onsdag 6 februari 2013

Nätkärleken mot Näthatet



Hashtagen #nätkärlek är i full gång på Twitter. Den ger mig så mycket glädje att jag med min migränsnurriga lilla skalle bara måste skriva något om det. Så viktigt, så bra men tyvärr ganska verkningslös är jag rädd. Dessa, oftast män, som håller på med hatet kommer inte att sluta för det. Uppdrag granskning fick stänga kommentarsfältet till trailern inför programmet om näthat. I trailern läser journalistkvinnor högt ur sina kommentarsfält och mejlinkorgar, väldigt otrevliga saker som näthatare skrivit. Varför det fick stängas? Ja vad tror ni? På grund av näthat så klart. Men, om vi alla nu ser till att hylla journalister som vi tycker har gjort något bra så kanske det i alla fall känns lite bättre för de utsatta.

Att det fanns näthat visste jag ju såklart, även jag har fått otrevliga kommentarer på twitter. Men att det är så vanligt eller framförallt att det är så fruktansvärt grovt visste jag faktiskt inte.

Jag skriver ju tyvärr inte i någon stor tidning, jag kanske ska vara glad för det? Förmodligen hade jag klarat mig mycket bättre, bara tack vare att jag är man, hetero och vit. Sjukt eller hur. Att det är så här är så obehagligt, oroväckande och skrämmande. Det kan bara inte få vara så att man ska behöva installera säkerhetsfönster för att man skriver krönikor som vissa inte gillar (Åsa Lindeborg). Att dessa kvinnor och till viss del även män, orkar, vågar och fortfarande vill skriva är så imponerande och modigt. Hashtagen #nätkärlek inger i alla fall visst hopp om att det finns fler som älskar än hatar i Sverige.

Nu får vi hoppas att regeringen gör något åt detta. Det är fel i princip att tidningarna lägger ner sina kommentarsfält. Det är otroligt viktigt och bra att det finns en dialog mellan skribent och läsare. Det måste bli straffbart att ”näthata”, spåra ip-adresser eller något. Fråga mig inte hur vi ska stoppa det, jag tror att det måste göras på regeringsnivå. En sak är säker, det kan inte få fortsätta så här.




fredag 6 juli 2012

Almedalen från andra sidan.

Klockan är ungefär halv nio. Det är tisdag morgon. Solen skiner och jag är tvungen att ta av mig jackan. Centrumet har inte öppnat ännu men på pizzerians uteservering sitter några gubbar och dricker kaffe. Det borde finnas något lite mysigare kafé som har öppet tänker jag. När jag går igenom porten i ringmuren känner jag draget från historiens berömda vingslag. En bit ner på den kullerstensbelagda gatan hittar jag så ett fik som har öppet. Kärleken heter det, min kärlek har precis släppt av mig vid Öster centrum utanför Österport och är nu på väg till sitt jobb.

Hon har utrustat mig med en utriven karta över Visby. På kartan har hon ritat ut kryss och skrivit saker som: ”Utsikt”, ”affärer” och ”Annas fik”. Med kameran nonchalant slängd över axeln och stärkt av en skvätt kaffe går jag vidare nerför den folktomma gatan. Jag beslutar mig för att börja med utsiktsplatsen. Med en fantastisk vy över staden och en ensam Gotland runt båt vid horisonten sätter jag mig på en parkbänk och njuter av livet en stund.

Mitt nästa mål är botaniska trädgården i utkanten av staden. På vägen dit kommer jag fram till att Visby inte är en optimal stad att åka skateboard i – tur att det inte var tanken med besöket. Det tar mig ungefär tjugo minuter att gå Fiskargränd, en gränd på kanske 100 meter. Det är så otroligt mycket vackra blommor att fota. Ljuset är dessutom perfekt och jag har inte det minsta bråttom.

Väl framme i ”Botan” som det tydligen kallas, tittar jag lite på blommorna och knäpper så klart några bilder. När jag har tröttnat på det ser jag en solig bänk. På en skylt står det något i stil med: ”platsen upplåts ibland till vigslar eller liknande, var god att respektera detta.” Jag tittar mig omkring och ser varken brudpar eller ”liknande” och slår mig följaktligen ner på bänken för att läsa lite i min ”semesterpocket”.

Efter denna avslappnade förmiddag känner jag att det är dags att aktivera mig lite grand, jag ska dessutom luncha med mamma som är i Almedalen för att jobba. Vi ska mötas vid kruttornet klockan kvart i tolv och nu är klockan elva. Bra, tänker jag, då kan jag kanske kika förbi Spektaklet runt Donners plats innan dess. Men jag hinner knappt ens gå in på Strandgatan innan jag får lättare panikkänslor och känner den enorma hetsen i hela kroppen. Så många stressade människor på en så liten yta, rikligt kryddat med tv-kameror, mikrofoner och reklamskyltar. Nej fy, jag vänder på klacken och tar några raska steg för att ”komma bort ifrån hela skiten” för att citera en gammal Gyllene tider låt. Mitt i min vilda flykt hör jag några Visbybor prata ”de, tror att hela stan är en enda stor konferensanläggning” ”ja, usch”.

