söndag 3 juli 2011

En Lisa för själen

Det tomma word-dokumentet är vitt som ett nysytt segel. Det fylls sakta från vänster, svarta bokstäver – nu är snart en hel rad fylld. Det blinkande strecket hoppar ner ett steg och tillbaka till vänsterkanten. Det är en bra känsla när bokstäverna fyller det vita – tomma. Det ger en känsla av… sällskap, skulle Maria Montazami säga om jag fått regissera henne.

Jag vet inte vad det är jag försöker skriva. Texten lever sitt eget liv och jag kan bara följa med – en bra känsla det också. Att skriva när orden bara sprutar ur skallen och sprejar ner papperet på min skärm, den känslan är svårslagen. Det verkar som att det här blir en text om kärleken till skrivandet.

Många skribenter har tänkt ut en plan när de sätter sig ner för att skriva en text: en början, ett slut, en kropp, något sorts klimax och ett slut.
Så är det inte riktigt för mig. När jag sätter mig ner framför datorn för att skriva vet jag naturligtvis oftast vad texten ska handla om, men det finns ingen ritning i huvudet, sällan ens en skiss.

Skrivandet kan börja med en stunds apatiskt stirrande på ett tomt dokument, men när den första meningen väl sitter flyter det oftast bara på, papperet fylls snabbt av svärta, det blir ord och meningar - inklusive bisatser. Det blir en grund som efter några små ändringar funkar bra.

Det tyngsta med skrivandet är - som nog alla skribenter känner igen - att kapa texten efter utrymmet. Det finns till och med ett uttryck för det: "kill your darlings".

Varför skriver jag det här? Det vet jag inte riktigt egentligen. Jag vill skriva och känner att bloggen måste uppdateras men har inget vettigt att säga. Jag tycker ingenting om någonting (just i dag) så jag berättar för er hur det går till att fylla en sida med text. Spännande va? Jag tycker det, det spelar ingen roll för detta inlägg är för mig själv och ingen behöver läsa.

Jag har fått lära mig att man ska använda humor, retoriska frågor och egna erfarenheter när man skriver en text, har jag lyckats, svårt att säga – det är hur som helst inte riktigt syftet. Jag sa tidigare att det nog skulle bli en text om kärleken till skrivandet. Att skriva om att skriva är kanske inte så roligt men jag skriver ändå. Skriver om skrivande, om ord och meningar. Och nu ska jag nog skriva om bokstäver. Har alltid gillat bokstäver, min favoritbokstav är nog V, den är stilren, ståtlig och vacker på något vis, dessutom börjar mitt namn på den bokstaven. Y är också en snygg bokstav. K, F och R är fula bokstäver; hårda, kantiga och arga. V är vacker, vis och vemodig. Är det friskt och kan anses som normalt att diskutera huruvida bokstäver är snygga eller inte? Är jag dum i huvudet som skriver cirka 2700 tecken om att skriva? Bör jag gå i någon slags terapi om det här. Nej jag behöver inte det, varför? För att skriva är terapi. Den bästa av dem alla.

onsdag 15 juni 2011

Långpanna på Tennstopet

Har inte tid att skriva något vettigt i dag på grund av en planerad fisketur, men eftersom jag känner att det är dags att uppdatera bloggen så bjussar jag på ett reportage jag skrev i våras.


– Fyra kråka, två Rydberg
– Kommer om tre, svarar Sebastian ”Sebbe” Löfwenhamn som i kväll står i ”luckan” på Tennstopet vid Odenplan.


Det är tisdagskväll och det är tre kockar i köket som ska se till att cirka 350 tallrikar kommer ut till gästerna. Alla gäster vid ett bord ska få sin mat samtidigt, oavsett om det är sex personer som beställer helt olika rätter: en vill ha sin biff well done, en vill ha sin rare, två vill ha medium och två vill ha rimmad lax. Det gäller för de tre herrarna i kockrock, vit mössa och pepitarutiga byxor att hålla tungan rätt i mun. De hungriga matgästerna i den stora matsalen ska inte behöva vänta allt för länge på sin mat.

