Hallå!
Det går rykten om att jag fått en ny läsare. Vilket ju är helt fantastiskt. För att fira denna världshändelse så tänkte jag först skriva något kul här och sedan äta fredagsmiddag bestående av pastarester och ett glas vatten. Lyxigt va?
Det stora problemet är att jag just inte har någonting vettigt att säga till er.
Jag har varit duktig i dag och ringt diverse myndigheter och liknande utan att tappa besinningen fullständigt. Skällde bara ut en stackars sjuksköterska efter tre felkopplingar. Lätt ångerfull över detta. Men efter att ha pratat med både CSN och If försäkringar är det inte lätt när koffeinomloppet börjar bli fyllt med blod.
Det är få saker jag avskyr så mycket som telefonköer. De är nästan lika störande som hemsidor där man ska "sköta sina ärenden online" och all-tid blir tvungen att leta tio minuter på hemsidan efter kontaktuppgifter – dessa uppgifter som företagen inte alls vill dela med sig av – och sen ringa och hamna i den ovärdiga telefonkön igen.
Vårsågoda för denna oumbärliga information!
fredag 20 januari 2012
torsdag 6 oktober 2011
Till Tranströmer!
Jag skrev faktiskt en text inspirerad av Tranströmer i våras. Publicerar den som en hyllning.
Att älska henne är som att springa uppför ett berg med en topp täckt av nysnö och aldrig komma upp.
Jag pulsar fram, det är tungt. När jag ibland stannar till, är det vackert, men långt kvar till toppen. Jag pulsar vidare, det börjar droppa från himlen och jag stannar för att skydda mig. Jag fryser och kurar ihop mig i sovsäcken. Tanken på att ge upp fladdrar förbi, men jag tar ett djupt andetag och blåser iväg den. Jag ska upp.
På bergsluttningen växer det ljung. Jag lägger mig i solen för att njuta, tittar ut över de upptinande sjöarna där nere i dalen.
Att älska henne är som att springa uppför ett berg med en topp täckt av nysnö och aldrig komma upp.
Jag pulsar fram, det är tungt. När jag ibland stannar till, är det vackert, men långt kvar till toppen. Jag pulsar vidare, det börjar droppa från himlen och jag stannar för att skydda mig. Jag fryser och kurar ihop mig i sovsäcken. Tanken på att ge upp fladdrar förbi, men jag tar ett djupt andetag och blåser iväg den. Jag ska upp.
På bergsluttningen växer det ljung. Jag lägger mig i solen för att njuta, tittar ut över de upptinande sjöarna där nere i dalen.
måndag 4 juli 2011
söndag 3 juli 2011
En Lisa för själen
Det tomma word-dokumentet är vitt som ett nysytt segel. Det fylls sakta från vänster, svarta bokstäver – nu är snart en hel rad fylld. Det blinkande strecket hoppar ner ett steg och tillbaka till vänsterkanten. Det är en bra känsla när bokstäverna fyller det vita – tomma. Det ger en känsla av… sällskap, skulle Maria Montazami säga om jag fått regissera henne.
Jag vet inte vad det är jag försöker skriva. Texten lever sitt eget liv och jag kan bara följa med – en bra känsla det också. Att skriva när orden bara sprutar ur skallen och sprejar ner papperet på min skärm, den känslan är svårslagen. Det verkar som att det här blir en text om kärleken till skrivandet.
Många skribenter har tänkt ut en plan när de sätter sig ner för att skriva en text: en början, ett slut, en kropp, något sorts klimax och ett slut.
Så är det inte riktigt för mig. När jag sätter mig ner framför datorn för att skriva vet jag naturligtvis oftast vad texten ska handla om, men det finns ingen ritning i huvudet, sällan ens en skiss.
Skrivandet kan börja med en stunds apatiskt stirrande på ett tomt dokument, men när den första meningen väl sitter flyter det oftast bara på, papperet fylls snabbt av svärta, det blir ord och meningar - inklusive bisatser. Det blir en grund som efter några små ändringar funkar bra.
