Klockan är ungefär halv nio. Det är tisdag morgon. Solen skiner och jag är tvungen att ta av mig jackan. Centrumet har inte öppnat ännu men på pizzerians uteservering sitter några gubbar och dricker kaffe. Det borde finnas något lite mysigare kafé som har öppet tänker jag. När jag går igenom porten i ringmuren känner jag draget från historiens berömda vingslag. En bit ner på den kullerstensbelagda gatan hittar jag så ett fik som har öppet. Kärleken heter det, min kärlek har precis släppt av mig vid Öster centrum utanför Österport och är nu på väg till sitt jobb.
Hon har utrustat mig med en utriven karta över Visby. På kartan har hon ritat ut kryss och skrivit saker som: ”Utsikt”, ”affärer” och ”Annas fik”. Med kameran nonchalant slängd över axeln och stärkt av en skvätt kaffe går jag vidare nerför den folktomma gatan. Jag beslutar mig för att börja med utsiktsplatsen. Med en fantastisk vy över staden och en ensam Gotland runt båt vid horisonten sätter jag mig på en parkbänk och njuter av livet en stund.
Mitt nästa mål är botaniska trädgården i utkanten av staden. På vägen dit kommer jag fram till att Visby inte är en optimal stad att åka skateboard i – tur att det inte var tanken med besöket. Det tar mig ungefär tjugo minuter att gå Fiskargränd, en gränd på kanske 100 meter. Det är så otroligt mycket vackra blommor att fota. Ljuset är dessutom perfekt och jag har inte det minsta bråttom.
Väl framme i ”Botan” som det tydligen kallas, tittar jag lite på blommorna och knäpper så klart några bilder. När jag har tröttnat på det ser jag en solig bänk. På en skylt står det något i stil med: ”platsen upplåts ibland till vigslar eller liknande, var god att respektera detta.” Jag tittar mig omkring och ser varken brudpar eller ”liknande” och slår mig följaktligen ner på bänken för att läsa lite i min ”semesterpocket”.
Efter denna avslappnade förmiddag känner jag att det är dags att aktivera mig lite grand, jag ska dessutom luncha med mamma som är i Almedalen för att jobba. Vi ska mötas vid kruttornet klockan kvart i tolv och nu är klockan elva. Bra, tänker jag, då kan jag kanske kika förbi Spektaklet runt Donners plats innan dess. Men jag hinner knappt ens gå in på Strandgatan innan jag får lättare panikkänslor och känner den enorma hetsen i hela kroppen. Så många stressade människor på en så liten yta, rikligt kryddat med tv-kameror, mikrofoner och reklamskyltar. Nej fy, jag vänder på klacken och tar några raska steg för att ”komma bort ifrån hela skiten” för att citera en gammal Gyllene tider låt. Mitt i min vilda flykt hör jag några Visbybor prata ”de, tror att hela stan är en enda stor konferensanläggning” ”ja, usch”.
När jag sedan går förbi campingen och ser att tv 4 har reserverat halva campingen för ”Mitt kök” så ”lägger jag en pizza och går ut”.
I ”Botan” sätter jag mig sedan i ett skuggigt hörn och läser vidare i min bok i väntan på att min kärlek ska sluta jobbet så att vi kan avsluta dagen med en trevlig middag.
fredag 6 juli 2012
fredag 13 april 2012
Fullständig torka på skrivandet. Men kolla gärna min nya fotoblogg: viktorsokerfinljuset.blogspot.com
fredag 20 januari 2012
Bloggen ja!
Hallå!
Det går rykten om att jag fått en ny läsare. Vilket ju är helt fantastiskt. För att fira denna världshändelse så tänkte jag först skriva något kul här och sedan äta fredagsmiddag bestående av pastarester och ett glas vatten. Lyxigt va?
Det stora problemet är att jag just inte har någonting vettigt att säga till er.
Jag har varit duktig i dag och ringt diverse myndigheter och liknande utan att tappa besinningen fullständigt. Skällde bara ut en stackars sjuksköterska efter tre felkopplingar. Lätt ångerfull över detta. Men efter att ha pratat med både CSN och If försäkringar är det inte lätt när koffeinomloppet börjar bli fyllt med blod.
