Det är inte bara Bert Sundström som blivit allvarligt skadad i Egypten, även Washington Post och Al Jazeera har saknade reportrar enligt Washington Post. Obehagligt värre. Men ska inte fastna i det där, finns många andra som har betydligt mycket bättre koll på det än vad jag har. Har dessutom tittat på Debatt (apberget) och hört nog. Kul att höra Göran Greider köra över folk i alla fall. Han är bra häftig den snubben, kanske ett bra ämne som partiledare för Sossarna, men han lär inte släppa sitt jobb som journalist. Men kul skulle det vara, jag står på samma sida som de som tycker att alla debatter i Sverige bara skulle innehålla Carl Bildt, Göran Persson och Gudrun Schyman. Det kanske räcker så, men jag skulle släppa in Peter Wolodarski och Göran Greider i det sällskapet, vilka debatter det skulle bli. Debattörerna skulle i alla fall oftast få prata till punkt och det skulle sägas mycket bra saker.
Idag har jag skrivit klart mitt personporträtt, det blev nog ganska bra, jag är väldigt nöjd. Om ni har tur kanske det dyker upp (vad fel det är att säga dyker upp förresten, vem fan dyker uppåt? har jag aldrig tänkt på). Det flyger kanske upp här, vad tror ni? det är ett rätt skojigt uttryck, att flyga upp. Ja, smakar gott, flyger upp får det bli.
Avslutningsvis har jag så klart några musiktips, Adam Tenstas nya singel I'm a punk är stenhård, Johnossis nya är även den rätt trevlig, kanske kan tycka att den är lite småmesig, men fortfarande värd att lyssna lite på, har en känsla av att den kommer växa med tiden.
Slutlingen vill jag tipsa om Matti Whites krönika om manlig feminism, väldigt tänkvärt och bra:
Edit. Av någon konstig anledning kan jag inte länka till den, kanske inte Blogspot inte godkänner länkar till konkurrerande bloggportaler? vore ju pinsamt i så fall. provar så här: http://mattivx.wordpress.com/2011/02/02/att-vara-manlig-feminist/
Ni får kopiera länken istället, det orkar ni, det är texten värd!
torsdag 3 februari 2011
söndag 30 januari 2011
Lite Egypten, lite Patti Smith och lite Settman
Vi lever mitt i våra framtida historieböcker, har ni tänkt på det?
Efter revolutionen i Tunisien kan oppositionspartierna nu hålla sina samlingar öppet säger Rapport, vilket så klart är fantastiskt. Vi får hoppas att det kommer något gott även ur demonstrationerna i Egypten. Det kommer det säkert att göra, hitintills har det i alla fall ur mina ögon sett ungefär likadant ut i Egypten som det gjorde i Tunisien för några veckor sedan.
Läskigt att det ska krävas döda människor, tårgas och plundringar för att ändra på samhället, men så har det tyvärr varit i alla tider. Intressant nu hur Barack Obama och USA kommer att göra med sitt stöd till Mubarak. Ännu så länge är stödet kvar. Jag skulle inte vilja sitta i Vita Huset i dessa tider och försöka bestämma vilket beslut som ska tas. Men om jag har förstått det rätt verkar det som att det enda rätta är att ta bort stödet. Att det aldrig kan vara rätt att stödja en diktator är min bestämda åsikt.
Jag kände mig tvungen att behandla detta lite kort. Nu är jag klar. Min dag har till största delen bestått av plugg, en kort paus för att fika med en polare. Under dagen har Patti Smiths fantastiskt tunga platta, Horses från mitten av 70-talet snurrat åtskilliga varv. Vilken röst, vilket sound. Rekommenderas skarpt.
Det är kul att hitta skivor här hemma som jag knappt lyssnat på, eller inte riktigt insett hur bra den faktiskt är. Horses är en av de jag inte hunnit lyssna på ordentligt, men nu tagit mig tid och återigen blivit överraskad över hur mycket bra musik som finns gömt i mina skivställ.
Minuten på tv:n nu, första gången jag ser på det, tror jag genast ska stänga av det. Peter Settman ska vara väldigt glad över att jag offrade 10 minuter av min dyrbara pluggtid på detta hemska program.