Det tyngsta med skrivandet är - som nog alla skribenter känner igen - att kapa texten efter utrymmet. Det finns till och med ett uttryck för det: "kill your darlings".
Varför skriver jag det här? Det vet jag inte riktigt egentligen. Jag vill skriva och känner att bloggen måste uppdateras men har inget vettigt att säga. Jag tycker ingenting om någonting (just i dag) så jag berättar för er hur det går till att fylla en sida med text. Spännande va? Jag tycker det, det spelar ingen roll för detta inlägg är för mig själv och ingen behöver läsa.
Jag har fått lära mig att man ska använda humor, retoriska frågor och egna erfarenheter när man skriver en text, har jag lyckats, svårt att säga – det är hur som helst inte riktigt syftet. Jag sa tidigare att det nog skulle bli en text om kärleken till skrivandet. Att skriva om att skriva är kanske inte så roligt men jag skriver ändå. Skriver om skrivande, om ord och meningar. Och nu ska jag nog skriva om bokstäver. Har alltid gillat bokstäver, min favoritbokstav är nog V, den är stilren, ståtlig och vacker på något vis, dessutom börjar mitt namn på den bokstaven. Y är också en snygg bokstav. K, F och R är fula bokstäver; hårda, kantiga och arga. V är vacker, vis och vemodig. Är det friskt och kan anses som normalt att diskutera huruvida bokstäver är snygga eller inte? Är jag dum i huvudet som skriver cirka 2700 tecken om att skriva? Bör jag gå i någon slags terapi om det här. Nej jag behöver inte det, varför? För att skriva är terapi. Den bästa av dem alla.
Jag vet inte vad det är jag försöker skriva. Texten lever sitt eget liv och jag kan bara följa med – en bra känsla det också. Att skriva när orden bara sprutar ur skallen och sprejar ner papperet på min skärm, den känslan är svårslagen. Det verkar som att det här blir en text om kärleken till skrivandet.
Många skribenter har tänkt ut en plan när de sätter sig ner för att skriva en text: en början, ett slut, en kropp, något sorts klimax och ett slut.
Så är det inte riktigt för mig. När jag sätter mig ner framför datorn för att skriva vet jag naturligtvis oftast vad texten ska handla om, men det finns ingen ritning i huvudet, sällan ens en skiss.
Skrivandet kan börja med en stunds apatiskt stirrande på ett tomt dokument, men när den första meningen väl sitter flyter det oftast bara på, papperet fylls snabbt av svärta, det blir ord och meningar - inklusive bisatser. Det blir en grund som efter några små ändringar funkar bra.
Det tyngsta med skrivandet är - som nog alla skribenter känner igen - att kapa texten efter utrymmet. Det finns till och med ett uttryck för det: "kill your darlings".
Varför skriver jag det här? Det vet jag inte riktigt egentligen. Jag vill skriva och känner att bloggen måste uppdateras men har inget vettigt att säga. Jag tycker ingenting om någonting (just i dag) så jag berättar för er hur det går till att fylla en sida med text. Spännande va? Jag tycker det, det spelar ingen roll för detta inlägg är för mig själv och ingen behöver läsa.
Jag har fått lära mig att man ska använda humor, retoriska frågor och egna erfarenheter när man skriver en text, har jag lyckats, svårt att säga – det är hur som helst inte riktigt syftet. Jag sa tidigare att det nog skulle bli en text om kärleken till skrivandet. Att skriva om att skriva är kanske inte så roligt men jag skriver ändå. Skriver om skrivande, om ord och meningar. Och nu ska jag nog skriva om bokstäver. Har alltid gillat bokstäver, min favoritbokstav är nog V, den är stilren, ståtlig och vacker på något vis, dessutom börjar mitt namn på den bokstaven. Y är också en snygg bokstav. K, F och R är fula bokstäver; hårda, kantiga och arga. V är vacker, vis och vemodig. Är det friskt och kan anses som normalt att diskutera huruvida bokstäver är snygga eller inte? Är jag dum i huvudet som skriver cirka 2700 tecken om att skriva? Bör jag gå i någon slags terapi om det här. Nej jag behöver inte det, varför? För att skriva är terapi. Den bästa av dem alla.
onsdag 15 juni 2011
Långpanna på Tennstopet
Har inte tid att skriva något vettigt i dag på grund av en planerad fisketur, men eftersom jag känner att det är dags att uppdatera bloggen så bjussar jag på ett reportage jag skrev i våras.
– Fyra kråka, två Rydberg
– Kommer om tre, svarar Sebastian ”Sebbe” Löfwenhamn som i kväll står i ”luckan” på Tennstopet vid Odenplan.
Det är tisdagskväll och det är tre kockar i köket som ska se till att cirka 350 tallrikar kommer ut till gästerna. Alla gäster vid ett bord ska få sin mat samtidigt, oavsett om det är sex personer som beställer helt olika rätter: en vill ha sin biff well done, en vill ha sin rare, två vill ha medium och två vill ha rimmad lax. Det gäller för de tre herrarna i kockrock, vit mössa och pepitarutiga byxor att hålla tungan rätt i mun. De hungriga matgästerna i den stora matsalen ska inte behöva vänta allt för länge på sin mat.
Max Bjurström springer runt vid sitt stekbord, rör lite i en rostfri kastrull, vänder en tjock skiva oxfilé skriker något om en kråka men skickar fram en stor portion Fläsk med löksås som Sebbe garnerar med en persiljekvist.
– Nya bongar! Två rimmad lax fram, Kråka på vänta, ropar Sebbe.
– Två rimmad fram, kråka på vänta. Tack, säger Max.
När kocken som står i luckan, i det här fallet Sebbe säger; två rimmad lax fram, och kråka på vänta. Betyder det att laxen ska fram till luckan, så att en kypare kan ta ut den till en hungrig gäst. Gästen som ska äta kråkan däremot ska förmodligen äta en förrätt först och sedan äta kråkan till varmrätt, därför ”vänta”.
Till vänster om Sebbes lucka springer Clas Myrenäs fram och tillbaka mellan kallskänken och kylrummet. Han komponerar en snygg förrätt, den heter Tre assietter och innehåller lite gubbröra, inlagd sill och en liten Toast Skagen. Han har precis blivit klar med två stycken portioner rimmad lax som ska till samma bord som varmkökets Fläsk med löksås.
– 35:an måste få sina råbiffar nu!, ropar en kypare redan i trappan ner mot köket.
– Jag behöver mina tre Kalvlever, säger en annan kypare.
En tredje kypare ber Clas om en dessert. De tre kockarna flyger runt i köket, Sebbe rör om i en gryta. Samtidigt häller han ner grädde i en kastrull och smör i en annan. Max har fullt upp med att steka kött och lägga kalvlever. Nu hinner inte Sebbe med att sköta luckan. Det är för många beställningar. Det beställs mest mat från varmköket och Clas kan lämna kallskänken för att ta över Sebbe i luckan.
– Vi måste prata med varandra grabbar! Ropar Clas.
Att kockarna kan göra så många olika rätter på samma gång och så fort beror på en bra mise-en-place, MEP. Mise-en-place är franska och betyder ungefär, iordningställande av kök och går ut på att hacka lök, förbereda såser, förkoka potatis och så vidare. En bra mice-en-place är nödvändig för att klara av en middagsrusch.
Vid tresnåret är köksmästaren Mattias Qvarfordt och Clas Myrenäs i full färd med att ”meppa”. Mattias tar cirka åtta rödlökar i varje hand och slänger ner i en stor puttrande gryta, han greppar den stora träsleven som står lutad mot grytkanten och rör om. Clas finhackar purjolök och morötter, till morötterna använder han ett verktyg som kallas mandolin. Den ser ungefär ut som en avlång spackelspade i svart plast, med ett sylvasst skärblad på mitten. Över detta blad dras moroten snabbt fram och tillbaka, ut kommer millimetertunna skivor. Han lägger morötterna och purjolöken i en plastbytta bredvid Skagenröran som redan står i diket. I en annan gryta puttrar lite grönsaker tillsammans med krås och ben från kråka. Det ska bli en fond.
