Sex och sport

Det här med kjoltvång för tjejer som spelar badminton. Har vi inte kommit längre? Det är trots allt 2011. Hela grejen med att göra kvinnor till sexobjekt har ju diskuterats och kritiserats i alla tänkbara medier under de senaste åren.

Att marknadsföra kläder med sexuella undertoner tycker jag är helt okej (till exempel H&M:s julkampanjer). Jag väljer och köper kläder för att jag vill se bra ut – jag skulle se det som en komplimang om någon, mot förmodan sa att jag var sexig. Nu är jag man och kan ju aldrig veta hur tjejer tänker i den här frågan, men jag hoppas och tror att även kvinnor kan ta det som en komplimang.

Det är dock en viktig distinktion mellan att få komplimangen: ”du är sexig” och att bli behandlad som ett objekt – detta tror jag att de flesta är överens om. Även att marknadsföra till exempel filmer med sexuella anspelningar är i de flesta fall okej. Vi vet att sex säljer och så vidare. Det är bara på film och inte på riktigt, det är en ”saga”, och därför okej? Jag tycker det. Det är lite som i diskussionen om mangateckningarna för någon månad sedan; det finns en konstnärlig tanke bakom.

Men sport? Vad i helsike har sport med sex och sexighet att göra? Ingenting! Kjoltvång i badminton, reglerade mått på hur stora kläder man får ha i beachvolley. Det spelar ingen roll att kjoltvånget dragits tillbaka, bara att diskussionen kan finnas är helt sinnesjukt.

Det här skulle säkert ha kunnat bli en lite längre och bättre krönika än vad det blev. Men tyvärr funkar det inte för mig just nu. Det är nog inte tomt i skallen, men det känns så, hur som helst kommer det inte ner något vettigt på papperet. Jag bjussar på några bra låtar istället.

Fantastisk Maurolåt från nya skivan. Texten, arrangemanget, inlevelsen, känsan.



J Mascis, sångare och gitarrist i ett fantastiskt modernt gitarrrockband som heter Dinosaur jr. En helt fantastisk artist, en fantastisk låt.



Eddie Vedder på ukulele från skivan som tyvärr inte kommit ut än, men den ska vara bra enligt initierade källor (Virtanen på twitter) Den här låten är i alla fall en fantastisk fortsättning på hans helt otroliga soundtrack till Into the wild (även en väldigt bra film)



Här en häftig och aktuell låt – trots att den är från 1970. Han dog här om dagen till stor sorg bland musikälskare och många hip-hop artister som han har inspirerat.

En lyckad häxblandning

Den här John Grant. En vän till en vän – som såg min skivsamling och genast började prata musik – tipsade om killen, efter att även Jan Gradvall den store nämnt honom i sitt twitterflöde var jag tvungen att kolla upp det hela.

Hans skiva Queen of Denmark har nu snurrat åtskilliga varv i mina lurar och i stereon där hemma. Jag har fortfarande inte förstått varför. Vad är det som är så fruktansvärt bra? Tror aldrig att jag har lyssnat på en så hattig men ändå så tajt platta. Det är lika förvånande kombinationer som häxblandningarna jag och mina vänner svängde ihop i smyg när vi var unga. Vi pratar alltså om blandningar som cognac, tequila, limoncello och en skvätt rödvin. Det är fantastiska ballader ovanpå stråkar som bryts av med pratsång och stönande kvinnoröster. Det är skruvat, vackert och känslofullt. Det är ungefär som tidigare nämnda häxa, cognacen är vacker, tequilan är skruvad och så får väl limoncellon vara känslosam, den är trots allt italiensk. Skillnaden mot våra experimentella cocktails på tidigt 00-tal är att på den här skivan gifter sig faktiskt ingredienserna och ger likt godis ett sug efter mera.
John Grant har tidigare grundat och spelat i Czars – som jag missat men förmodligen är ett fantastiskt bra band – det får bli nästa band att lyssna in tror jag. Vi ska inte heller glömma att han ackompanjeras av Midlake.

Bästa spår: Queen of Denmark, Thats the good news, I wanna go to Marz

Betyget är så nära en femma det kan komma utan att vara det, V V V V +

Inställda hip-hop spelningar och censur

Min tanke var att skriva om det galna i att polisen ställer in hip-hop spelningar, en dag som denna måste jag bara nämna att Usama Bin Laden blivit mördad. Nu har jag gjort det.

Åter till musiken:

Texterna är för drogvänliga och förhärligar kriminalitet, sant? Absolut. Men alla rock- och poptexter då? Vi kan ta allas vår älskade Håkan Hellström som exempel:

”Pulver hjälpte mig, verkligen
Skriv det här i tidningen för jag var nere men uppe på fem (Aahahah)”

”Ta mig till kärlek ta mig till dans
Ge mig nåt som tar mig någonstans”

Ja, vad vet jag? Men det där känns ju ganska mycket som att det handlar om knark som ska ta honom någon annanstans. ”Pulver hjälpte mig” kan väl inte betyda någonting annat?

För att ta ett ännu tydligare exempel går vi tillbaka till 70-talet och den gamla proggen.

”Thinnertrasan vandrar mellan husen
thinnertrasan tänder alla ljusen
thinnertrasan tar mig till ett annat land
där jag kan vara en höghus baby
säga till tjejen att, maybe...
så kan vi segla på molnen tillsammans
come on my darling
vi glömmer allt annat!”

Visst, det var säkert moralpanikande politiker och poliser som klagade när det begav sig. Än dock får Nationalteatern spela sina låtar på Sveriges alla scener. De får till och med komma in på den högkulturella teaterscenen. Inget ont mot varken Håkan eller Ulf Dagebys fantastiska orkester. Var bara deras sånger jag kom att tänka på först.

Om inte det där är tydligt så vet jag inte vad jag ska ta för exempel för att förklara min tes. Detta rabblande av drogliberala pop- och rocktexter kan jag fortsätta med i några dagar, men besparar er från det tjatet. Det vore tråkigt om ni blev uttråkade av att läsa mina texter. Det finns enorma mängder av låttexter som förhärligar droger och kriminalitet. Men polisen ger sig på hip-hopen igen.

Denna, för fullt pågående inskränkningen av yttrandefriheten gäller inte bara raplåtar. Svt hade i helgen ett tv-program om censur. Jag missade det. Jag kan kolla på play tänkte jag. Det gick dock inte alls, programmet var censurerat!?

Varför söndertrasandet av yttrandefrihet fortsätter? Det har jag inget svar på, men urbota asdumt är det.