När jag sedan går förbi campingen och ser att tv 4 har reserverat halva campingen för ”Mitt kök” så ”lägger jag en pizza och går ut”.

I ”Botan” sätter jag mig sedan i ett skuggigt hörn och läser vidare i min bok i väntan på att min kärlek ska sluta jobbet så att vi kan avsluta dagen med en trevlig middag.

fredag 13 april 2012

fredag 20 januari 2012

Bloggen ja!

Hallå!

Det går rykten om att jag fått en ny läsare. Vilket ju är helt fantastiskt. För att fira denna världshändelse så tänkte jag först skriva något kul här och sedan äta fredagsmiddag bestående av pastarester och ett glas vatten. Lyxigt va?

Det stora problemet är att jag just inte har någonting vettigt att säga till er.

Jag har varit duktig i dag och ringt diverse myndigheter och liknande utan att tappa besinningen fullständigt. Skällde bara ut en stackars sjuksköterska efter tre felkopplingar. Lätt ångerfull över detta. Men efter att ha pratat med både CSN och If försäkringar är det inte lätt när koffeinomloppet börjar bli fyllt med blod.

Det är få saker jag avskyr så mycket som telefonköer. De är nästan lika störande som hemsidor där man ska "sköta sina ärenden online" och all-tid blir tvungen att leta tio minuter på hemsidan efter kontaktuppgifter – dessa uppgifter som företagen inte alls vill dela med sig av – och sen ringa och hamna i den ovärdiga telefonkön igen.

Vårsågoda för denna oumbärliga information!

torsdag 6 oktober 2011

Till Tranströmer!

Jag skrev faktiskt en text inspirerad av Tranströmer i våras. Publicerar den som en hyllning.

Att älska henne är som att springa uppför ett berg med en topp täckt av nysnö och aldrig komma upp. 
Jag pulsar fram, det är tungt. När jag ibland stannar till, är det vackert, men långt kvar till toppen.  Jag pulsar vidare, det börjar droppa från himlen och jag stannar för att skydda mig. Jag fryser och kurar ihop mig i sovsäcken. Tanken på att ge upp fladdrar förbi, men jag tar ett djupt andetag och blåser iväg den. Jag ska upp.  

På bergsluttningen växer det ljung. Jag lägger mig i solen för att njuta, tittar ut över de upptinande sjöarna där nere i dalen.

söndag 3 juli 2011

En Lisa för själen

Det tomma word-dokumentet är vitt som ett nysytt segel. Det fylls sakta från vänster, svarta bokstäver – nu är snart en hel rad fylld. Det blinkande strecket hoppar ner ett steg och tillbaka till vänsterkanten. Det är en bra känsla när bokstäverna fyller det vita – tomma. Det ger en känsla av… sällskap, skulle Maria Montazami säga om jag fått regissera henne.

Jag vet inte vad det är jag försöker skriva. Texten lever sitt eget liv och jag kan bara följa med – en bra känsla det också. Att skriva när orden bara sprutar ur skallen och sprejar ner papperet på min skärm, den känslan är svårslagen. Det verkar som att det här blir en text om kärleken till skrivandet.

Många skribenter har tänkt ut en plan när de sätter sig ner för att skriva en text: en början, ett slut, en kropp, något sorts klimax och ett slut.
Så är det inte riktigt för mig. När jag sätter mig ner framför datorn för att skriva vet jag naturligtvis oftast vad texten ska handla om, men det finns ingen ritning i huvudet, sällan ens en skiss.

Skrivandet kan börja med en stunds apatiskt stirrande på ett tomt dokument, men när den första meningen väl sitter flyter det oftast bara på, papperet fylls snabbt av svärta, det blir ord och meningar - inklusive bisatser. Det blir en grund som efter några små ändringar funkar bra.

Det tyngsta med skrivandet är - som nog alla skribenter känner igen - att kapa texten efter utrymmet. Det finns till och med ett uttryck för det: "kill your darlings".

Varför skriver jag det här? Det vet jag inte riktigt egentligen. Jag vill skriva och känner att bloggen måste uppdateras men har inget vettigt att säga. Jag tycker ingenting om någonting (just i dag) så jag berättar för er hur det går till att fylla en sida med text. Spännande va? Jag tycker det, det spelar ingen roll för detta inlägg är för mig själv och ingen behöver läsa.

