Åh Mauro
Musik för nyskilda är en fin albumtitel som inte borde locka mig. Har aldrig ens tänkt på giftermål, men jag har varit kär, det har jag. Och Mauro Scoccos skiva är tankad med så mycket kärlek, kärlek till Stockholm, New York och så klart kärlek i klassisk bemärkelse. Sången: Jag saknar oss är ett kärleksbrev till en djupt saknad älskling. Det finns texter, många texter att känna igen sig i men den här slår allt. Det är så precis mitt i prick att Pippi Långstrump skulle känna sig dålig på pilkastning om hon skulle ha tävlat mot Mauro. Balladen Lilla stjärna är inspirerad av Eldkvarn och minst lika bra som när Plura öser på i de bästa Eldkvarnballaderna. Det är en bra skiva, men det är kanske några spår för mycket. Adrenalin är någon sorts blandning mellan en schlager och en Kent-låt, och inte alls särskilt bra. En döende sort har potential till att bli en riktigt bra låt men den når inte riktigt fram till mig – det kan hända att jag ändrar mig efter några till lyssningar, men den är nog för tjatig. Trots att jag tycker det är några halvdana låtar på skivan väger sånger som Ett julkort från New York, Jag saknar oss och In i djungeln igen upp det och skivan slutar som ett riktigt habilt album.
Det får V V V + (Jag saknar oss och Ett julkort från New York får klara femmor)
Visar inlägg med etikett Recension. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Recension. Visa alla inlägg
torsdag 2 juni 2011
tisdag 3 maj 2011
En lyckad häxblandning
Den här John Grant. En vän till en vän – som såg min skivsamling och genast började prata musik – tipsade om killen, efter att även Jan Gradvall den store nämnt honom i sitt twitterflöde var jag tvungen att kolla upp det hela.
Hans skiva Queen of Denmark har nu snurrat åtskilliga varv i mina lurar och i stereon där hemma. Jag har fortfarande inte förstått varför. Vad är det som är så fruktansvärt bra? Tror aldrig att jag har lyssnat på en så hattig men ändå så tajt platta. Det är lika förvånande kombinationer som häxblandningarna jag och mina vänner svängde ihop i smyg när vi var unga. Vi pratar alltså om blandningar som cognac, tequila, limoncello och en skvätt rödvin. Det är fantastiska ballader ovanpå stråkar som bryts av med pratsång och stönande kvinnoröster. Det är skruvat, vackert och känslofullt. Det är ungefär som tidigare nämnda häxa, cognacen är vacker, tequilan är skruvad och så får väl limoncellon vara känslosam, den är trots allt italiensk. Skillnaden mot våra experimentella cocktails på tidigt 00-tal är att på den här skivan gifter sig faktiskt ingredienserna och ger likt godis ett sug efter mera.
John Grant har tidigare grundat och spelat i Czars – som jag missat men förmodligen är ett fantastiskt bra band – det får bli nästa band att lyssna in tror jag. Vi ska inte heller glömma att han ackompanjeras av Midlake.
Bästa spår: Queen of Denmark, Thats the good news, I wanna go to Marz
Betyget är så nära en femma det kan komma utan att vara det, V V V V +
Hans skiva Queen of Denmark har nu snurrat åtskilliga varv i mina lurar och i stereon där hemma. Jag har fortfarande inte förstått varför. Vad är det som är så fruktansvärt bra? Tror aldrig att jag har lyssnat på en så hattig men ändå så tajt platta. Det är lika förvånande kombinationer som häxblandningarna jag och mina vänner svängde ihop i smyg när vi var unga. Vi pratar alltså om blandningar som cognac, tequila, limoncello och en skvätt rödvin. Det är fantastiska ballader ovanpå stråkar som bryts av med pratsång och stönande kvinnoröster. Det är skruvat, vackert och känslofullt. Det är ungefär som tidigare nämnda häxa, cognacen är vacker, tequilan är skruvad och så får väl limoncellon vara känslosam, den är trots allt italiensk. Skillnaden mot våra experimentella cocktails på tidigt 00-tal är att på den här skivan gifter sig faktiskt ingredienserna och ger likt godis ett sug efter mera.
John Grant har tidigare grundat och spelat i Czars – som jag missat men förmodligen är ett fantastiskt bra band – det får bli nästa band att lyssna in tror jag. Vi ska inte heller glömma att han ackompanjeras av Midlake.
