Visar inlägg med etikett krönika. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett krönika. Visa alla inlägg

onsdag 1 juni 2011

åhh hjälp, han skrek domarjävel!

I dag tänkte jag prata om sport, hoppas ni inte har något emot det.
AIK har blivit anmälda för att klacken hade en banderoll där det stod ”En jävinstans med beslut utan substans – Disciplinnämnden” skriver Aftonbladet.se. Det har också trillat in anmälningar mot att folk skrikit ”domarjävel” och ”SvFF – fotbollsmördare”. Även Djurgården blev anmälda och till och med dömda för kränkande ramsor för ett tag sedan. Att jag tycker detta är helt sinnesjukt förstår ni.

Vi kan ju börja med banderollen: alla har vi sett minst lika kränkande texter på olika plakat vid demonstrationer av olika slag. Ska vi förbjuda det också? Naturligtvis inte. Nu är inte jag utbildad jurist eller så, men det måste ju vara brott mot någon sorts lag att ens anmäla det här. Vi har yttrandefrihet i det här landet har jag för mig. Vi kanske ska ta tag i sakerna som är problem på riktigt, typ slagsmål, kastade saker in på planen och vandalisering av arenor? Eller har jag fel?

Skrika domarjävel har folk gjort i decennium som AIK Fotbolls ordförande Johan Strömberg sa till sportbladet: ”Det känns märkligt att vi kommit till en nivå när anmälningar mot klubbarna sker för saker som funnits på läktarna i 60-70 år”

Det är så urbota aslöjligt och naivt att anmäla sådana saker att jag blir mörkrädd. Det finns dårar som hoppar in i spelarbåsen på hockeymatcher, det kastas in smällare, mynt och liknande på domarna. Det springer in folk på arenorna och slår spelarna. Föräldrar som är rädda för att ta med sina barn på fotboll är knappast räddast för att barnen ska höra någon till synes väluppfostrad vuxen skrika domarjävel! eller sopa! åt motståndarmålvakten. Ännu mindre att ungen ska läsa banderoller som kritiserar ett enligt mig väldigt dåligt organ som disciplinnämnden. Vet inte varför men vårt samhälle har en tendens att fungera så här, man förtränger de egentliga problemen och tar tag i skitgrejer som är lättare att hantera.

Det måste bara hända något från statens sida som stoppar problemen med huliganism på våra arenor. Straffa individen, inför metalldetektorer och flygplansvisitation, gör vad fan ni vill men låt oss skrika ur oss lite vrede på fotbollsmatchen och kritisera styrande organ.

måndag 30 maj 2011

Sex och sport

Det här med kjoltvång för tjejer som spelar badminton. Har vi inte kommit längre? Det är trots allt 2011. Hela grejen med att göra kvinnor till sexobjekt har ju diskuterats och kritiserats i alla tänkbara medier under de senaste åren.

Att marknadsföra kläder med sexuella undertoner tycker jag är helt okej (till exempel H&M:s julkampanjer). Jag väljer och köper kläder för att jag vill se bra ut – jag skulle se det som en komplimang om någon, mot förmodan sa att jag var sexig. Nu är jag man och kan ju aldrig veta hur tjejer tänker i den här frågan, men jag hoppas och tror att även kvinnor kan ta det som en komplimang.

Det är dock en viktig distinktion mellan att få komplimangen: ”du är sexig” och att bli behandlad som ett objekt – detta tror jag att de flesta är överens om. Även att marknadsföra till exempel filmer med sexuella anspelningar är i de flesta fall okej. Vi vet att sex säljer och så vidare. Det är bara på film och inte på riktigt, det är en ”saga”, och därför okej? Jag tycker det. Det är lite som i diskussionen om mangateckningarna för någon månad sedan; det finns en konstnärlig tanke bakom.

Men sport? Vad i helsike har sport med sex och sexighet att göra? Ingenting! Kjoltvång i badminton, reglerade mått på hur stora kläder man får ha i beachvolley. Det spelar ingen roll att kjoltvånget dragits tillbaka, bara att diskussionen kan finnas är helt sinnesjukt.

Det här skulle säkert ha kunnat bli en lite längre och bättre krönika än vad det blev. Men tyvärr funkar det inte för mig just nu. Det är nog inte tomt i skallen, men det känns så, hur som helst kommer det inte ner något vettigt på papperet. Jag bjussar på några bra låtar istället.

Fantastisk Maurolåt från nya skivan. Texten, arrangemanget, inlevelsen, känsan.



J Mascis, sångare och gitarrist i ett fantastiskt modernt gitarrrockband som heter Dinosaur jr. En helt fantastisk artist, en fantastisk låt.



Eddie Vedder på ukulele från skivan som tyvärr inte kommit ut än, men den ska vara bra enligt initierade källor (Virtanen på twitter) Den här låten är i alla fall en fantastisk fortsättning på hans helt otroliga soundtrack till Into the wild (även en väldigt bra film)



Här en häftig och aktuell låt – trots att den är från 1970. Han dog här om dagen till stor sorg bland musikälskare och många hip-hop artister som han har inspirerat.

måndag 2 maj 2011

Inställda hip-hop spelningar och censur

Min tanke var att skriva om det galna i att polisen ställer in hip-hop spelningar, en dag som denna måste jag bara nämna att Usama Bin Laden blivit mördad. Nu har jag gjort det.

Åter till musiken:

Texterna är för drogvänliga och förhärligar kriminalitet, sant? Absolut. Men alla rock- och poptexter då? Vi kan ta allas vår älskade Håkan Hellström som exempel:

”Pulver hjälpte mig, verkligen
Skriv det här i tidningen för jag var nere men uppe på fem (Aahahah)”

”Ta mig till kärlek ta mig till dans
Ge mig nåt som tar mig någonstans”

Ja, vad vet jag? Men det där känns ju ganska mycket som att det handlar om knark som ska ta honom någon annanstans. ”Pulver hjälpte mig” kan väl inte betyda någonting annat?

För att ta ett ännu tydligare exempel går vi tillbaka till 70-talet och den gamla proggen.

”Thinnertrasan vandrar mellan husen
thinnertrasan tänder alla ljusen
thinnertrasan tar mig till ett annat land
där jag kan vara en höghus baby
säga till tjejen att, maybe...
så kan vi segla på molnen tillsammans
come on my darling
vi glömmer allt annat!”

Visst, det var säkert moralpanikande politiker och poliser som klagade när det begav sig. Än dock får Nationalteatern spela sina låtar på Sveriges alla scener. De får till och med komma in på den högkulturella teaterscenen. Inget ont mot varken Håkan eller Ulf Dagebys fantastiska orkester. Var bara deras sånger jag kom att tänka på först.

Om inte det där är tydligt så vet jag inte vad jag ska ta för exempel för att förklara min tes. Detta rabblande av drogliberala pop- och rocktexter kan jag fortsätta med i några dagar, men besparar er från det tjatet. Det vore tråkigt om ni blev uttråkade av att läsa mina texter. Det finns enorma mängder av låttexter som förhärligar droger och kriminalitet. Men polisen ger sig på hip-hopen igen.

Denna, för fullt pågående inskränkningen av yttrandefriheten gäller inte bara raplåtar. Svt hade i helgen ett tv-program om censur. Jag missade det. Jag kan kolla på play tänkte jag. Det gick dock inte alls, programmet var censurerat!?

Varför söndertrasandet av yttrandefrihet fortsätter? Det har jag inget svar på, men urbota asdumt är det.

onsdag 23 mars 2011

Rädda ängsliga Sverige

Chips ger cancer, cancer dör man av. Man får dvärgbandmask av att äta bär eller pussa hunden, dvärgbandmask dör man av.

Varje höst kommer det någon ny tokfarlig influensa. Senast i raden är svininfluensa om det nu har undgått någon. Om man inte spritar sina händer får man svininfluensa, om man inte vaccinerar sig får man svininfluensa, svininfluensa dör man av.

Nu kommer det strålning från Japan, i så små mängder att den modernaste mätutrustningen krävs för att ens se den. Då säljs Jod-tabletterna slut. Jod ska stoppa sköldkörteln från att ta upp den radioaktiva (farliga) typen av jod som kommer med strålningen från kärnkraftverken.

En annan potentiell dödsfälla är mobiltelefonen, om man har den mot örat får man hjärnskador, hjärnskador dör man av. Om man har den i fickan får man prostatacancer, prostatacancer dör man av. Den bärbara datorn blir anklagad för ungefär samma sak.

De senaste vintrarna har det varit stora mängder snö, då blir det istappar på taken, istappar kan man få i huvudet och just det, då dör man. Att det sedan är otroligt få som faktiskt får en istapp i huvudet spelar ingen roll, det står i varenda tidning och det pratas om det på radion och tv:n. Folk går livrädda längst ut på trottoaren och ramlar nästan ut bland bilarna för att de tittar upp på taken efter dessa mördarmaskiner.

Ungdomarna spelar spel som går ut på att slåss, mörda och knulla horor. Om gatorna befolkas av ungdomar programmerade att döda finns risken att man blir mördad, och blir man mördad, då dör man.