Jag har fått lära mig att man ska använda humor, retoriska frågor och egna erfarenheter när man skriver en text, har jag lyckats, svårt att säga – det är hur som helst inte riktigt syftet. Jag sa tidigare att det nog skulle bli en text om kärleken till skrivandet. Att skriva om att skriva är kanske inte så roligt men jag skriver ändå. Skriver om skrivande, om ord och meningar. Och nu ska jag nog skriva om bokstäver. Har alltid gillat bokstäver, min favoritbokstav är nog V, den är stilren, ståtlig och vacker på något vis, dessutom börjar mitt namn på den bokstaven. Y är också en snygg bokstav. K, F och R är fula bokstäver; hårda, kantiga och arga. V är vacker, vis och vemodig. Är det friskt och kan anses som normalt att diskutera huruvida bokstäver är snygga eller inte? Är jag dum i huvudet som skriver cirka 2700 tecken om att skriva? Bör jag gå i någon slags terapi om det här. Nej jag behöver inte det, varför? För att skriva är terapi. Den bästa av dem alla.

onsdag 15 juni 2011

Långpanna på Tennstopet

Har inte tid att skriva något vettigt i dag på grund av en planerad fisketur, men eftersom jag känner att det är dags att uppdatera bloggen så bjussar jag på ett reportage jag skrev i våras.


– Fyra kråka, två Rydberg
– Kommer om tre, svarar Sebastian ”Sebbe” Löfwenhamn som i kväll står i ”luckan” på Tennstopet vid Odenplan.


Det är tisdagskväll och det är tre kockar i köket som ska se till att cirka 350 tallrikar kommer ut till gästerna. Alla gäster vid ett bord ska få sin mat samtidigt, oavsett om det är sex personer som beställer helt olika rätter: en vill ha sin biff well done, en vill ha sin rare, två vill ha medium och två vill ha rimmad lax. Det gäller för de tre herrarna i kockrock, vit mössa och pepitarutiga byxor att hålla tungan rätt i mun. De hungriga matgästerna i den stora matsalen ska inte behöva vänta allt för länge på sin mat.

Max Bjurström springer runt vid sitt stekbord, rör lite i en rostfri kastrull, vänder en tjock skiva oxfilé skriker något om en kråka men skickar fram en stor portion Fläsk med löksås som Sebbe garnerar med en persiljekvist.

– Nya bongar! Två rimmad lax fram, Kråka på vänta, ropar Sebbe.
– Två rimmad fram, kråka på vänta. Tack, säger Max.

När kocken som står i luckan, i det här fallet Sebbe säger; två rimmad lax fram, och kråka på vänta. Betyder det att laxen ska fram till luckan, så att en kypare kan ta ut den till en hungrig gäst. Gästen som ska äta kråkan däremot ska förmodligen äta en förrätt först och sedan äta kråkan till varmrätt, därför ”vänta”.

Till vänster om Sebbes lucka springer Clas Myrenäs fram och tillbaka mellan kallskänken och kylrummet. Han komponerar en snygg förrätt, den heter Tre assietter och innehåller lite gubbröra, inlagd sill och en liten Toast Skagen. Han har precis blivit klar med två stycken portioner rimmad lax som ska till samma bord som varmkökets Fläsk med löksås.

– 35:an måste få sina råbiffar nu!, ropar en kypare redan i trappan ner mot köket.
– Jag behöver mina tre Kalvlever, säger en annan kypare.

En tredje kypare ber Clas om en dessert. De tre kockarna flyger runt i köket, Sebbe rör om i en gryta. Samtidigt häller han ner grädde i en kastrull och smör i en annan. Max har fullt upp med att steka kött och lägga kalvlever. Nu hinner inte Sebbe med att sköta luckan. Det är för många beställningar. Det beställs mest mat från varmköket och Clas kan lämna kallskänken för att ta över Sebbe i luckan.

– Vi måste prata med varandra grabbar! Ropar Clas.

Att kockarna kan göra så många olika rätter på samma gång och så fort beror på en bra mise-en-place, MEP. Mise-en-place är franska och betyder ungefär, iordningställande av kök och går ut på att hacka lök, förbereda såser, förkoka potatis och så vidare. En bra mice-en-place är nödvändig för att klara av en middagsrusch.

Vid tresnåret är köksmästaren Mattias Qvarfordt och Clas Myrenäs i full färd med att ”meppa”. Mattias tar cirka åtta rödlökar i varje hand och slänger ner i en stor puttrande gryta, han greppar den stora träsleven som står lutad mot grytkanten och rör om. Clas finhackar purjolök och morötter, till morötterna använder han ett verktyg som kallas mandolin. Den ser ungefär ut som en avlång spackelspade i svart plast, med ett sylvasst skärblad på mitten. Över detta blad dras moroten snabbt fram och tillbaka, ut kommer millimetertunna skivor. Han lägger morötterna och purjolöken i en plastbytta bredvid Skagenröran som redan står i diket. I en annan gryta puttrar lite grönsaker tillsammans med krås och ben från kråka. Det ska bli en fond.

– 35:an ryter igen, köttet var för stekt och ingen har frågat om det smakar bra, ska vi bjuda på dessert? Säger en av kyparna och torkar bort svetten i pannan med en handduk.

Klockan börjar närma sig åtta och Clas hjälper fortfarande Sebbe med beställningarna.

– Ja, det viktigaste är att de är nöjda, säger han.

Ur högtalarna hörs Keith Richards gnidande på sin gitarr, Rolling stones album Exile on main street är den senaste i raden av stonesplattor som snurrar i skivspelaren. Musik är väldigt viktigt för det här köket. Alla är musikintresserade och i hörnet vid stereon står elva backar med skivor uppradade. Slarvigt märkta med namn; det står Clas, Max, Mattias och så vidare.

– Det får aldrig vara tyst, säger Clas.

Runt halv nio har den värsta ruschen har lagt sig. En av kyparna kommer in och vilar lite i luckan. Clas retar honom lite grand.

– Skriv lite om mobbningen här! det är inte löken som gör att tårarna rinner, säger kyparen och skrattar.


– Viktor, kom hit så ska du få smaka på kråkan, ropar Max och Sebbe i kör.

Jag går genom köket, väldigt skeptisk, jag har fått höra att den ligger i lag i tre dygn för att köttet ska bli tillräckligt mört för att ätas. Jag förväntar mig, trots att köttet är mörkt att det ska smaka som någon fågel; typ kyckling eller kalkon, men det smakar lite som leverpastej, fast med en helt annan konsistens. Det är förvånansvärt gott.




Lite restaurangslang:

Bong: Kvitto på en beställning från ett bord

Meppa: att göra mise-en-place

Misselista: lista över vad som ska göras under mise-en-place

Dike: ser ut ungefär som ett dike, med i detta dike finns till exempel, hackad lök och färdig Skagenröra.

Lucka: En position i köket, han som står där får bongarna och är lite som en lagkapten i köket.
Släng: kökshandduk

Långpanna: jobba långt pass, både lunch och middag.

Ska försöka få ihop några till när jag får tag i någon av kockarna.

torsdag 2 juni 2011

Åh Mauro!

Åh Mauro

Musik för nyskilda är en fin albumtitel som inte borde locka mig. Har aldrig ens tänkt på giftermål, men jag har varit kär, det har jag. Och Mauro Scoccos skiva är tankad med så mycket kärlek, kärlek till Stockholm, New York och så klart kärlek i klassisk bemärkelse. Sången: Jag saknar oss är ett kärleksbrev till en djupt saknad älskling. Det finns texter, många texter att känna igen sig i men den här slår allt. Det är så precis mitt i prick att Pippi Långstrump skulle känna sig dålig på pilkastning om hon skulle ha tävlat mot Mauro. Balladen Lilla stjärna är inspirerad av Eldkvarn och minst lika bra som när Plura öser på i de bästa Eldkvarnballaderna. Det är en bra skiva, men det är kanske några spår för mycket. Adrenalin är någon sorts blandning mellan en schlager och en Kent-låt, och inte alls särskilt bra. En döende sort har potential till att bli en riktigt bra låt men den når inte riktigt fram till mig – det kan hända att jag ändrar mig efter några till lyssningar, men den är nog för tjatig. Trots att jag tycker det är några halvdana låtar på skivan väger sånger som Ett julkort från New York, Jag saknar oss och In i djungeln igen upp det och skivan slutar som ett riktigt habilt album.

Det får V V V + (Jag saknar oss och Ett julkort från New York får klara femmor)

onsdag 1 juni 2011

åhh hjälp, han skrek domarjävel!

I dag tänkte jag prata om sport, hoppas ni inte har något emot det.
AIK har blivit anmälda för att klacken hade en banderoll där det stod ”En jävinstans med beslut utan substans – Disciplinnämnden” skriver Aftonbladet.se. Det har också trillat in anmälningar mot att folk skrikit ”domarjävel” och ”SvFF – fotbollsmördare”. Även Djurgården blev anmälda och till och med dömda för kränkande ramsor för ett tag sedan. Att jag tycker detta är helt sinnesjukt förstår ni.

Vi kan ju börja med banderollen: alla har vi sett minst lika kränkande texter på olika plakat vid demonstrationer av olika slag. Ska vi förbjuda det också? Naturligtvis inte. Nu är inte jag utbildad jurist eller så, men det måste ju vara brott mot någon sorts lag att ens anmäla det här. Vi har yttrandefrihet i det här landet har jag för mig. Vi kanske ska ta tag i sakerna som är problem på riktigt, typ slagsmål, kastade saker in på planen och vandalisering av arenor? Eller har jag fel?