Bästa spår: Queen of Denmark, Thats the good news, I wanna go to Marz
Betyget är så nära en femma det kan komma utan att vara det, V V V V +
onsdag 23 mars 2011
Movits - Ut ur min skalle
Ett nästintill maniskt namedroppande på Filip och Fredrik-nivå, helt galet sväng, en unik rap och amerikanska jazztakter med någon enstaka ska-influens. Ungefär så skulle jag beskriva Movits nya platta. De gör något så fantastiskt som att rappa fram Aristocats. Det är så mycket energi och rytm i låtarna att jag har stora problem att agera någorlunda normalt när jag sitter på tuben, det rycker i dans- och diggnerven och min vanligtvis lagom-tillbakalutad-och-ointresserad-häftig-stockholmare-look är svår att behålla och jag bjuder nästan upp tanten mitt emot till dans. Att försöka beskriva detta album utan att upprepa ordet svängigt allt för många gånger för att texten ska bli någorlunda läsbar är för mig omöjligt. Jag skulle kunna försöka hålla mig borta från själva soundet och försöka prata om texterna som bygger på de mest skilda referenser du kan tänka dig, från Carl Bildt via Luleå till Sammy Davis jr.
Med den här skivan kommer bandet att nå ut ännu lite längre och till fler genregrupper än med senaste plattan Äppelknyckarjazz. Jag tror att det är väldigt svårt att ogilla albumet, så lättlyssnat och trallvänligt som det är.
Det enda negativa med albumet är att det kanske blir lite tjatigt i längden, men tack vare inhopp från Promoe och Timbuktu klarar det sig ändå väldigt bra från att hamna i den fällan.
Bästa spår: Sammy Davis jr, Vad dom än säger och Baclavaboogie.
Starka V V V V
Köp!
Läs förresten krönikan under :)
Med den här skivan kommer bandet att nå ut ännu lite längre och till fler genregrupper än med senaste plattan Äppelknyckarjazz. Jag tror att det är väldigt svårt att ogilla albumet, så lättlyssnat och trallvänligt som det är.
Det enda negativa med albumet är att det kanske blir lite tjatigt i längden, men tack vare inhopp från Promoe och Timbuktu klarar det sig ändå väldigt bra från att hamna i den fällan.
Bästa spår: Sammy Davis jr, Vad dom än säger och Baclavaboogie.
Starka V V V V
Köp!
Läs förresten krönikan under :)
måndag 21 februari 2011
Recension av Kleerups band Me and my armys album
Jag har inte hört så mycket av Andreas Kleerups musik förutom With every heartbeat som han gjorde tillsammans med Robyn och Longing for lullabies med Titiyo, väldigt trevliga melodier och ett grymt sound.
Nu släpper han ett kalasalbum med det nystartade bandet Me and my army. Det är mörkt och melankoliskt men på samma gång glatt och svängigt. Det är finstämt men ganska hårt. Alla band är svåra att placera i fack men med Me and my army är det omöjligt. Det är lite Depeche-känsla, det blåser in vindar av gammal amerikansk countrypop typ Graham Nash. Det enda bandet jag kan komma på som är något sånär likt är The National på sin senaste platta. Jag tror Me and my army kommer att bli populärt bland allt från mig och mina vänner av gammal 60- och 70-tals rock till klubbkidsen, när de vill lugna ner sig lite hemma på kammaren.
Efter all trallvänlig ”blahapop” på senaste, jag pratar alltså om Daniel Adams Ray, Oskar Linnros och till viss del Håkan Hellström som de gamla Snook-killarna lär ha lyssnat en del på innan de släppte sina skivor förra året så är det befriande med en lite annan ”approach” från den svenska förmodligen framtida, mainstream-musiken.
Betyg: V V V V
De spelar på Strand i Stockholm den 6 april, stor chans att se mig i publiken där. ;)
Förresten var jag flera dagar före Expressen som först idag berättade om Kalle Ankas bröllop, Expressen ska däremot ha "credd" för att de tog in en relationsexpert för att kommentera.
titelspåret:
Nu släpper han ett kalasalbum med det nystartade bandet Me and my army. Det är mörkt och melankoliskt men på samma gång glatt och svängigt. Det är finstämt men ganska hårt. Alla band är svåra att placera i fack men med Me and my army är det omöjligt. Det är lite Depeche-känsla, det blåser in vindar av gammal amerikansk countrypop typ Graham Nash. Det enda bandet jag kan komma på som är något sånär likt är The National på sin senaste platta. Jag tror Me and my army kommer att bli populärt bland allt från mig och mina vänner av gammal 60- och 70-tals rock till klubbkidsen, när de vill lugna ner sig lite hemma på kammaren.
Efter all trallvänlig ”blahapop” på senaste, jag pratar alltså om Daniel Adams Ray, Oskar Linnros och till viss del Håkan Hellström som de gamla Snook-killarna lär ha lyssnat en del på innan de släppte sina skivor förra året så är det befriande med en lite annan ”approach” från den svenska förmodligen framtida, mainstream-musiken.
Betyg: V V V V
De spelar på Strand i Stockholm den 6 april, stor chans att se mig i publiken där. ;)
Förresten var jag flera dagar före Expressen som först idag berättade om Kalle Ankas bröllop, Expressen ska däremot ha "credd" för att de tog in en relationsexpert för att kommentera.
titelspåret:
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)