Det är få saker jag avskyr så mycket som telefonköer. De är nästan lika störande som hemsidor där man ska "sköta sina ärenden online" och all-tid blir tvungen att leta tio minuter på hemsidan efter kontaktuppgifter – dessa uppgifter som företagen inte alls vill dela med sig av – och sen ringa och hamna i den ovärdiga telefonkön igen.
Vårsågoda för denna oumbärliga information!
Det går rykten om att jag fått en ny läsare. Vilket ju är helt fantastiskt. För att fira denna världshändelse så tänkte jag först skriva något kul här och sedan äta fredagsmiddag bestående av pastarester och ett glas vatten. Lyxigt va?
Det stora problemet är att jag just inte har någonting vettigt att säga till er.
Jag har varit duktig i dag och ringt diverse myndigheter och liknande utan att tappa besinningen fullständigt. Skällde bara ut en stackars sjuksköterska efter tre felkopplingar. Lätt ångerfull över detta. Men efter att ha pratat med både CSN och If försäkringar är det inte lätt när koffeinomloppet börjar bli fyllt med blod.
Det är få saker jag avskyr så mycket som telefonköer. De är nästan lika störande som hemsidor där man ska "sköta sina ärenden online" och all-tid blir tvungen att leta tio minuter på hemsidan efter kontaktuppgifter – dessa uppgifter som företagen inte alls vill dela med sig av – och sen ringa och hamna i den ovärdiga telefonkön igen.
Vårsågoda för denna oumbärliga information!
torsdag 6 oktober 2011
Till Tranströmer!
Jag skrev faktiskt en text inspirerad av Tranströmer i våras. Publicerar den som en hyllning.
Att älska henne är som att springa uppför ett berg med en topp täckt av nysnö och aldrig komma upp.
Jag pulsar fram, det är tungt. När jag ibland stannar till, är det vackert, men långt kvar till toppen. Jag pulsar vidare, det börjar droppa från himlen och jag stannar för att skydda mig. Jag fryser och kurar ihop mig i sovsäcken. Tanken på att ge upp fladdrar förbi, men jag tar ett djupt andetag och blåser iväg den. Jag ska upp.
På bergsluttningen växer det ljung. Jag lägger mig i solen för att njuta, tittar ut över de upptinande sjöarna där nere i dalen.
Att älska henne är som att springa uppför ett berg med en topp täckt av nysnö och aldrig komma upp.
Jag pulsar fram, det är tungt. När jag ibland stannar till, är det vackert, men långt kvar till toppen. Jag pulsar vidare, det börjar droppa från himlen och jag stannar för att skydda mig. Jag fryser och kurar ihop mig i sovsäcken. Tanken på att ge upp fladdrar förbi, men jag tar ett djupt andetag och blåser iväg den. Jag ska upp.
På bergsluttningen växer det ljung. Jag lägger mig i solen för att njuta, tittar ut över de upptinande sjöarna där nere i dalen.
måndag 4 juli 2011
söndag 3 juli 2011
En Lisa för själen
Det tomma word-dokumentet är vitt som ett nysytt segel. Det fylls sakta från vänster, svarta bokstäver – nu är snart en hel rad fylld. Det blinkande strecket hoppar ner ett steg och tillbaka till vänsterkanten. Det är en bra känsla när bokstäverna fyller det vita – tomma. Det ger en känsla av… sällskap, skulle Maria Montazami säga om jag fått regissera henne.
Jag vet inte vad det är jag försöker skriva. Texten lever sitt eget liv och jag kan bara följa med – en bra känsla det också. Att skriva när orden bara sprutar ur skallen och sprejar ner papperet på min skärm, den känslan är svårslagen. Det verkar som att det här blir en text om kärleken till skrivandet.
Många skribenter har tänkt ut en plan när de sätter sig ner för att skriva en text: en början, ett slut, en kropp, något sorts klimax och ett slut.
Så är det inte riktigt för mig. När jag sätter mig ner framför datorn för att skriva vet jag naturligtvis oftast vad texten ska handla om, men det finns ingen ritning i huvudet, sällan ens en skiss.
