Till Tranströmer!

Jag skrev faktiskt en text inspirerad av Tranströmer i våras. Publicerar den som en hyllning.

Att älska henne är som att springa uppför ett berg med en topp täckt av nysnö och aldrig komma upp. 
Jag pulsar fram, det är tungt. När jag ibland stannar till, är det vackert, men långt kvar till toppen.  Jag pulsar vidare, det börjar droppa från himlen och jag stannar för att skydda mig. Jag fryser och kurar ihop mig i sovsäcken. Tanken på att ge upp fladdrar förbi, men jag tar ett djupt andetag och blåser iväg den. Jag ska upp.  

På bergsluttningen växer det ljung. Jag lägger mig i solen för att njuta, tittar ut över de upptinande sjöarna där nere i dalen.