– 35:an ryter igen, köttet var för stekt och ingen har frågat om det smakar bra, ska vi bjuda på dessert? Säger en av kyparna och torkar bort svetten i pannan med en handduk.
Klockan börjar närma sig åtta och Clas hjälper fortfarande Sebbe med beställningarna.
– Ja, det viktigaste är att de är nöjda, säger han.
Ur högtalarna hörs Keith Richards gnidande på sin gitarr, Rolling stones album Exile on main street är den senaste i raden av stonesplattor som snurrar i skivspelaren. Musik är väldigt viktigt för det här köket. Alla är musikintresserade och i hörnet vid stereon står elva backar med skivor uppradade. Slarvigt märkta med namn; det står Clas, Max, Mattias och så vidare.
– Det får aldrig vara tyst, säger Clas.
Runt halv nio har den värsta ruschen har lagt sig. En av kyparna kommer in och vilar lite i luckan. Clas retar honom lite grand.
– Skriv lite om mobbningen här! det är inte löken som gör att tårarna rinner, säger kyparen och skrattar.
– Viktor, kom hit så ska du få smaka på kråkan, ropar Max och Sebbe i kör.
Jag går genom köket, väldigt skeptisk, jag har fått höra att den ligger i lag i tre dygn för att köttet ska bli tillräckligt mört för att ätas. Jag förväntar mig, trots att köttet är mörkt att det ska smaka som någon fågel; typ kyckling eller kalkon, men det smakar lite som leverpastej, fast med en helt annan konsistens. Det är förvånansvärt gott.
Lite restaurangslang:
Bong: Kvitto på en beställning från ett bord
Meppa: att göra mise-en-place
Misselista: lista över vad som ska göras under mise-en-place
Dike: ser ut ungefär som ett dike, med i detta dike finns till exempel, hackad lök och färdig Skagenröra.
Lucka: En position i köket, han som står där får bongarna och är lite som en lagkapten i köket.
Släng: kökshandduk
Långpanna: jobba långt pass, både lunch och middag.
Ska försöka få ihop några till när jag får tag i någon av kockarna.
– Fyra kråka, två Rydberg
– Kommer om tre, svarar Sebastian ”Sebbe” Löfwenhamn som i kväll står i ”luckan” på Tennstopet vid Odenplan.
Det är tisdagskväll och det är tre kockar i köket som ska se till att cirka 350 tallrikar kommer ut till gästerna. Alla gäster vid ett bord ska få sin mat samtidigt, oavsett om det är sex personer som beställer helt olika rätter: en vill ha sin biff well done, en vill ha sin rare, två vill ha medium och två vill ha rimmad lax. Det gäller för de tre herrarna i kockrock, vit mössa och pepitarutiga byxor att hålla tungan rätt i mun. De hungriga matgästerna i den stora matsalen ska inte behöva vänta allt för länge på sin mat.
Max Bjurström springer runt vid sitt stekbord, rör lite i en rostfri kastrull, vänder en tjock skiva oxfilé skriker något om en kråka men skickar fram en stor portion Fläsk med löksås som Sebbe garnerar med en persiljekvist.
– Nya bongar! Två rimmad lax fram, Kråka på vänta, ropar Sebbe.
– Två rimmad fram, kråka på vänta. Tack, säger Max.
När kocken som står i luckan, i det här fallet Sebbe säger; två rimmad lax fram, och kråka på vänta. Betyder det att laxen ska fram till luckan, så att en kypare kan ta ut den till en hungrig gäst. Gästen som ska äta kråkan däremot ska förmodligen äta en förrätt först och sedan äta kråkan till varmrätt, därför ”vänta”.
Till vänster om Sebbes lucka springer Clas Myrenäs fram och tillbaka mellan kallskänken och kylrummet. Han komponerar en snygg förrätt, den heter Tre assietter och innehåller lite gubbröra, inlagd sill och en liten Toast Skagen. Han har precis blivit klar med två stycken portioner rimmad lax som ska till samma bord som varmkökets Fläsk med löksås.
– 35:an måste få sina råbiffar nu!, ropar en kypare redan i trappan ner mot köket.
– Jag behöver mina tre Kalvlever, säger en annan kypare.
En tredje kypare ber Clas om en dessert. De tre kockarna flyger runt i köket, Sebbe rör om i en gryta. Samtidigt häller han ner grädde i en kastrull och smör i en annan. Max har fullt upp med att steka kött och lägga kalvlever. Nu hinner inte Sebbe med att sköta luckan. Det är för många beställningar. Det beställs mest mat från varmköket och Clas kan lämna kallskänken för att ta över Sebbe i luckan.
– Vi måste prata med varandra grabbar! Ropar Clas.
Att kockarna kan göra så många olika rätter på samma gång och så fort beror på en bra mise-en-place, MEP. Mise-en-place är franska och betyder ungefär, iordningställande av kök och går ut på att hacka lök, förbereda såser, förkoka potatis och så vidare. En bra mice-en-place är nödvändig för att klara av en middagsrusch.
Vid tresnåret är köksmästaren Mattias Qvarfordt och Clas Myrenäs i full färd med att ”meppa”. Mattias tar cirka åtta rödlökar i varje hand och slänger ner i en stor puttrande gryta, han greppar den stora träsleven som står lutad mot grytkanten och rör om. Clas finhackar purjolök och morötter, till morötterna använder han ett verktyg som kallas mandolin. Den ser ungefär ut som en avlång spackelspade i svart plast, med ett sylvasst skärblad på mitten. Över detta blad dras moroten snabbt fram och tillbaka, ut kommer millimetertunna skivor. Han lägger morötterna och purjolöken i en plastbytta bredvid Skagenröran som redan står i diket. I en annan gryta puttrar lite grönsaker tillsammans med krås och ben från kråka. Det ska bli en fond.
– 35:an ryter igen, köttet var för stekt och ingen har frågat om det smakar bra, ska vi bjuda på dessert? Säger en av kyparna och torkar bort svetten i pannan med en handduk.
Klockan börjar närma sig åtta och Clas hjälper fortfarande Sebbe med beställningarna.
– Ja, det viktigaste är att de är nöjda, säger han.
Ur högtalarna hörs Keith Richards gnidande på sin gitarr, Rolling stones album Exile on main street är den senaste i raden av stonesplattor som snurrar i skivspelaren. Musik är väldigt viktigt för det här köket. Alla är musikintresserade och i hörnet vid stereon står elva backar med skivor uppradade. Slarvigt märkta med namn; det står Clas, Max, Mattias och så vidare.
– Det får aldrig vara tyst, säger Clas.
Runt halv nio har den värsta ruschen har lagt sig. En av kyparna kommer in och vilar lite i luckan. Clas retar honom lite grand.
– Skriv lite om mobbningen här! det är inte löken som gör att tårarna rinner, säger kyparen och skrattar.
– Viktor, kom hit så ska du få smaka på kråkan, ropar Max och Sebbe i kör.
Jag går genom köket, väldigt skeptisk, jag har fått höra att den ligger i lag i tre dygn för att köttet ska bli tillräckligt mört för att ätas. Jag förväntar mig, trots att köttet är mörkt att det ska smaka som någon fågel; typ kyckling eller kalkon, men det smakar lite som leverpastej, fast med en helt annan konsistens. Det är förvånansvärt gott.
Lite restaurangslang:
Bong: Kvitto på en beställning från ett bord
Meppa: att göra mise-en-place
Misselista: lista över vad som ska göras under mise-en-place
Dike: ser ut ungefär som ett dike, med i detta dike finns till exempel, hackad lök och färdig Skagenröra.
Lucka: En position i köket, han som står där får bongarna och är lite som en lagkapten i köket.
Släng: kökshandduk
Långpanna: jobba långt pass, både lunch och middag.
Ska försöka få ihop några till när jag får tag i någon av kockarna.
torsdag 2 juni 2011
Åh Mauro!
Åh Mauro
Musik för nyskilda är en fin albumtitel som inte borde locka mig. Har aldrig ens tänkt på giftermål, men jag har varit kär, det har jag. Och Mauro Scoccos skiva är tankad med så mycket kärlek, kärlek till Stockholm, New York och så klart kärlek i klassisk bemärkelse. Sången: Jag saknar oss är ett kärleksbrev till en djupt saknad älskling. Det finns texter, många texter att känna igen sig i men den här slår allt. Det är så precis mitt i prick att Pippi Långstrump skulle känna sig dålig på pilkastning om hon skulle ha tävlat mot Mauro. Balladen Lilla stjärna är inspirerad av Eldkvarn och minst lika bra som när Plura öser på i de bästa Eldkvarnballaderna. Det är en bra skiva, men det är kanske några spår för mycket. Adrenalin är någon sorts blandning mellan en schlager och en Kent-låt, och inte alls särskilt bra. En döende sort har potential till att bli en riktigt bra låt men den når inte riktigt fram till mig – det kan hända att jag ändrar mig efter några till lyssningar, men den är nog för tjatig. Trots att jag tycker det är några halvdana låtar på skivan väger sånger som Ett julkort från New York, Jag saknar oss och In i djungeln igen upp det och skivan slutar som ett riktigt habilt album.
Det får V V V + (Jag saknar oss och Ett julkort från New York får klara femmor)
Musik för nyskilda är en fin albumtitel som inte borde locka mig. Har aldrig ens tänkt på giftermål, men jag har varit kär, det har jag. Och Mauro Scoccos skiva är tankad med så mycket kärlek, kärlek till Stockholm, New York och så klart kärlek i klassisk bemärkelse. Sången: Jag saknar oss är ett kärleksbrev till en djupt saknad älskling. Det finns texter, många texter att känna igen sig i men den här slår allt. Det är så precis mitt i prick att Pippi Långstrump skulle känna sig dålig på pilkastning om hon skulle ha tävlat mot Mauro. Balladen Lilla stjärna är inspirerad av Eldkvarn och minst lika bra som när Plura öser på i de bästa Eldkvarnballaderna. Det är en bra skiva, men det är kanske några spår för mycket. Adrenalin är någon sorts blandning mellan en schlager och en Kent-låt, och inte alls särskilt bra. En döende sort har potential till att bli en riktigt bra låt men den når inte riktigt fram till mig – det kan hända att jag ändrar mig efter några till lyssningar, men den är nog för tjatig. Trots att jag tycker det är några halvdana låtar på skivan väger sånger som Ett julkort från New York, Jag saknar oss och In i djungeln igen upp det och skivan slutar som ett riktigt habilt album.
Det får V V V + (Jag saknar oss och Ett julkort från New York får klara femmor)
onsdag 1 juni 2011
åhh hjälp, han skrek domarjävel!
I dag tänkte jag prata om sport, hoppas ni inte har något emot det.
AIK har blivit anmälda för att klacken hade en banderoll där det stod ”En jävinstans med beslut utan substans – Disciplinnämnden” skriver Aftonbladet.se. Det har också trillat in anmälningar mot att folk skrikit ”domarjävel” och ”SvFF – fotbollsmördare”. Även Djurgården blev anmälda och till och med dömda för kränkande ramsor för ett tag sedan. Att jag tycker detta är helt sinnesjukt förstår ni.
Vi kan ju börja med banderollen: alla har vi sett minst lika kränkande texter på olika plakat vid demonstrationer av olika slag. Ska vi förbjuda det också? Naturligtvis inte. Nu är inte jag utbildad jurist eller så, men det måste ju vara brott mot någon sorts lag att ens anmäla det här. Vi har yttrandefrihet i det här landet har jag för mig. Vi kanske ska ta tag i sakerna som är problem på riktigt, typ slagsmål, kastade saker in på planen och vandalisering av arenor? Eller har jag fel?