Skrivandet kan börja med en stunds apatiskt stirrande på ett tomt dokument, men när den första meningen väl sitter flyter det oftast bara på, papperet fylls snabbt av svärta, det blir ord och meningar - inklusive bisatser. Det blir en grund som efter några små ändringar funkar bra.
Det tyngsta med skrivandet är - som nog alla skribenter känner igen - att kapa texten efter utrymmet. Det finns till och med ett uttryck för det: "kill your darlings".
Varför skriver jag det här? Det vet jag inte riktigt egentligen. Jag vill skriva och känner att bloggen måste uppdateras men har inget vettigt att säga. Jag tycker ingenting om någonting (just i dag) så jag berättar för er hur det går till att fylla en sida med text. Spännande va? Jag tycker det, det spelar ingen roll för detta inlägg är för mig själv och ingen behöver läsa.
Jag har fått lära mig att man ska använda humor, retoriska frågor och egna erfarenheter när man skriver en text, har jag lyckats, svårt att säga – det är hur som helst inte riktigt syftet. Jag sa tidigare att det nog skulle bli en text om kärleken till skrivandet. Att skriva om att skriva är kanske inte så roligt men jag skriver ändå. Skriver om skrivande, om ord och meningar. Och nu ska jag nog skriva om bokstäver. Har alltid gillat bokstäver, min favoritbokstav är nog V, den är stilren, ståtlig och vacker på något vis, dessutom börjar mitt namn på den bokstaven. Y är också en snygg bokstav. K, F och R är fula bokstäver; hårda, kantiga och arga. V är vacker, vis och vemodig. Är det friskt och kan anses som normalt att diskutera huruvida bokstäver är snygga eller inte? Är jag dum i huvudet som skriver cirka 2700 tecken om att skriva? Bör jag gå i någon slags terapi om det här. Nej jag behöver inte det, varför? För att skriva är terapi. Den bästa av dem alla.
Jag vet inte vad det är jag försöker skriva. Texten lever sitt eget liv och jag kan bara följa med – en bra känsla det också. Att skriva när orden bara sprutar ur skallen och sprejar ner papperet på min skärm, den känslan är svårslagen. Det verkar som att det här blir en text om kärleken till skrivandet.
Många skribenter har tänkt ut en plan när de sätter sig ner för att skriva en text: en början, ett slut, en kropp, något sorts klimax och ett slut.
Så är det inte riktigt för mig. När jag sätter mig ner framför datorn för att skriva vet jag naturligtvis oftast vad texten ska handla om, men det finns ingen ritning i huvudet, sällan ens en skiss.
Skrivandet kan börja med en stunds apatiskt stirrande på ett tomt dokument, men när den första meningen väl sitter flyter det oftast bara på, papperet fylls snabbt av svärta, det blir ord och meningar - inklusive bisatser. Det blir en grund som efter några små ändringar funkar bra.
Det tyngsta med skrivandet är - som nog alla skribenter känner igen - att kapa texten efter utrymmet. Det finns till och med ett uttryck för det: "kill your darlings".
Varför skriver jag det här? Det vet jag inte riktigt egentligen. Jag vill skriva och känner att bloggen måste uppdateras men har inget vettigt att säga. Jag tycker ingenting om någonting (just i dag) så jag berättar för er hur det går till att fylla en sida med text. Spännande va? Jag tycker det, det spelar ingen roll för detta inlägg är för mig själv och ingen behöver läsa.
Jag har fått lära mig att man ska använda humor, retoriska frågor och egna erfarenheter när man skriver en text, har jag lyckats, svårt att säga – det är hur som helst inte riktigt syftet. Jag sa tidigare att det nog skulle bli en text om kärleken till skrivandet. Att skriva om att skriva är kanske inte så roligt men jag skriver ändå. Skriver om skrivande, om ord och meningar. Och nu ska jag nog skriva om bokstäver. Har alltid gillat bokstäver, min favoritbokstav är nog V, den är stilren, ståtlig och vacker på något vis, dessutom börjar mitt namn på den bokstaven. Y är också en snygg bokstav. K, F och R är fula bokstäver; hårda, kantiga och arga. V är vacker, vis och vemodig. Är det friskt och kan anses som normalt att diskutera huruvida bokstäver är snygga eller inte? Är jag dum i huvudet som skriver cirka 2700 tecken om att skriva? Bör jag gå i någon slags terapi om det här. Nej jag behöver inte det, varför? För att skriva är terapi. Den bästa av dem alla.