Max Bjurström springer runt vid sitt stekbord, rör lite i en rostfri kastrull, vänder en tjock skiva oxfilé skriker något om en kråka men skickar fram en stor portion Fläsk med löksås som Sebbe garnerar med en persiljekvist.

– Nya bongar! Två rimmad lax fram, Kråka på vänta, ropar Sebbe.
– Två rimmad fram, kråka på vänta. Tack, säger Max.

När kocken som står i luckan, i det här fallet Sebbe säger; två rimmad lax fram, och kråka på vänta. Betyder det att laxen ska fram till luckan, så att en kypare kan ta ut den till en hungrig gäst. Gästen som ska äta kråkan däremot ska förmodligen äta en förrätt först och sedan äta kråkan till varmrätt, därför ”vänta”.

Till vänster om Sebbes lucka springer Clas Myrenäs fram och tillbaka mellan kallskänken och kylrummet. Han komponerar en snygg förrätt, den heter Tre assietter och innehåller lite gubbröra, inlagd sill och en liten Toast Skagen. Han har precis blivit klar med två stycken portioner rimmad lax som ska till samma bord som varmkökets Fläsk med löksås.

– 35:an måste få sina råbiffar nu!, ropar en kypare redan i trappan ner mot köket.
– Jag behöver mina tre Kalvlever, säger en annan kypare.

En tredje kypare ber Clas om en dessert. De tre kockarna flyger runt i köket, Sebbe rör om i en gryta. Samtidigt häller han ner grädde i en kastrull och smör i en annan. Max har fullt upp med att steka kött och lägga kalvlever. Nu hinner inte Sebbe med att sköta luckan. Det är för många beställningar. Det beställs mest mat från varmköket och Clas kan lämna kallskänken för att ta över Sebbe i luckan.

– Vi måste prata med varandra grabbar! Ropar Clas.

Att kockarna kan göra så många olika rätter på samma gång och så fort beror på en bra mise-en-place, MEP. Mise-en-place är franska och betyder ungefär, iordningställande av kök och går ut på att hacka lök, förbereda såser, förkoka potatis och så vidare. En bra mice-en-place är nödvändig för att klara av en middagsrusch.

Vid tresnåret är köksmästaren Mattias Qvarfordt och Clas Myrenäs i full färd med att ”meppa”. Mattias tar cirka åtta rödlökar i varje hand och slänger ner i en stor puttrande gryta, han greppar den stora träsleven som står lutad mot grytkanten och rör om. Clas finhackar purjolök och morötter, till morötterna använder han ett verktyg som kallas mandolin. Den ser ungefär ut som en avlång spackelspade i svart plast, med ett sylvasst skärblad på mitten. Över detta blad dras moroten snabbt fram och tillbaka, ut kommer millimetertunna skivor. Han lägger morötterna och purjolöken i en plastbytta bredvid Skagenröran som redan står i diket. I en annan gryta puttrar lite grönsaker tillsammans med krås och ben från kråka. Det ska bli en fond.

– 35:an ryter igen, köttet var för stekt och ingen har frågat om det smakar bra, ska vi bjuda på dessert? Säger en av kyparna och torkar bort svetten i pannan med en handduk.

Klockan börjar närma sig åtta och Clas hjälper fortfarande Sebbe med beställningarna.

– Ja, det viktigaste är att de är nöjda, säger han.

Ur högtalarna hörs Keith Richards gnidande på sin gitarr, Rolling stones album Exile on main street är den senaste i raden av stonesplattor som snurrar i skivspelaren. Musik är väldigt viktigt för det här köket. Alla är musikintresserade och i hörnet vid stereon står elva backar med skivor uppradade. Slarvigt märkta med namn; det står Clas, Max, Mattias och så vidare.

– Det får aldrig vara tyst, säger Clas.