Jag har själv växt upp med dessa spel och filmer, väldigt roliga ibland ska ni veta. Trots detta har jag varken slagits, mördat eller idkat samlag med en prostituerad. De flesta undersökningar visar att bruket av våldsamma filmer och spel inte gör ungdomar mer våldsamma. Det är bara ännu en obefogad rädsla.

Statistik från försäkringsbolaget RSA visar att Sverige är det näst mest oroliga landet efter Kina.

Hur kommer det sig då att vi är så rädda i dagens samhälle, är vi avundsjuka på andra länder som har jordbävningar, tsunamis eller för den delen vilt krig på trappan.

På sin höjd har vi en storm som tar med sig några träd. Visst tar översvämningarna med sig några hus och gör livet jobbigt för de som drabbas, men det är inga som dör. De flesta har dessutom bra försäkringar i Sverige.

Har vi ett behov att skrämmas till livet någon gång i månaden, och därför skriver upp en skitgrej som att ofarlig strålning från ett kärnkraftverk på andra sidan jordklotet snart når Sverige. Var inte så förbannat rädda, njut av att vi har det så bra i Sverige istället. Nu tänker jag sätta mig i soffan för att äta chips, prata i mobilen och spela ett våldsamt dataspel på min laptop som jag kommer att ha i knät.

fredag 18 mars 2011

Funderingar om en hemsk värld som blir allt hemskare

Stockholm

Står på tunnelbanan och tänker på vår hemska värld. Allt som händer i Japan, Libyen, Iran. Det som redan har hänt och fortfarande händer i Egypten och Tunisien. Det som hände lite tidigare i Thailand med först tsunami och sen strejk.

Nej jag ljuger, det jag tänker på är vad jag ska skriva min krönika om, hur jag ska klara min tenta och om AIK kan skrälla även mot Färjestad. Hur många followers jag har på twitter, att jag borde rensa bland dem jag själv följer. Kan jag verkligen ta bort Barack Obama, Mona Sahlin eller Carl Bildt för att Anders Timell är mycket intressantare trots att han skriver om att han ska åka till Söder för att barbera sig, eller om att det var trevligt på Riche ikväll när nämnda politiker skriver om revolution i Libyen och kärnkraftskatastrof i Japan.

Prioriteringarna funkar inte helt logiskt i mitt lilla huvud just nu. Blir bara deprimerad av att följa nyhetsflödet, det dör helt enkelt för många människor.

Efter det helt sinnesjuka beslutet om flygförbud över Libyen här om dagen blir det nästan säkerligen ett nytt Irakkrig och ännu ännu fler oskyldiga kommer att dö. I detta krig ska dessutom Sverige delta om Carl Bildt får bestämma, vilket han ju tyvärr får.

Men jag kan inte göra någonting åt det så jag återgår till att läsa Anders Timells tweets. Nu är han i Verbier och solar på uteserveringar. Spännande.

onsdag 9 mars 2011

Kort krönika om skrivkramp

Skrivkramp

Jag har en så fruktansvärd skrivkramp just nu. Det gör mig både ledsen och trött, jag vankar fram och tillbaka till kylskåpet och letar ännu en gång efter något gott att tugga på, hittar såklart ingenting då jag redan varit där och ätit upp köttet från helgen, glassen i frysen är slut. Jag går och kollar i skafferiet, trots att jag vet att där inte finns något som inte behöver tillagas, ser att jag faktiskt har ingredienser för en grymt god kaka eller för att baka lite bröd. Men tyvärr står inte orken till att baka att finna, hur djupt in i skallen jag än letar, för att inte tala om tiden som jag behöver för att bland annat skriva mitt reportage. Reportaget som för tillfället är roten till alla problem i mitt liv just nu. Jag har massor av researchmaterial och intryck men får inte ihop det till något spännande att läsa.

Min bästa medicin mot problem i skrivandet, kaffe, är slut men det är för långt att gå till affären. Jag förstår inte hur lite svårighet att få något på papperet kan gör att jag blir så orkeslös.

Att lyssna på the Smiths konstant i två dagar kanske har en lite negativ effekt på mitt humör, men vill inte tro att trots ett av världens mest deprimerade och melankoliska textarkiv inte ska göra mig deprimerad utan glad, det är ju faktiskt ett fantastiskt bra band med en fantastisk (kanske inte som människa… men som artist) sångare.

Det verkar som att denna väldigt bra ”krönikaidé” vill sluta sitt korta liv på det helt logiska och självklara snubbelsnöret oinspiration. Om jag bara skulle ha kunnat komma på något mer att skriva om i detta ämne hade det kanske blivit en skön extraklirr i min ekande spargris.

Över 1600 tecken om skrivkramp har jag skrivit, med en kanske avtagande skrivkramp. Hoppas.