onsdag 15 juni 2011
Långpanna på Tennstopet
Har inte tid att skriva något vettigt i dag på grund av en planerad fisketur, men eftersom jag känner att det är dags att uppdatera bloggen så bjussar jag på ett reportage jag skrev i våras.
– Fyra kråka, två Rydberg
– Kommer om tre, svarar Sebastian ”Sebbe” Löfwenhamn som i kväll står i ”luckan” på Tennstopet vid Odenplan.
Det är tisdagskväll och det är tre kockar i köket som ska se till att cirka 350 tallrikar kommer ut till gästerna. Alla gäster vid ett bord ska få sin mat samtidigt, oavsett om det är sex personer som beställer helt olika rätter: en vill ha sin biff well done, en vill ha sin rare, två vill ha medium och två vill ha rimmad lax. Det gäller för de tre herrarna i kockrock, vit mössa och pepitarutiga byxor att hålla tungan rätt i mun. De hungriga matgästerna i den stora matsalen ska inte behöva vänta allt för länge på sin mat.
Max Bjurström springer runt vid sitt stekbord, rör lite i en rostfri kastrull, vänder en tjock skiva oxfilé skriker något om en kråka men skickar fram en stor portion Fläsk med löksås som Sebbe garnerar med en persiljekvist.
– Nya bongar! Två rimmad lax fram, Kråka på vänta, ropar Sebbe.
– Två rimmad fram, kråka på vänta. Tack, säger Max.
När kocken som står i luckan, i det här fallet Sebbe säger; två rimmad lax fram, och kråka på vänta. Betyder det att laxen ska fram till luckan, så att en kypare kan ta ut den till en hungrig gäst. Gästen som ska äta kråkan däremot ska förmodligen äta en förrätt först och sedan äta kråkan till varmrätt, därför ”vänta”.
Till vänster om Sebbes lucka springer Clas Myrenäs fram och tillbaka mellan kallskänken och kylrummet. Han komponerar en snygg förrätt, den heter Tre assietter och innehåller lite gubbröra, inlagd sill och en liten Toast Skagen. Han har precis blivit klar med två stycken portioner rimmad lax som ska till samma bord som varmkökets Fläsk med löksås.
– 35:an måste få sina råbiffar nu!, ropar en kypare redan i trappan ner mot köket.
– Jag behöver mina tre Kalvlever, säger en annan kypare.
En tredje kypare ber Clas om en dessert. De tre kockarna flyger runt i köket, Sebbe rör om i en gryta. Samtidigt häller han ner grädde i en kastrull och smör i en annan. Max har fullt upp med att steka kött och lägga kalvlever. Nu hinner inte Sebbe med att sköta luckan. Det är för många beställningar. Det beställs mest mat från varmköket och Clas kan lämna kallskänken för att ta över Sebbe i luckan.
– Vi måste prata med varandra grabbar! Ropar Clas.
Att kockarna kan göra så många olika rätter på samma gång och så fort beror på en bra mise-en-place, MEP. Mise-en-place är franska och betyder ungefär, iordningställande av kök och går ut på att hacka lök, förbereda såser, förkoka potatis och så vidare. En bra mice-en-place är nödvändig för att klara av en middagsrusch.
Vid tresnåret är köksmästaren Mattias Qvarfordt och Clas Myrenäs i full färd med att ”meppa”. Mattias tar cirka åtta rödlökar i varje hand och slänger ner i en stor puttrande gryta, han greppar den stora träsleven som står lutad mot grytkanten och rör om. Clas finhackar purjolök och morötter, till morötterna använder han ett verktyg som kallas mandolin. Den ser ungefär ut som en avlång spackelspade i svart plast, med ett sylvasst skärblad på mitten. Över detta blad dras moroten snabbt fram och tillbaka, ut kommer millimetertunna skivor. Han lägger morötterna och purjolöken i en plastbytta bredvid Skagenröran som redan står i diket. I en annan gryta puttrar lite grönsaker tillsammans med krås och ben från kråka. Det ska bli en fond.