Skrika domarjävel har folk gjort i decennium som AIK Fotbolls ordförande Johan Strömberg sa till sportbladet: ”Det känns märkligt att vi kommit till en nivå när anmälningar mot klubbarna sker för saker som funnits på läktarna i 60-70 år”

Det är så urbota aslöjligt och naivt att anmäla sådana saker att jag blir mörkrädd. Det finns dårar som hoppar in i spelarbåsen på hockeymatcher, det kastas in smällare, mynt och liknande på domarna. Det springer in folk på arenorna och slår spelarna. Föräldrar som är rädda för att ta med sina barn på fotboll är knappast räddast för att barnen ska höra någon till synes väluppfostrad vuxen skrika domarjävel! eller sopa! åt motståndarmålvakten. Ännu mindre att ungen ska läsa banderoller som kritiserar ett enligt mig väldigt dåligt organ som disciplinnämnden. Vet inte varför men vårt samhälle har en tendens att fungera så här, man förtränger de egentliga problemen och tar tag i skitgrejer som är lättare att hantera.

Det måste bara hända något från statens sida som stoppar problemen med huliganism på våra arenor. Straffa individen, inför metalldetektorer och flygplansvisitation, gör vad fan ni vill men låt oss skrika ur oss lite vrede på fotbollsmatchen och kritisera styrande organ.

måndag 30 maj 2011

Sex och sport

Det här med kjoltvång för tjejer som spelar badminton. Har vi inte kommit längre? Det är trots allt 2011. Hela grejen med att göra kvinnor till sexobjekt har ju diskuterats och kritiserats i alla tänkbara medier under de senaste åren.

Att marknadsföra kläder med sexuella undertoner tycker jag är helt okej (till exempel H&M:s julkampanjer). Jag väljer och köper kläder för att jag vill se bra ut – jag skulle se det som en komplimang om någon, mot förmodan sa att jag var sexig. Nu är jag man och kan ju aldrig veta hur tjejer tänker i den här frågan, men jag hoppas och tror att även kvinnor kan ta det som en komplimang.

Det är dock en viktig distinktion mellan att få komplimangen: ”du är sexig” och att bli behandlad som ett objekt – detta tror jag att de flesta är överens om. Även att marknadsföra till exempel filmer med sexuella anspelningar är i de flesta fall okej. Vi vet att sex säljer och så vidare. Det är bara på film och inte på riktigt, det är en ”saga”, och därför okej? Jag tycker det. Det är lite som i diskussionen om mangateckningarna för någon månad sedan; det finns en konstnärlig tanke bakom.

Men sport? Vad i helsike har sport med sex och sexighet att göra? Ingenting! Kjoltvång i badminton, reglerade mått på hur stora kläder man får ha i beachvolley. Det spelar ingen roll att kjoltvånget dragits tillbaka, bara att diskussionen kan finnas är helt sinnesjukt.

Det här skulle säkert ha kunnat bli en lite längre och bättre krönika än vad det blev. Men tyvärr funkar det inte för mig just nu. Det är nog inte tomt i skallen, men det känns så, hur som helst kommer det inte ner något vettigt på papperet. Jag bjussar på några bra låtar istället.

Fantastisk Maurolåt från nya skivan. Texten, arrangemanget, inlevelsen, känsan.



J Mascis, sångare och gitarrist i ett fantastiskt modernt gitarrrockband som heter Dinosaur jr. En helt fantastisk artist, en fantastisk låt.



Eddie Vedder på ukulele från skivan som tyvärr inte kommit ut än, men den ska vara bra enligt initierade källor (Virtanen på twitter) Den här låten är i alla fall en fantastisk fortsättning på hans helt otroliga soundtrack till Into the wild (även en väldigt bra film)



Här en häftig och aktuell låt – trots att den är från 1970. Han dog här om dagen till stor sorg bland musikälskare och många hip-hop artister som han har inspirerat.

tisdag 3 maj 2011

En lyckad häxblandning

Den här John Grant. En vän till en vän – som såg min skivsamling och genast började prata musik – tipsade om killen, efter att även Jan Gradvall den store nämnt honom i sitt twitterflöde var jag tvungen att kolla upp det hela.

Hans skiva Queen of Denmark har nu snurrat åtskilliga varv i mina lurar och i stereon där hemma. Jag har fortfarande inte förstått varför. Vad är det som är så fruktansvärt bra? Tror aldrig att jag har lyssnat på en så hattig men ändå så tajt platta. Det är lika förvånande kombinationer som häxblandningarna jag och mina vänner svängde ihop i smyg när vi var unga. Vi pratar alltså om blandningar som cognac, tequila, limoncello och en skvätt rödvin. Det är fantastiska ballader ovanpå stråkar som bryts av med pratsång och stönande kvinnoröster. Det är skruvat, vackert och känslofullt. Det är ungefär som tidigare nämnda häxa, cognacen är vacker, tequilan är skruvad och så får väl limoncellon vara känslosam, den är trots allt italiensk. Skillnaden mot våra experimentella cocktails på tidigt 00-tal är att på den här skivan gifter sig faktiskt ingredienserna och ger likt godis ett sug efter mera.
John Grant har tidigare grundat och spelat i Czars – som jag missat men förmodligen är ett fantastiskt bra band – det får bli nästa band att lyssna in tror jag. Vi ska inte heller glömma att han ackompanjeras av Midlake.