Runt halv nio har den värsta ruschen har lagt sig. En av kyparna kommer in och vilar lite i luckan. Clas retar honom lite grand.

– Skriv lite om mobbningen här! det är inte löken som gör att tårarna rinner, säger kyparen och skrattar.


– Viktor, kom hit så ska du få smaka på kråkan, ropar Max och Sebbe i kör.

Jag går genom köket, väldigt skeptisk, jag har fått höra att den ligger i lag i tre dygn för att köttet ska bli tillräckligt mört för att ätas. Jag förväntar mig, trots att köttet är mörkt att det ska smaka som någon fågel; typ kyckling eller kalkon, men det smakar lite som leverpastej, fast med en helt annan konsistens. Det är förvånansvärt gott.




Lite restaurangslang:

Bong: Kvitto på en beställning från ett bord

Meppa: att göra mise-en-place

Misselista: lista över vad som ska göras under mise-en-place

Dike: ser ut ungefär som ett dike, med i detta dike finns till exempel, hackad lök och färdig Skagenröra.

Lucka: En position i köket, han som står där får bongarna och är lite som en lagkapten i köket.
Släng: kökshandduk

Långpanna: jobba långt pass, både lunch och middag.

Ska försöka få ihop några till när jag får tag i någon av kockarna.

torsdag 2 juni 2011

Åh Mauro!

Åh Mauro

Musik för nyskilda är en fin albumtitel som inte borde locka mig. Har aldrig ens tänkt på giftermål, men jag har varit kär, det har jag. Och Mauro Scoccos skiva är tankad med så mycket kärlek, kärlek till Stockholm, New York och så klart kärlek i klassisk bemärkelse. Sången: Jag saknar oss är ett kärleksbrev till en djupt saknad älskling. Det finns texter, många texter att känna igen sig i men den här slår allt. Det är så precis mitt i prick att Pippi Långstrump skulle känna sig dålig på pilkastning om hon skulle ha tävlat mot Mauro. Balladen Lilla stjärna är inspirerad av Eldkvarn och minst lika bra som när Plura öser på i de bästa Eldkvarnballaderna. Det är en bra skiva, men det är kanske några spår för mycket. Adrenalin är någon sorts blandning mellan en schlager och en Kent-låt, och inte alls särskilt bra. En döende sort har potential till att bli en riktigt bra låt men den når inte riktigt fram till mig – det kan hända att jag ändrar mig efter några till lyssningar, men den är nog för tjatig. Trots att jag tycker det är några halvdana låtar på skivan väger sånger som Ett julkort från New York, Jag saknar oss och In i djungeln igen upp det och skivan slutar som ett riktigt habilt album.

Det får V V V + (Jag saknar oss och Ett julkort från New York får klara femmor)

onsdag 1 juni 2011

åhh hjälp, han skrek domarjävel!

I dag tänkte jag prata om sport, hoppas ni inte har något emot det.
AIK har blivit anmälda för att klacken hade en banderoll där det stod ”En jävinstans med beslut utan substans – Disciplinnämnden” skriver Aftonbladet.se. Det har också trillat in anmälningar mot att folk skrikit ”domarjävel” och ”SvFF – fotbollsmördare”. Även Djurgården blev anmälda och till och med dömda för kränkande ramsor för ett tag sedan. Att jag tycker detta är helt sinnesjukt förstår ni.

Vi kan ju börja med banderollen: alla har vi sett minst lika kränkande texter på olika plakat vid demonstrationer av olika slag. Ska vi förbjuda det också? Naturligtvis inte. Nu är inte jag utbildad jurist eller så, men det måste ju vara brott mot någon sorts lag att ens anmäla det här. Vi har yttrandefrihet i det här landet har jag för mig. Vi kanske ska ta tag i sakerna som är problem på riktigt, typ slagsmål, kastade saker in på planen och vandalisering av arenor? Eller har jag fel?

Skrika domarjävel har folk gjort i decennium som AIK Fotbolls ordförande Johan Strömberg sa till sportbladet: ”Det känns märkligt att vi kommit till en nivå när anmälningar mot klubbarna sker för saker som funnits på läktarna i 60-70 år”

Det är så urbota aslöjligt och naivt att anmäla sådana saker att jag blir mörkrädd. Det finns dårar som hoppar in i spelarbåsen på hockeymatcher, det kastas in smällare, mynt och liknande på domarna. Det springer in folk på arenorna och slår spelarna. Föräldrar som är rädda för att ta med sina barn på fotboll är knappast räddast för att barnen ska höra någon till synes väluppfostrad vuxen skrika domarjävel! eller sopa! åt motståndarmålvakten. Ännu mindre att ungen ska läsa banderoller som kritiserar ett enligt mig väldigt dåligt organ som disciplinnämnden. Vet inte varför men vårt samhälle har en tendens att fungera så här, man förtränger de egentliga problemen och tar tag i skitgrejer som är lättare att hantera.

Det måste bara hända något från statens sida som stoppar problemen med huliganism på våra arenor. Straffa individen, inför metalldetektorer och flygplansvisitation, gör vad fan ni vill men låt oss skrika ur oss lite vrede på fotbollsmatchen och kritisera styrande organ.

måndag 30 maj 2011

Sex och sport

Det här med kjoltvång för tjejer som spelar badminton. Har vi inte kommit längre? Det är trots allt 2011. Hela grejen med att göra kvinnor till sexobjekt har ju diskuterats och kritiserats i alla tänkbara medier under de senaste åren.

Att marknadsföra kläder med sexuella undertoner tycker jag är helt okej (till exempel H&M:s julkampanjer). Jag väljer och köper kläder för att jag vill se bra ut – jag skulle se det som en komplimang om någon, mot förmodan sa att jag var sexig. Nu är jag man och kan ju aldrig veta hur tjejer tänker i den här frågan, men jag hoppas och tror att även kvinnor kan ta det som en komplimang.

Det är dock en viktig distinktion mellan att få komplimangen: ”du är sexig” och att bli behandlad som ett objekt – detta tror jag att de flesta är överens om. Även att marknadsföra till exempel filmer med sexuella anspelningar är i de flesta fall okej. Vi vet att sex säljer och så vidare. Det är bara på film och inte på riktigt, det är en ”saga”, och därför okej? Jag tycker det. Det är lite som i diskussionen om mangateckningarna för någon månad sedan; det finns en konstnärlig tanke bakom.

Men sport? Vad i helsike har sport med sex och sexighet att göra? Ingenting! Kjoltvång i badminton, reglerade mått på hur stora kläder man får ha i beachvolley. Det spelar ingen roll att kjoltvånget dragits tillbaka, bara att diskussionen kan finnas är helt sinnesjukt.

Det här skulle säkert ha kunnat bli en lite längre och bättre krönika än vad det blev. Men tyvärr funkar det inte för mig just nu. Det är nog inte tomt i skallen, men det känns så, hur som helst kommer det inte ner något vettigt på papperet. Jag bjussar på några bra låtar istället.

Fantastisk Maurolåt från nya skivan. Texten, arrangemanget, inlevelsen, känsan.



J Mascis, sångare och gitarrist i ett fantastiskt modernt gitarrrockband som heter Dinosaur jr. En helt fantastisk artist, en fantastisk låt.



Eddie Vedder på ukulele från skivan som tyvärr inte kommit ut än, men den ska vara bra enligt initierade källor (Virtanen på twitter) Den här låten är i alla fall en fantastisk fortsättning på hans helt otroliga soundtrack till Into the wild (även en väldigt bra film)



Här en häftig och aktuell låt – trots att den är från 1970. Han dog här om dagen till stor sorg bland musikälskare och många hip-hop artister som han har inspirerat.

tisdag 3 maj 2011

En lyckad häxblandning

Den här John Grant. En vän till en vän – som såg min skivsamling och genast började prata musik – tipsade om killen, efter att även Jan Gradvall den store nämnt honom i sitt twitterflöde var jag tvungen att kolla upp det hela.