Efter revolutionen i Tunisien kan oppositionspartierna nu hålla sina samlingar öppet säger Rapport, vilket så klart är fantastiskt. Vi får hoppas att det kommer något gott även ur demonstrationerna i Egypten. Det kommer det säkert att göra, hitintills har det i alla fall ur mina ögon sett ungefär likadant ut i Egypten som det gjorde i Tunisien för några veckor sedan.
Läskigt att det ska krävas döda människor, tårgas och plundringar för att ändra på samhället, men så har det tyvärr varit i alla tider. Intressant nu hur Barack Obama och USA kommer att göra med sitt stöd till Mubarak. Ännu så länge är stödet kvar. Jag skulle inte vilja sitta i Vita Huset i dessa tider och försöka bestämma vilket beslut som ska tas. Men om jag har förstått det rätt verkar det som att det enda rätta är att ta bort stödet. Att det aldrig kan vara rätt att stödja en diktator är min bestämda åsikt.
Jag kände mig tvungen att behandla detta lite kort. Nu är jag klar. Min dag har till största delen bestått av plugg, en kort paus för att fika med en polare. Under dagen har Patti Smiths fantastiskt tunga platta, Horses från mitten av 70-talet snurrat åtskilliga varv. Vilken röst, vilket sound. Rekommenderas skarpt.
Det är kul att hitta skivor här hemma som jag knappt lyssnat på, eller inte riktigt insett hur bra den faktiskt är. Horses är en av de jag inte hunnit lyssna på ordentligt, men nu tagit mig tid och återigen blivit överraskad över hur mycket bra musik som finns gömt i mina skivställ.
Minuten på tv:n nu, första gången jag ser på det, tror jag genast ska stänga av det. Peter Settman ska vara väldigt glad över att jag offrade 10 minuter av min dyrbara pluggtid på detta hemska program.
lördag 29 januari 2011
Biltvätt och vinnarskallar
Den mörkblå gamla Volvon är lerig och dammig. Anna kör in den i den automatiska biltvätten. Bredvid infarten sitter en orange skylt där det står att man ska stänga fönstrena. Hon drar lite i veven på insidan av dörren. Det verkar vara stängt, bra. Hon skrattar lite åt sig själv för att hon är så nervös, hon kör in.
Hon tycker alltid att det är roligt att sitta inne i bilen när de stora färgglada borstarna snurrar fram över taket. Strax kommer de blöta borstarna rullande. Hon tänker på hur det var att som litet barn åka in i dessa tvättmaskiner, stora som hus, hur hon fortfarande känner den lite kittlande känslan i magen. Hennes telefon piper till och hon rycks ur sina tankar, ett sms. Hon har aldrig gillat den typen av kommunikation, hon tycker att man får ut mer av att prata. Tonläget, rösten och tempot gör det mer dynamiskt. Hon tar upp telefonen från passagerarsätet för att läsa meddelandet, hon hinner bara se att det är från Peter innan det iskalla vattnet forsar in genom takluckan, ner innanför blusen. Rysningen när det kalla vattnet rinner ner över ryggraden är hemsk och hon kastar sig över till passagerarplatsen. Chockad gräver hon fram ett paraply ur handskfacket som hon hastigt fäller upp. Helvete, vad ska jag göra tänker hon. Hon hittar en rulle hushållspapper i baksätet och hafsar ut det över förarstolen.
Anna och Peter heter egentligen något annat.
Denna lilla fadäs lyckades min kompis med idag, har bara lagt till lite för berättelsens skull.
Att käka chips och kolla på buttra vinnarskallar i fångarna på fortet är ju riktigt bra lördagsunderhållning. Vilka sjukt avancerade grenar de har. Har inga minnen från utmaningar som kräver simning, pussel och att såga under vattnet från 90-talets glansperiod.
ps. Förresten började Patrik Sjöberg följa mig på Twitter, LEGENDARY!. En dag att minnas.
Hon tycker alltid att det är roligt att sitta inne i bilen när de stora färgglada borstarna snurrar fram över taket. Strax kommer de blöta borstarna rullande. Hon tänker på hur det var att som litet barn åka in i dessa tvättmaskiner, stora som hus, hur hon fortfarande känner den lite kittlande känslan i magen. Hennes telefon piper till och hon rycks ur sina tankar, ett sms. Hon har aldrig gillat den typen av kommunikation, hon tycker att man får ut mer av att prata. Tonläget, rösten och tempot gör det mer dynamiskt. Hon tar upp telefonen från passagerarsätet för att läsa meddelandet, hon hinner bara se att det är från Peter innan det iskalla vattnet forsar in genom takluckan, ner innanför blusen. Rysningen när det kalla vattnet rinner ner över ryggraden är hemsk och hon kastar sig över till passagerarplatsen. Chockad gräver hon fram ett paraply ur handskfacket som hon hastigt fäller upp. Helvete, vad ska jag göra tänker hon. Hon hittar en rulle hushållspapper i baksätet och hafsar ut det över förarstolen.
Anna och Peter heter egentligen något annat.
Denna lilla fadäs lyckades min kompis med idag, har bara lagt till lite för berättelsens skull.
Att käka chips och kolla på buttra vinnarskallar i fångarna på fortet är ju riktigt bra lördagsunderhållning. Vilka sjukt avancerade grenar de har. Har inga minnen från utmaningar som kräver simning, pussel och att såga under vattnet från 90-talets glansperiod.
ps. Förresten började Patrik Sjöberg följa mig på Twitter, LEGENDARY!. En dag att minnas.
onsdag 26 januari 2011
Måste bara tipsa!
"Attackduvor" nya terrorgreppet?
Folk småspringer, de har take away-kaffekoppen i ena handen och portföljen i den andra, betonggolvet är blött av snöslask, jag halkar till lite när jag ska göra en omkörning av en gammal dam med rullator, jag får snabbt tillbaka balansen och fortsätter min beslutsamma rusch mot pendeltåget. Dörrarna ska precis till att stängas när jag graciöst vrider mig in i vagnen. Just när jag återfått balansen, händer det. En "attackduva" störtar flaxande fram, bara en decimeter framför mina vilt uppspärrade ögon. En ny dag och ett nytt äventyr uppenbarar sig.
Så började min dag. Den fortsatte med föreläsningar om berättande journalistik, därav den ovanligt litterära starten på detta inlägg. Att försöka skriva med ett målande språk och försöka spela upp en scen för läsaren är väldigt roligt och utmanande. Att läsningen under kursen innehåller en av mina favoritförfattare George Orwell och andra geniala skribenter gör inte livet sämre.
Just nu har jag inte mer att säga, avslutar med en uppmaning till mina vänner i Team Räknas. Jag vet att i alla fall delar av gänget läser detta, tack för det. Men nu börjar det bli dags för den utlovade årskrönikan. Det är inte liksom inte kutym att publicera årskrönikor i februari, så snabba på.
Så började min dag. Den fortsatte med föreläsningar om berättande journalistik, därav den ovanligt litterära starten på detta inlägg. Att försöka skriva med ett målande språk och försöka spela upp en scen för läsaren är väldigt roligt och utmanande. Att läsningen under kursen innehåller en av mina favoritförfattare George Orwell och andra geniala skribenter gör inte livet sämre.
Just nu har jag inte mer att säga, avslutar med en uppmaning till mina vänner i Team Räknas. Jag vet att i alla fall delar av gänget läser detta, tack för det. Men nu börjar det bli dags för den utlovade årskrönikan. Det är inte liksom inte kutym att publicera årskrönikor i februari, så snabba på.
tisdag 25 januari 2011
Stå på händerna om du är riktigt glad, eller oinsperad.
Efter påtryckningar på Facebook känner jag mig nu tvungen att skriva något här. Mitt svar, att jag är oinspirerad räckte tydligen inte för en av mina läsare. Hon rekommenderade att jag skulle ställa mig på händerna och då komma på något skojigt. Det tog ett litet tag att hitta en ledig vägg, bred nog för att rymma min muskulösa skribentkropp. Men jag hittade en. Nu sitter jag här med nackspärr, men jag klarade det. Förvånad.
Nu till problematiken, jag vet fortfarande inte vad jag ska skriva om. Att skriva om Marcus Birros dumma krönika skulle ju kunna vara en infallsvinkel, men allt för uttjatat.
Att vända på steken? och skriva om Magnus Betners och hatets lakejer, som fick Marcus Birro att sluta twittra (som Birro själv uttryckte det). Betner är i och för sig betydligt mycket intressantare, tänkte jag, men ångrar mig genast. Marcus Birro är ju minst lika intressant. Hur han kan skriva så dumt som han gjorde härom veckan. Det här betyder absolut inte att jag inte tycker att Marcus Birro är en bra skribent, han har skrivit många krönikor jag haft stor glädje av. Men den krönikan jag pratar om var både främlingsfientlig och utan några egentliga grunder till sina påståenden. Länk till den: http://www.expressen.se/kronikorer/1.2296622/marcus-birro-lardomar-lita-aldrig-pa-sma-flickor-i-rullstolar-som-ber-dig-om-nagot
Att gå in i diskussionen om mobbning och de olika anledningarna som Marcus Birro säkerligen har till att sluta twittra och känna sig mobbad vill jag inte göra, jag vet helt enkelt för lite. Jag tycker som de flesta andra att man borde få skämta om i stort sett allting.
Nu blev det lite om det där trots allt. Tänkte bjuda på en limerick också, men kom inte på något bra. Det får bli en annan gång.
Marcus Birro svarar med krönika:
http://www.expressen.se/kronikorer/marcusbirro/1.2300919/marcus-birro-jag-blev-frantagen-mitt-varde-mitt-kott-och-mitt-blod
Nu till problematiken, jag vet fortfarande inte vad jag ska skriva om. Att skriva om Marcus Birros dumma krönika skulle ju kunna vara en infallsvinkel, men allt för uttjatat.
Att vända på steken? och skriva om Magnus Betners och hatets lakejer, som fick Marcus Birro att sluta twittra (som Birro själv uttryckte det). Betner är i och för sig betydligt mycket intressantare, tänkte jag, men ångrar mig genast. Marcus Birro är ju minst lika intressant. Hur han kan skriva så dumt som han gjorde härom veckan. Det här betyder absolut inte att jag inte tycker att Marcus Birro är en bra skribent, han har skrivit många krönikor jag haft stor glädje av. Men den krönikan jag pratar om var både främlingsfientlig och utan några egentliga grunder till sina påståenden. Länk till den: http://www.expressen.se/kronikorer/1.2296622/marcus-birro-lardomar-lita-aldrig-pa-sma-flickor-i-rullstolar-som-ber-dig-om-nagot
Att gå in i diskussionen om mobbning och de olika anledningarna som Marcus Birro säkerligen har till att sluta twittra och känna sig mobbad vill jag inte göra, jag vet helt enkelt för lite. Jag tycker som de flesta andra att man borde få skämta om i stort sett allting.
Nu blev det lite om det där trots allt. Tänkte bjuda på en limerick också, men kom inte på något bra. Det får bli en annan gång.
Marcus Birro svarar med krönika:
http://www.expressen.se/kronikorer/marcusbirro/1.2300919/marcus-birro-jag-blev-frantagen-mitt-varde-mitt-kott-och-mitt-blod
söndag 23 januari 2011
Knasig kverulant
Nu tänkte jag skriva ett helt inlägg om att kverulera. Min tanke var då att vara lite snäll och klippa in en bild ur Svenska akademiens ordlista. Men för första gången på länge vill inte min dator samarbeta med mig. Ni får alltså vara utan, tråkigt. Jag avskyr datorer.
Så har jag redan börjat att kverulera.
Jag lärde mig detta helt fantastiska ord(du kan både vara kverulantisk, en kverulant och du kan kverulera) av Fredrik Virtanen, när han twittrade om hur dåligt Kebab house är. Han kallar sig "oxfilékverulant". Ett så "fulsnyggt" ord slipper inte förbi min språkhunger och jag var tvungen att kolla upp det. Det betyder om ni inte redan förstått det, att ständigt klaga eller klandra.
Jag är själv ett typexempel på en kverulant. Det är få saker som jag är i närheten av lika bra på som på att kverulera. Jag får ofta höra hur cynisk jag är och hur mycket jag klagar på saker och ting.
Min mamma har använt ord som klagomur, neggo (någon sorts förkortning hon hittat på för att vara negativ), cynisk och grinig. inget av dessa ord passar lika bra som kverulant.
Om jag skulle förklara varför jag klagar så mycket kan jag börja med att säga att jag inte ser världen ur ett negativt perspektiv, jag ser den som den är.
Att jag hittar saker att klaga på även i det helt vardagliga livet beror på att det även där finns så mycket saker att klaga på. Bara att till exempel att Hotmail inte går att synkronisera med min smartphone, det är så enkelt att fixa men det blir inte gjort, eller för den delen att Kronans snusdosor inte har något "bjudlock".
Att Stockholms gator inte blir plogade eller sandade snabbare är så klart sopigt, det är klart att det kostar pengar men att laga ett brutet ben kostar också samhället en massa pengar. I fallet med Stockholms gator är det ju skit bakom spakarna och allmän dumhet som är problemet. Varje år blir gatukontoret eller vem det nu är som sköter det där förvånade över att det kommer så mycket snö, "vi har inte maskiner så att det räcker". Lägg av. Köp fler.
Ja ni förstår, det är väl inte mitt fel att samhället är så värdelöst. Att politiker som svarar som Billström här om dagen; "jag kan inte kommentera källor från tredje hand" 19 gånger under samma intervju finns.
Det här är bara några saker som stör och gör att jag faktiskt måste klaga. Listan kan göras betydligt längre.
Det är tur att det finns bra musik som stoppar mig från att gömma mig i ett mörkt rum utan fönster och bara sura hela dagarna. Idag lyssnar jag på Albin Gromers låt från p3 guld igår, tyvärr hittar jag ingen film. Säkerts framträdande var också grymt.
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=3964&artikel=4306864&play=2863291&playtype=Ljudklipp
Så har jag redan börjat att kverulera.
Jag lärde mig detta helt fantastiska ord(du kan både vara kverulantisk, en kverulant och du kan kverulera) av Fredrik Virtanen, när han twittrade om hur dåligt Kebab house är. Han kallar sig "oxfilékverulant". Ett så "fulsnyggt" ord slipper inte förbi min språkhunger och jag var tvungen att kolla upp det. Det betyder om ni inte redan förstått det, att ständigt klaga eller klandra.
Jag är själv ett typexempel på en kverulant. Det är få saker som jag är i närheten av lika bra på som på att kverulera. Jag får ofta höra hur cynisk jag är och hur mycket jag klagar på saker och ting.
Min mamma har använt ord som klagomur, neggo (någon sorts förkortning hon hittat på för att vara negativ), cynisk och grinig. inget av dessa ord passar lika bra som kverulant.
Om jag skulle förklara varför jag klagar så mycket kan jag börja med att säga att jag inte ser världen ur ett negativt perspektiv, jag ser den som den är.
Att jag hittar saker att klaga på även i det helt vardagliga livet beror på att det även där finns så mycket saker att klaga på. Bara att till exempel att Hotmail inte går att synkronisera med min smartphone, det är så enkelt att fixa men det blir inte gjort, eller för den delen att Kronans snusdosor inte har något "bjudlock".
Att Stockholms gator inte blir plogade eller sandade snabbare är så klart sopigt, det är klart att det kostar pengar men att laga ett brutet ben kostar också samhället en massa pengar. I fallet med Stockholms gator är det ju skit bakom spakarna och allmän dumhet som är problemet. Varje år blir gatukontoret eller vem det nu är som sköter det där förvånade över att det kommer så mycket snö, "vi har inte maskiner så att det räcker". Lägg av. Köp fler.
Ja ni förstår, det är väl inte mitt fel att samhället är så värdelöst. Att politiker som svarar som Billström här om dagen; "jag kan inte kommentera källor från tredje hand" 19 gånger under samma intervju finns.
Det här är bara några saker som stör och gör att jag faktiskt måste klaga. Listan kan göras betydligt längre.
Det är tur att det finns bra musik som stoppar mig från att gömma mig i ett mörkt rum utan fönster och bara sura hela dagarna. Idag lyssnar jag på Albin Gromers låt från p3 guld igår, tyvärr hittar jag ingen film. Säkerts framträdande var också grymt.
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=3964&artikel=4306864&play=2863291&playtype=Ljudklipp
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)