Bästa spår: Queen of Denmark, Thats the good news, I wanna go to Marz

Betyget är så nära en femma det kan komma utan att vara det, V V V V +

måndag 2 maj 2011

Inställda hip-hop spelningar och censur

Min tanke var att skriva om det galna i att polisen ställer in hip-hop spelningar, en dag som denna måste jag bara nämna att Usama Bin Laden blivit mördad. Nu har jag gjort det.

Åter till musiken:

Texterna är för drogvänliga och förhärligar kriminalitet, sant? Absolut. Men alla rock- och poptexter då? Vi kan ta allas vår älskade Håkan Hellström som exempel:

”Pulver hjälpte mig, verkligen
Skriv det här i tidningen för jag var nere men uppe på fem (Aahahah)”

”Ta mig till kärlek ta mig till dans
Ge mig nåt som tar mig någonstans”

Ja, vad vet jag? Men det där känns ju ganska mycket som att det handlar om knark som ska ta honom någon annanstans. ”Pulver hjälpte mig” kan väl inte betyda någonting annat?

För att ta ett ännu tydligare exempel går vi tillbaka till 70-talet och den gamla proggen.

”Thinnertrasan vandrar mellan husen
thinnertrasan tänder alla ljusen
thinnertrasan tar mig till ett annat land
där jag kan vara en höghus baby
säga till tjejen att, maybe...
så kan vi segla på molnen tillsammans
come on my darling
vi glömmer allt annat!”

Visst, det var säkert moralpanikande politiker och poliser som klagade när det begav sig. Än dock får Nationalteatern spela sina låtar på Sveriges alla scener. De får till och med komma in på den högkulturella teaterscenen. Inget ont mot varken Håkan eller Ulf Dagebys fantastiska orkester. Var bara deras sånger jag kom att tänka på först.

Om inte det där är tydligt så vet jag inte vad jag ska ta för exempel för att förklara min tes. Detta rabblande av drogliberala pop- och rocktexter kan jag fortsätta med i några dagar, men besparar er från det tjatet. Det vore tråkigt om ni blev uttråkade av att läsa mina texter. Det finns enorma mängder av låttexter som förhärligar droger och kriminalitet. Men polisen ger sig på hip-hopen igen.

Denna, för fullt pågående inskränkningen av yttrandefriheten gäller inte bara raplåtar. Svt hade i helgen ett tv-program om censur. Jag missade det. Jag kan kolla på play tänkte jag. Det gick dock inte alls, programmet var censurerat!?

Varför söndertrasandet av yttrandefrihet fortsätter? Det har jag inget svar på, men urbota asdumt är det.

torsdag 14 april 2011

Jag vill inte vara kriminell!

Det här med Spotifys nya restriktioner, det känns inte alls bra. Min redan ansträngda ekonomi tål inte detta.

Jag har samlat på skivor länge och när jag jobbade köpte jag 10-20 skivor i månaden. När jag återigen började studera i höstas var jag tvungen att sluta med det. Trots att jag köpte skivorna begagnade eller nya men då till reapris, blir det en del pengar. Jag måste ju prioritera lite och då hamnar snuset högst och som hedervärd, men delad tvåa, kommer mat och öl. På tredje plats kommer konserter. Där någonstans är mina pengar slut och skivorna hamnar – och jag är väldigt ledsen för det – utanför. Hittills har jag klarat mig bra ändå, tack vare Spotify. Jag kan ta lite reklam – det är det alla gånger värt för att kunna lyssna nästan obegränsat på musik. Men. Nu får jag tio, bara tio! timmar gratis och dessutom får jag bara lyssna på varje låt 5 gånger. Naturligtvis är det ohållbart. Visst kan 99 spänn i månaden låta ganska lite, men för en fattig student som jag är det en väldans massa pengar. För mycket.

Jag förstår ägarna, klart de vill tjäna pengar – som ni vet bygger allt människor gör på just det. Men, all reklam-tv samt reklam-radio är gratis och fritt för alla. Vad jag vet tjänade Jan Stenbeck ihop en hel del pengar på tv3. Varför kan inte spotify och för den delen även Wimp tjäna sina pengar på samma sätt? Jag avskyr reklamavbrotten, men för mig skulle det alla gånger vara okej med lite mer reklam om det fortfarande var gratis att använda tjänsten.

Visst, jag kan ladda ner min musik, men jag vill faktiskt vara en laglydig människa.