– 35:an ryter igen, köttet var för stekt och ingen har frågat om det smakar bra, ska vi bjuda på dessert? Säger en av kyparna och torkar bort svetten i pannan med en handduk.
Klockan börjar närma sig åtta och Clas hjälper fortfarande Sebbe med beställningarna.
– Ja, det viktigaste är att de är nöjda, säger han.
Ur högtalarna hörs Keith Richards gnidande på sin gitarr, Rolling stones album Exile on main street är den senaste i raden av stonesplattor som snurrar i skivspelaren. Musik är väldigt viktigt för det här köket. Alla är musikintresserade och i hörnet vid stereon står elva backar med skivor uppradade. Slarvigt märkta med namn; det står Clas, Max, Mattias och så vidare.
– Det får aldrig vara tyst, säger Clas.
Runt halv nio har den värsta ruschen har lagt sig. En av kyparna kommer in och vilar lite i luckan. Clas retar honom lite grand.
– Skriv lite om mobbningen här! det är inte löken som gör att tårarna rinner, säger kyparen och skrattar.
– Viktor, kom hit så ska du få smaka på kråkan, ropar Max och Sebbe i kör.
Jag går genom köket, väldigt skeptisk, jag har fått höra att den ligger i lag i tre dygn för att köttet ska bli tillräckligt mört för att ätas. Jag förväntar mig, trots att köttet är mörkt att det ska smaka som någon fågel; typ kyckling eller kalkon, men det smakar lite som leverpastej, fast med en helt annan konsistens. Det är förvånansvärt gott.
Lite restaurangslang:
Bong: Kvitto på en beställning från ett bord
Meppa: att göra mise-en-place
Misselista: lista över vad som ska göras under mise-en-place
Dike: ser ut ungefär som ett dike, med i detta dike finns till exempel, hackad lök och färdig Skagenröra.
Lucka: En position i köket, han som står där får bongarna och är lite som en lagkapten i köket.
Släng: kökshandduk
Långpanna: jobba långt pass, både lunch och middag.
Ska försöka få ihop några till när jag får tag i någon av kockarna.
– Fyra kråka, två Rydberg
– Kommer om tre, svarar Sebastian ”Sebbe” Löfwenhamn som i kväll står i ”luckan” på Tennstopet vid Odenplan.
Det är tisdagskväll och det är tre kockar i köket som ska se till att cirka 350 tallrikar kommer ut till gästerna. Alla gäster vid ett bord ska få sin mat samtidigt, oavsett om det är sex personer som beställer helt olika rätter: en vill ha sin biff well done, en vill ha sin rare, två vill ha medium och två vill ha rimmad lax. Det gäller för de tre herrarna i kockrock, vit mössa och pepitarutiga byxor att hålla tungan rätt i mun. De hungriga matgästerna i den stora matsalen ska inte behöva vänta allt för länge på sin mat.
Max Bjurström springer runt vid sitt stekbord, rör lite i en rostfri kastrull, vänder en tjock skiva oxfilé skriker något om en kråka men skickar fram en stor portion Fläsk med löksås som Sebbe garnerar med en persiljekvist.
– Nya bongar! Två rimmad lax fram, Kråka på vänta, ropar Sebbe.
– Två rimmad fram, kråka på vänta. Tack, säger Max.
När kocken som står i luckan, i det här fallet Sebbe säger; två rimmad lax fram, och kråka på vänta. Betyder det att laxen ska fram till luckan, så att en kypare kan ta ut den till en hungrig gäst. Gästen som ska äta kråkan däremot ska förmodligen äta en förrätt först och sedan äta kråkan till varmrätt, därför ”vänta”.
Till vänster om Sebbes lucka springer Clas Myrenäs fram och tillbaka mellan kallskänken och kylrummet. Han komponerar en snygg förrätt, den heter Tre assietter och innehåller lite gubbröra, inlagd sill och en liten Toast Skagen. Han har precis blivit klar med två stycken portioner rimmad lax som ska till samma bord som varmkökets Fläsk med löksås.
– 35:an måste få sina råbiffar nu!, ropar en kypare redan i trappan ner mot köket.
– Jag behöver mina tre Kalvlever, säger en annan kypare.
En tredje kypare ber Clas om en dessert. De tre kockarna flyger runt i köket, Sebbe rör om i en gryta. Samtidigt häller han ner grädde i en kastrull och smör i en annan. Max har fullt upp med att steka kött och lägga kalvlever. Nu hinner inte Sebbe med att sköta luckan. Det är för många beställningar. Det beställs mest mat från varmköket och Clas kan lämna kallskänken för att ta över Sebbe i luckan.
– Vi måste prata med varandra grabbar! Ropar Clas.
Att kockarna kan göra så många olika rätter på samma gång och så fort beror på en bra mise-en-place, MEP. Mise-en-place är franska och betyder ungefär, iordningställande av kök och går ut på att hacka lök, förbereda såser, förkoka potatis och så vidare. En bra mice-en-place är nödvändig för att klara av en middagsrusch.
Vid tresnåret är köksmästaren Mattias Qvarfordt och Clas Myrenäs i full färd med att ”meppa”. Mattias tar cirka åtta rödlökar i varje hand och slänger ner i en stor puttrande gryta, han greppar den stora träsleven som står lutad mot grytkanten och rör om. Clas finhackar purjolök och morötter, till morötterna använder han ett verktyg som kallas mandolin. Den ser ungefär ut som en avlång spackelspade i svart plast, med ett sylvasst skärblad på mitten. Över detta blad dras moroten snabbt fram och tillbaka, ut kommer millimetertunna skivor. Han lägger morötterna och purjolöken i en plastbytta bredvid Skagenröran som redan står i diket. I en annan gryta puttrar lite grönsaker tillsammans med krås och ben från kråka. Det ska bli en fond.
– 35:an ryter igen, köttet var för stekt och ingen har frågat om det smakar bra, ska vi bjuda på dessert? Säger en av kyparna och torkar bort svetten i pannan med en handduk.
Klockan börjar närma sig åtta och Clas hjälper fortfarande Sebbe med beställningarna.
– Ja, det viktigaste är att de är nöjda, säger han.
Ur högtalarna hörs Keith Richards gnidande på sin gitarr, Rolling stones album Exile on main street är den senaste i raden av stonesplattor som snurrar i skivspelaren. Musik är väldigt viktigt för det här köket. Alla är musikintresserade och i hörnet vid stereon står elva backar med skivor uppradade. Slarvigt märkta med namn; det står Clas, Max, Mattias och så vidare.
– Det får aldrig vara tyst, säger Clas.
Runt halv nio har den värsta ruschen har lagt sig. En av kyparna kommer in och vilar lite i luckan. Clas retar honom lite grand.
– Skriv lite om mobbningen här! det är inte löken som gör att tårarna rinner, säger kyparen och skrattar.
– Viktor, kom hit så ska du få smaka på kråkan, ropar Max och Sebbe i kör.
Jag går genom köket, väldigt skeptisk, jag har fått höra att den ligger i lag i tre dygn för att köttet ska bli tillräckligt mört för att ätas. Jag förväntar mig, trots att köttet är mörkt att det ska smaka som någon fågel; typ kyckling eller kalkon, men det smakar lite som leverpastej, fast med en helt annan konsistens. Det är förvånansvärt gott.
Lite restaurangslang:
Bong: Kvitto på en beställning från ett bord
Meppa: att göra mise-en-place
Misselista: lista över vad som ska göras under mise-en-place
Dike: ser ut ungefär som ett dike, med i detta dike finns till exempel, hackad lök och färdig Skagenröra.
Lucka: En position i köket, han som står där får bongarna och är lite som en lagkapten i köket.
Släng: kökshandduk
Långpanna: jobba långt pass, både lunch och middag.
Ska försöka få ihop några till när jag får tag i någon av kockarna.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)