Nätkärleken mot Näthatet

Hashtagen #nätkärlek är i full gång på Twitter. Den ger mig så mycket glädje att jag med min migränsnurriga lilla skalle bara måste skriva något om det. Så viktigt, så bra men tyvärr ganska verkningslös är jag rädd. Dessa, oftast män, som håller på med hatet kommer inte att sluta för det. Uppdrag granskning fick stänga kommentarsfältet till trailern inför programmet om näthat. I trailern läser journalistkvinnor högt ur sina kommentarsfält och mejlinkorgar, väldigt otrevliga saker som näthatare skrivit. Varför det fick stängas? Ja vad tror ni? På grund av näthat så klart. Men, om vi alla nu ser till att hylla journalister som vi tycker har gjort något bra så kanske det i alla fall känns lite bättre för de utsatta.

Att det fanns näthat visste jag ju såklart, även jag har fått otrevliga kommentarer på twitter. Men att det är så vanligt eller framförallt att det är så fruktansvärt grovt visste jag faktiskt inte.

Jag skriver ju tyvärr inte i någon stor tidning, jag kanske ska vara glad för det? Förmodligen hade jag klarat mig mycket bättre, bara tack vare att jag är man, hetero och vit. Sjukt eller hur. Att det är så här är så obehagligt, oroväckande och skrämmande. Det kan bara inte få vara så att man ska behöva installera säkerhetsfönster för att man skriver krönikor som vissa inte gillar (Åsa Lindeborg). Att dessa kvinnor och till viss del även män, orkar, vågar och fortfarande vill skriva är så imponerande och modigt. Hashtagen #nätkärlek inger i alla fall visst hopp om att det finns fler som älskar än hatar i Sverige.

Nu får vi hoppas att regeringen gör något åt detta. Det är fel i princip att tidningarna lägger ner sina kommentarsfält. Det är otroligt viktigt och bra att det finns en dialog mellan skribent och läsare. Det måste bli straffbart att ”näthata”, spåra ip-adresser eller något. Fråga mig inte hur vi ska stoppa det, jag tror att det måste göras på regeringsnivå. En sak är säker, det kan inte få fortsätta så här.

Almedalen från andra sidan.

Klockan är ungefär halv nio. Det är tisdag morgon. Solen skiner och jag är tvungen att ta av mig jackan. Centrumet har inte öppnat ännu men på pizzerians uteservering sitter några gubbar och dricker kaffe. Det borde finnas något lite mysigare kafé som har öppet tänker jag. När jag går igenom porten i ringmuren känner jag draget från historiens berömda vingslag. En bit ner på den kullerstensbelagda gatan hittar jag så ett fik som har öppet. Kärleken heter det, min kärlek har precis släppt av mig vid Öster centrum utanför Österport och är nu på väg till sitt jobb.

Hon har utrustat mig med en utriven karta över Visby. På kartan har hon ritat ut kryss och skrivit saker som: ”Utsikt”, ”affärer” och ”Annas fik”. Med kameran nonchalant slängd över axeln och stärkt av en skvätt kaffe går jag vidare nerför den folktomma gatan. Jag beslutar mig för att börja med utsiktsplatsen. Med en fantastisk vy över staden och en ensam Gotland runt båt vid horisonten sätter jag mig på en parkbänk och njuter av livet en stund.

Mitt nästa mål är botaniska trädgården i utkanten av staden. På vägen dit kommer jag fram till att Visby inte är en optimal stad att åka skateboard i – tur att det inte var tanken med besöket. Det tar mig ungefär tjugo minuter att gå Fiskargränd, en gränd på kanske 100 meter. Det är så otroligt mycket vackra blommor att fota. Ljuset är dessutom perfekt och jag har inte det minsta bråttom.

Väl framme i ”Botan” som det tydligen kallas, tittar jag lite på blommorna och knäpper så klart några bilder. När jag har tröttnat på det ser jag en solig bänk. På en skylt står det något i stil med: ”platsen upplåts ibland till vigslar eller liknande, var god att respektera detta.” Jag tittar mig omkring och ser varken brudpar eller ”liknande” och slår mig följaktligen ner på bänken för att läsa lite i min ”semesterpocket”.

Efter denna avslappnade förmiddag känner jag att det är dags att aktivera mig lite grand, jag ska dessutom luncha med mamma som är i Almedalen för att jobba. Vi ska mötas vid kruttornet klockan kvart i tolv och nu är klockan elva. Bra, tänker jag, då kan jag kanske kika förbi Spektaklet runt Donners plats innan dess. Men jag hinner knappt ens gå in på Strandgatan innan jag får lättare panikkänslor och känner den enorma hetsen i hela kroppen. Så många stressade människor på en så liten yta, rikligt kryddat med tv-kameror, mikrofoner och reklamskyltar. Nej fy, jag vänder på klacken och tar några raska steg för att ”komma bort ifrån hela skiten” för att citera en gammal Gyllene tider låt. Mitt i min vilda flykt hör jag några Visbybor prata ”de, tror att hela stan är en enda stor konferensanläggning” ”ja, usch”.

När jag sedan går förbi campingen och ser att tv 4 har reserverat halva campingen för ”Mitt kök” så ”lägger jag en pizza och går ut”.

I ”Botan” sätter jag mig sedan i ett skuggigt hörn och läser vidare i min bok i väntan på att min kärlek ska sluta jobbet så att vi kan avsluta dagen med en trevlig middag.

Fullständig torka på skrivandet. Men kolla gärna min nya fotoblogg: viktorsokerfinljuset.blogspot.com

Bloggen ja!

Hallå!

Det går rykten om att jag fått en ny läsare. Vilket ju är helt fantastiskt. För att fira denna världshändelse så tänkte jag först skriva något kul här och sedan äta fredagsmiddag bestående av pastarester och ett glas vatten. Lyxigt va?

Det stora problemet är att jag just inte har någonting vettigt att säga till er.

Jag har varit duktig i dag och ringt diverse myndigheter och liknande utan att tappa besinningen fullständigt. Skällde bara ut en stackars sjuksköterska efter tre felkopplingar. Lätt ångerfull över detta. Men efter att ha pratat med både CSN och If försäkringar är det inte lätt när koffeinomloppet börjar bli fyllt med blod.

Det är få saker jag avskyr så mycket som telefonköer. De är nästan lika störande som hemsidor där man ska "sköta sina ärenden online" och all-tid blir tvungen att leta tio minuter på hemsidan efter kontaktuppgifter – dessa uppgifter som företagen inte alls vill dela med sig av – och sen ringa och hamna i den ovärdiga telefonkön igen.

Vårsågoda för denna oumbärliga information!

Till Tranströmer!

Jag skrev faktiskt en text inspirerad av Tranströmer i våras. Publicerar den som en hyllning.

Att älska henne är som att springa uppför ett berg med en topp täckt av nysnö och aldrig komma upp. 
Jag pulsar fram, det är tungt. När jag ibland stannar till, är det vackert, men långt kvar till toppen.  Jag pulsar vidare, det börjar droppa från himlen och jag stannar för att skydda mig. Jag fryser och kurar ihop mig i sovsäcken. Tanken på att ge upp fladdrar förbi, men jag tar ett djupt andetag och blåser iväg den. Jag ska upp.  

På bergsluttningen växer det ljung. Jag lägger mig i solen för att njuta, tittar ut över de upptinande sjöarna där nere i dalen.

Test av ny bloggportal med en krönika om musik, kärlek och relationer

http://viktorsokersanningen.wordpress.com/2011/07/04/forsta-inlagget/

En Lisa för själen

Det tomma word-dokumentet är vitt som ett nysytt segel. Det fylls sakta från vänster, svarta bokstäver – nu är snart en hel rad fylld. Det blinkande strecket hoppar ner ett steg och tillbaka till vänsterkanten. Det är en bra känsla när bokstäverna fyller det vita – tomma. Det ger en känsla av… sällskap, skulle Maria Montazami säga om jag fått regissera henne.

Jag vet inte vad det är jag försöker skriva. Texten lever sitt eget liv och jag kan bara följa med – en bra känsla det också. Att skriva när orden bara sprutar ur skallen och sprejar ner papperet på min skärm, den känslan är svårslagen. Det verkar som att det här blir en text om kärleken till skrivandet.

Många skribenter har tänkt ut en plan när de sätter sig ner för att skriva en text: en början, ett slut, en kropp, något sorts klimax och ett slut.
Så är det inte riktigt för mig. När jag sätter mig ner framför datorn för att skriva vet jag naturligtvis oftast vad texten ska handla om, men det finns ingen ritning i huvudet, sällan ens en skiss.

Skrivandet kan börja med en stunds apatiskt stirrande på ett tomt dokument, men när den första meningen väl sitter flyter det oftast bara på, papperet fylls snabbt av svärta, det blir ord och meningar - inklusive bisatser. Det blir en grund som efter några små ändringar funkar bra.

Det tyngsta med skrivandet är - som nog alla skribenter känner igen - att kapa texten efter utrymmet. Det finns till och med ett uttryck för det: "kill your darlings".

Varför skriver jag det här? Det vet jag inte riktigt egentligen. Jag vill skriva och känner att bloggen måste uppdateras men har inget vettigt att säga. Jag tycker ingenting om någonting (just i dag) så jag berättar för er hur det går till att fylla en sida med text. Spännande va? Jag tycker det, det spelar ingen roll för detta inlägg är för mig själv och ingen behöver läsa.

Jag har fått lära mig att man ska använda humor, retoriska frågor och egna erfarenheter när man skriver en text, har jag lyckats, svårt att säga – det är hur som helst inte riktigt syftet. Jag sa tidigare att det nog skulle bli en text om kärleken till skrivandet. Att skriva om att skriva är kanske inte så roligt men jag skriver ändå. Skriver om skrivande, om ord och meningar. Och nu ska jag nog skriva om bokstäver. Har alltid gillat bokstäver, min favoritbokstav är nog V, den är stilren, ståtlig och vacker på något vis, dessutom börjar mitt namn på den bokstaven. Y är också en snygg bokstav. K, F och R är fula bokstäver; hårda, kantiga och arga. V är vacker, vis och vemodig. Är det friskt och kan anses som normalt att diskutera huruvida bokstäver är snygga eller inte? Är jag dum i huvudet som skriver cirka 2700 tecken om att skriva? Bör jag gå i någon slags terapi om det här. Nej jag behöver inte det, varför? För att skriva är terapi. Den bästa av dem alla.