Jag hoppades och trodde att Spotify stod på min sida och ville erbjuda ett laglig och bra sätt att njuta av musik.

onsdag 23 mars 2011

Movits - Ut ur min skalle

Ett nästintill maniskt namedroppande på Filip och Fredrik-nivå, helt galet sväng, en unik rap och amerikanska jazztakter med någon enstaka ska-influens. Ungefär så skulle jag beskriva Movits nya platta. De gör något så fantastiskt som att rappa fram Aristocats. Det är så mycket energi och rytm i låtarna att jag har stora problem att agera någorlunda normalt när jag sitter på tuben, det rycker i dans- och diggnerven och min vanligtvis lagom-tillbakalutad-och-ointresserad-häftig-stockholmare-look är svår att behålla och jag bjuder nästan upp tanten mitt emot till dans. Att försöka beskriva detta album utan att upprepa ordet svängigt allt för många gånger för att texten ska bli någorlunda läsbar är för mig omöjligt. Jag skulle kunna försöka hålla mig borta från själva soundet och försöka prata om texterna som bygger på de mest skilda referenser du kan tänka dig, från Carl Bildt via Luleå till Sammy Davis jr.

Med den här skivan kommer bandet att nå ut ännu lite längre och till fler genregrupper än med senaste plattan Äppelknyckarjazz. Jag tror att det är väldigt svårt att ogilla albumet, så lättlyssnat och trallvänligt som det är.

Det enda negativa med albumet är att det kanske blir lite tjatigt i längden, men tack vare inhopp från Promoe och Timbuktu klarar det sig ändå väldigt bra från att hamna i den fällan.

Bästa spår: Sammy Davis jr, Vad dom än säger och Baclavaboogie.

Starka V V V V
Köp!

Läs förresten krönikan under :)


Rädda ängsliga Sverige

Chips ger cancer, cancer dör man av. Man får dvärgbandmask av att äta bär eller pussa hunden, dvärgbandmask dör man av.

Varje höst kommer det någon ny tokfarlig influensa. Senast i raden är svininfluensa om det nu har undgått någon. Om man inte spritar sina händer får man svininfluensa, om man inte vaccinerar sig får man svininfluensa, svininfluensa dör man av.

Nu kommer det strålning från Japan, i så små mängder att den modernaste mätutrustningen krävs för att ens se den. Då säljs Jod-tabletterna slut. Jod ska stoppa sköldkörteln från att ta upp den radioaktiva (farliga) typen av jod som kommer med strålningen från kärnkraftverken.

En annan potentiell dödsfälla är mobiltelefonen, om man har den mot örat får man hjärnskador, hjärnskador dör man av. Om man har den i fickan får man prostatacancer, prostatacancer dör man av. Den bärbara datorn blir anklagad för ungefär samma sak.

De senaste vintrarna har det varit stora mängder snö, då blir det istappar på taken, istappar kan man få i huvudet och just det, då dör man. Att det sedan är otroligt få som faktiskt får en istapp i huvudet spelar ingen roll, det står i varenda tidning och det pratas om det på radion och tv:n. Folk går livrädda längst ut på trottoaren och ramlar nästan ut bland bilarna för att de tittar upp på taken efter dessa mördarmaskiner.

Ungdomarna spelar spel som går ut på att slåss, mörda och knulla horor. Om gatorna befolkas av ungdomar programmerade att döda finns risken att man blir mördad, och blir man mördad, då dör man.

Jag har själv växt upp med dessa spel och filmer, väldigt roliga ibland ska ni veta. Trots detta har jag varken slagits, mördat eller idkat samlag med en prostituerad. De flesta undersökningar visar att bruket av våldsamma filmer och spel inte gör ungdomar mer våldsamma. Det är bara ännu en obefogad rädsla.

Statistik från försäkringsbolaget RSA visar att Sverige är det näst mest oroliga landet efter Kina.

Hur kommer det sig då att vi är så rädda i dagens samhälle, är vi avundsjuka på andra länder som har jordbävningar, tsunamis eller för den delen vilt krig på trappan.

På sin höjd har vi en storm som tar med sig några träd. Visst tar översvämningarna med sig några hus och gör livet jobbigt för de som drabbas, men det är inga som dör. De flesta har dessutom bra försäkringar i Sverige.

Har vi ett behov att skrämmas till livet någon gång i månaden, och därför skriver upp en skitgrej som att ofarlig strålning från ett kärnkraftverk på andra sidan jordklotet snart når Sverige. Var inte så förbannat rädda, njut av att vi har det så bra i Sverige istället. Nu tänker jag sätta mig i soffan för att äta chips, prata i mobilen och spela ett våldsamt dataspel på min laptop som jag kommer att ha i knät.

fredag 18 mars 2011

Funderingar om en hemsk värld som blir allt hemskare

Stockholm

Står på tunnelbanan och tänker på vår hemska värld. Allt som händer i Japan, Libyen, Iran. Det som redan har hänt och fortfarande händer i Egypten och Tunisien. Det som hände lite tidigare i Thailand med först tsunami och sen strejk.

Nej jag ljuger, det jag tänker på är vad jag ska skriva min krönika om, hur jag ska klara min tenta och om AIK kan skrälla även mot Färjestad. Hur många followers jag har på twitter, att jag borde rensa bland dem jag själv följer. Kan jag verkligen ta bort Barack Obama, Mona Sahlin eller Carl Bildt för att Anders Timell är mycket intressantare trots att han skriver om att han ska åka till Söder för att barbera sig, eller om att det var trevligt på Riche ikväll när nämnda politiker skriver om revolution i Libyen och kärnkraftskatastrof i Japan.