Skrika domarjävel har folk gjort i decennium som AIK Fotbolls ordförande Johan Strömberg sa till sportbladet: ”Det känns märkligt att vi kommit till en nivå när anmälningar mot klubbarna sker för saker som funnits på läktarna i 60-70 år”
Det är så urbota aslöjligt och naivt att anmäla sådana saker att jag blir mörkrädd. Det finns dårar som hoppar in i spelarbåsen på hockeymatcher, det kastas in smällare, mynt och liknande på domarna. Det springer in folk på arenorna och slår spelarna. Föräldrar som är rädda för att ta med sina barn på fotboll är knappast räddast för att barnen ska höra någon till synes väluppfostrad vuxen skrika domarjävel! eller sopa! åt motståndarmålvakten. Ännu mindre att ungen ska läsa banderoller som kritiserar ett enligt mig väldigt dåligt organ som disciplinnämnden. Vet inte varför men vårt samhälle har en tendens att fungera så här, man förtränger de egentliga problemen och tar tag i skitgrejer som är lättare att hantera.
Det måste bara hända något från statens sida som stoppar problemen med huliganism på våra arenor. Straffa individen, inför metalldetektorer och flygplansvisitation, gör vad fan ni vill men låt oss skrika ur oss lite vrede på fotbollsmatchen och kritisera styrande organ.
AIK har blivit anmälda för att klacken hade en banderoll där det stod ”En jävinstans med beslut utan substans – Disciplinnämnden” skriver Aftonbladet.se. Det har också trillat in anmälningar mot att folk skrikit ”domarjävel” och ”SvFF – fotbollsmördare”. Även Djurgården blev anmälda och till och med dömda för kränkande ramsor för ett tag sedan. Att jag tycker detta är helt sinnesjukt förstår ni.
Vi kan ju börja med banderollen: alla har vi sett minst lika kränkande texter på olika plakat vid demonstrationer av olika slag. Ska vi förbjuda det också? Naturligtvis inte. Nu är inte jag utbildad jurist eller så, men det måste ju vara brott mot någon sorts lag att ens anmäla det här. Vi har yttrandefrihet i det här landet har jag för mig. Vi kanske ska ta tag i sakerna som är problem på riktigt, typ slagsmål, kastade saker in på planen och vandalisering av arenor? Eller har jag fel?
Skrika domarjävel har folk gjort i decennium som AIK Fotbolls ordförande Johan Strömberg sa till sportbladet: ”Det känns märkligt att vi kommit till en nivå när anmälningar mot klubbarna sker för saker som funnits på läktarna i 60-70 år”
Det är så urbota aslöjligt och naivt att anmäla sådana saker att jag blir mörkrädd. Det finns dårar som hoppar in i spelarbåsen på hockeymatcher, det kastas in smällare, mynt och liknande på domarna. Det springer in folk på arenorna och slår spelarna. Föräldrar som är rädda för att ta med sina barn på fotboll är knappast räddast för att barnen ska höra någon till synes väluppfostrad vuxen skrika domarjävel! eller sopa! åt motståndarmålvakten. Ännu mindre att ungen ska läsa banderoller som kritiserar ett enligt mig väldigt dåligt organ som disciplinnämnden. Vet inte varför men vårt samhälle har en tendens att fungera så här, man förtränger de egentliga problemen och tar tag i skitgrejer som är lättare att hantera.
Det måste bara hända något från statens sida som stoppar problemen med huliganism på våra arenor. Straffa individen, inför metalldetektorer och flygplansvisitation, gör vad fan ni vill men låt oss skrika ur oss lite vrede på fotbollsmatchen och kritisera styrande organ.
Etiketter:
fotboll,
huliganer,
krönika,
sport,
supporterkultur
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)