver för att bland annat skriva mitt reportage. Reportaget som för tillfället är roten till alla problem i mitt liv just nu. Jag har massor av researchmaterial och intryck men får inte ihop det till något spännande att läsa.
Min bästa medicin mot problem i skrivandet, kaffe, är slut men det är för långt att gå till affären. Jag förstår inte hur lite svårighet att få något på papperet kan gör att jag blir så orkeslös.
Att lyssna på the Smiths konstant i två dagar kanske har en lite negativ effekt på mitt humör, men vill inte tro att trots ett av världens mest deprimerade och melankoliska textarkiv inte ska göra mig deprimerad utan glad, det är ju faktiskt ett fantastiskt bra band med en fantastisk (kanske inte som människa… men som artist) sångare.
Det verkar som att denna väldigt bra ”krönikaidé” vill sluta sitt korta liv på det helt logiska och självklara snubbelsnöret oinspiration. Om jag bara skulle ha kunnat komma på något mer att skriva om i detta ämne hade det kanske blivit en skön extraklirr i min ekande spargris.
Över 1600 tecken om skrivkramp har jag skrivit, med en kanske avtagande skrivkramp. Hoppas.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)