Hans skiva Queen of Denmark har nu snurrat åtskilliga varv i mina lurar och i stereon där hemma. Jag har fortfarande inte förstått varför. Vad är det som är så fruktansvärt bra? Tror aldrig att jag har lyssnat på en så hattig men ändå så tajt platta. Det är lika förvånande kombinationer som häxblandningarna jag och mina vänner svängde ihop i smyg när vi var unga. Vi pratar alltså om blandningar som cognac, tequila, limoncello och en skvätt rödvin. Det är fantastiska ballader ovanpå stråkar som bryts av med pratsång och stönande kvinnoröster. Det är skruvat, vackert och känslofullt. Det är ungefär som tidigare nämnda häxa, cognacen är vacker, tequilan är skruvad och så får väl limoncellon vara känslosam, den är trots allt italiensk. Skillnaden mot våra experimentella cocktails på tidigt 00-tal är att på den här skivan gifter sig faktiskt ingredienserna och ger likt godis ett sug efter mera.
John Grant har tidigare grundat och spelat i Czars – som jag missat men förmodligen är ett fantastiskt bra band – det får bli nästa band att lyssna in tror jag. Vi ska inte heller glömma att han ackompanjeras av Midlake.

Bästa spår: Queen of Denmark, Thats the good news, I wanna go to Marz

Betyget är så nära en femma det kan komma utan att vara det, V V V V +

måndag 2 maj 2011

Inställda hip-hop spelningar och censur

Min tanke var att skriva om det galna i att polisen ställer in hip-hop spelningar, en dag som denna måste jag bara nämna att Usama Bin Laden blivit mördad. Nu har jag gjort det.

Åter till musiken:

Texterna är för drogvänliga och förhärligar kriminalitet, sant? Absolut. Men alla rock- och poptexter då? Vi kan ta allas vår älskade Håkan Hellström som exempel:

”Pulver hjälpte mig, verkligen
Skriv det här i tidningen för jag var nere men uppe på fem (Aahahah)”

”Ta mig till kärlek ta mig till dans
Ge mig nåt som tar mig någonstans”

Ja, vad vet jag? Men det där känns ju ganska mycket som att det handlar om knark som ska ta honom någon annanstans. ”Pulver hjälpte mig” kan väl inte betyda någonting annat?

För att ta ett ännu tydligare exempel går vi tillbaka till 70-talet och den gamla proggen.

”Thinnertrasan vandrar mellan husen
thinnertrasan tänder alla ljusen
thinnertrasan tar mig till ett annat land
där jag kan vara en höghus baby
säga till tjejen att, maybe...
så kan vi segla på molnen tillsammans
come on my darling
vi glömmer allt annat!”

Visst, det var säkert moralpanikande politiker och poliser som klagade när det begav sig. Än dock får Nationalteatern spela sina låtar på Sveriges alla scener. De får till och med komma in på den högkulturella teaterscenen. Inget ont mot varken Håkan eller Ulf Dagebys fantastiska orkester. Var bara deras sånger jag kom att tänka på först.

Om inte det där är tydligt så vet jag inte vad jag ska ta för exempel för att förklara min tes. Detta rabblande av drogliberala pop- och rocktexter kan jag fortsätta med i några dagar, men besparar er från det tjatet. Det vore tråkigt om ni blev uttråkade av att läsa mina texter. Det finns enorma mängder av låttexter som förhärligar droger och kriminalitet. Men polisen ger sig på hip-hopen igen.

Denna, för fullt pågående inskränkningen av yttrandefriheten gäller inte bara raplåtar. Svt hade i helgen ett tv-program om censur. Jag missade det. Jag kan kolla på play tänkte jag. Det gick dock inte alls, programmet var censurerat!?

Varför söndertrasandet av yttrandefrihet fortsätter? Det har jag inget svar på, men urbota asdumt är det.