Prioriteringarna funkar inte helt logiskt i mitt lilla huvud just nu. Blir bara deprimerad av att följa nyhetsflödet, det dör helt enkelt för många människor.

Efter det helt sinnesjuka beslutet om flygförbud över Libyen här om dagen blir det nästan säkerligen ett nytt Irakkrig och ännu ännu fler oskyldiga kommer att dö. I detta krig ska dessutom Sverige delta om Carl Bildt får bestämma, vilket han ju tyvärr får.

Men jag kan inte göra någonting åt det så jag återgår till att läsa Anders Timells tweets. Nu är han i Verbier och solar på uteserveringar. Spännande.

tisdag 15 mars 2011

Slut på vintersäsongens äventyr?

igår åkte vi en sväng i Hammarbybacken, åkte snowboard i en park för första gången på några år, övermodig som få, jag råkar nämligen vara världsmästare på ett plank i parken. Det slutade på Söderakuten och efter några timmars väntetid och två sessioner på röntgen fick jag åka hem med den stukade handleden lindad och lite smärtstillande i fickan.

Inget mer snowboardåkande eller telemarkande denna säsong troligen. Tråkigt.

När jag återigen kan skriva ordentligt och en text som denna inte tar 20 minuter att skriva ska ni får en liten mysig essä om gårdagskvällens äventyr.

Tack för ordet.

måndag 14 mars 2011

Birro i radion...

Marcus Birro håller i veckans musikguiden i p3, han titulerar sig som poet och författare. Jag har ännu inte bestämt mig för om jag gillar honom eller inte. Efter alla dessa år som han hörts och synts har det blandats och givits så mycket. Dessutom är han så störande stolt över sig själv. Oavsett vad, så gör han nu ett bra program i radion. Just i detta nu spelar han den andra av två fantastiska sånger med Thåström, två Thåströmlåtar i ett och samma program kan naturligtvis inte misslyckas och slätar över Birros pretentiösa monolog om hur pretentiös han faktiskt är. Pretentiöst värre.

Nu måste jag dock dementera det jag precis skrev och hävda motsatsen, Han börjar prata mitt i brev från 10:e våningen, helgerån, mord, hädelse, usch tvi och blä. Ska man behva bli näthatare? vill ju så mycket hellre vara en nätälskare.

Att han spelar en fantastisk "pratlåt" av Ulf Lundell som jag inte hört tidigare räddar upp det hela lite grann och om vi bortser från låtmordet så får den gode Birro tre starka V av fem möjliga.

Han inspirerade mig dock till att börja skriva lite mer poesi, finns lite dikter m.m i mitt lilla hemliga mörka arkiv. Det är nog dags att fylla på det lite, vi får se. Kanske jag tar mig i kragen och vågar publicera något här i framtiden.

onsdag 9 mars 2011

Kort krönika om skrivkramp

Skrivkramp

Jag har en så fruktansvärd skrivkramp just nu. Det gör mig både ledsen och trött, jag vankar fram och tillbaka till kylskåpet och letar ännu en gång efter något gott att tugga på, hittar såklart ingenting då jag redan varit där och ätit upp köttet från helgen, glassen i frysen är slut. Jag går och kollar i skafferiet, trots att jag vet att där inte finns något som inte behöver tillagas, ser att jag faktiskt har ingredienser för en grymt god kaka eller för att baka lite bröd. Men tyvärr står inte orken till att baka att finna, hur djupt in i skallen jag än letar, för att inte tala om tiden som jag behöver för att bland annat skriva mitt reportage. Reportaget som för tillfället är roten till alla problem i mitt liv just nu. Jag har massor av researchmaterial och intryck men får inte ihop det till något spännande att läsa.

Min bästa medicin mot problem i skrivandet, kaffe, är slut men det är för långt att gå till affären. Jag förstår inte hur lite svårighet att få något på papperet kan gör att jag blir så orkeslös.

Att lyssna på the Smiths konstant i två dagar kanske har en lite negativ effekt på mitt humör, men vill inte tro att trots ett av världens mest deprimerade och melankoliska textarkiv inte ska göra mig deprimerad utan glad, det är ju faktiskt ett fantastiskt bra band med en fantastisk (kanske inte som människa… men som artist) sångare.

Det verkar som att denna väldigt bra ”krönikaidé” vill sluta sitt korta liv på det helt logiska och självklara snubbelsnöret oinspiration. Om jag bara skulle ha kunnat komma på något mer att skriva om i detta ämne hade det kanske blivit en skön extraklirr i min ekande spargris.

Över 1600 tecken om skrivkramp har jag skrivit, med en kanske avtagande skrivkramp. Hoppas.