Den mörkblå gamla Volvon är lerig och dammig. Anna kör in den i den automatiska biltvätten. Bredvid infarten sitter en orange skylt där det står att man ska stänga fönstrena. Hon drar lite i veven på insidan av dörren. Det verkar vara stängt, bra. Hon skrattar lite åt sig själv för att hon är så nervös, hon kör in.
Hon tycker alltid att det är roligt att sitta inne i bilen när de stora färgglada borstarna snurrar fram över taket. Strax kommer de blöta borstarna rullande. Hon tänker på hur det var att som litet barn åka in i dessa tvättmaskiner, stora som hus, hur hon fortfarande känner den lite kittlande känslan i magen. Hennes telefon piper till och hon rycks ur sina tankar, ett sms. Hon har aldrig gillat den typen av kommunikation, hon tycker att man får ut mer av att prata. Tonläget, rösten och tempot gör det mer dynamiskt. Hon tar upp telefonen från passagerarsätet för att läsa meddelandet, hon hinner bara se att det är från Peter innan det iskalla vattnet forsar in genom takluckan, ner innanför blusen. Rysningen när det kalla vattnet rinner ner över ryggraden är hemsk och hon kastar sig över till passagerarplatsen. Chockad gräver hon fram ett paraply ur handskfacket som hon hastigt fäller upp. Helvete, vad ska jag göra tänker hon. Hon hittar en rulle hushållspapper i baksätet och hafsar ut det över förarstolen.
Anna och Peter heter egentligen något annat.
Denna lilla fadäs lyckades min kompis med idag, har bara lagt till lite för berättelsens skull.
Att käka chips och kolla på buttra vinnarskallar i fångarna på fortet är ju riktigt bra lördagsunderhållning. Vilka sjukt avancerade grenar de har. Har inga minnen från utmaningar som kräver simning, pussel och att såga under vattnet från 90-talets glansperiod.
ps. Förresten började Patrik Sjöberg följa mig på Twitter, LEGENDARY!. En dag att minnas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar